Uncharted 4 – årets mest överskattade spel

Uncharted 4 är årets mest överskattade spel. Ni som inte kastat ut era läsplattor, monitorer eller mobiler genom fönstret och är lugna nog att fortsätta läsa – grattis. Den här texten handlar inte om er. Faktum är att det knappt en handlar om spelet i fråga. Jag gillar Uncharted 4, och jag gillar Naughty Dog. Jag gav spelet en positiv recension i NWT. Det är den sortens gammaldags matinéäventyr jag ofta saknar, där man sveps med till en värld full av fantastiska vyer, uråldriga mysterier och spektakulära actionscener. Precis det som en gång i tiden cementerade Raiders of the Lost Ark som en av mina personliga favoriter.

Det som gör hela diskussionen kring Naughty Dogs storslagna äventyr så problematisk är att de värsta fansen fått sätta ribban för vad man får och inte får säga om spelet utan att brännmärkas som ”hatare” eller, om du är kritiker, en oproffsig sopa vars åsikter förstör det ack så heliga Metacritic-snittet. I myten om Uncharted 4 är spelet nämligen så objektivt perfekt att en negativ recension ses som en direkt hädelse.

Den som insinuerar att Nathan Drake inte är spelhistoriens mest fascinerande karaktär får snabbt finna sig i en flod av ilskna kommentarer som inte argumenterar för sin sak så mycket som för det omedelbara utrotandet av kätterska åsikter.

Washington Post-kritikern som vågade sig på att såga spelet fick genast en namninsamling mot sig, som till och med Troy Baker, som gör rösten åt huvudpersonen Nathan Drakes storebror, skrev under. Något som genast fick mig att tappa några kilo respekt för den annars så älskvärde skådespelaren. Kan man inte acceptera att inte alla älskar det man gör får man nog ägna sig åt något mindre offentligt än just skådespeleri i mångmiljonsäljande spel.

Jag upplever inte samma frenetiska jakt på konsensus i film- och musikvärlden. Visst ballar folk ur ibland på recensioner även där, men ofta för att de irriterar sig på specifika argument snarare än att betyget inte sällar sig till ett Metacritic-snitt. Som när filmtidningen Empire sågade Taken för sin syn på otäcka utlänningar, något som kritiserades hårt av filmens fans. Överlag är det dock mycket mer accepterat att filmer och skivor får hyfsat varierade betyg och omdömen. Snarare gnälls det om kritikerkåren är för överens, som hyllningarna av Richard Linklaters Boyhood. Det finns gott om galningar på film- och musikforum också, förstås, men de hörs kanske inte lika väl i det klart bredare och äldre samtalet om film och musik – som haft betydligt längre tid på sig att mogna.

I spelvärlden är det lite väl ofta svårt att inte höra de jobbigaste tokstollarna. De som menar att man måste vara i princip i nivå med e-sportare för att få yttra sig om spel, de som anser att recensioner bör vara objektiva (så länge det innebär att deras åsikter valideras), de som identifierar sig så hårt med varumärken och företag att kritik mot ett spel är som att spotta dem i ansiktet.

Åsikten att kritik kan eller ens bör vara objektiv är egentligen ett ämne för en egen text, men det spelar in här. Den här idén att Uncharted 4 är objektivt bra och därför inte kan få annat än toppbetyg grundar sig så klart på en väldigt mekanisk syn på spel där teknisk briljans trumfar allt annat. En idé som är utbredd i spelvärlden, men inte på samma sätt i till exempel bland musikälskare. Få hävdar att Yngwie Malmsteen automatiskt skulle få maxbetyg för att han är en skicklig gitarrist. Åtminstone lyssnar ingen på de som hävdar dylika dumheter. I alla fall inte utanför Malmsteens fanclub.

Men för många spelare är det en naturlag att Uncharted 4 ska hyllas. Den kritiker som inte gör det döms ut som ”oseriös”, för kolla bara hur verkliga ansiktsanimationerna är. Kolla hur snygga miljöerna är. Spana in de spektakulära actionsekvenserna. Och Nathan Drake är ju så himla charmig ändå. Den som säger emot tycker inte annorlunda. De har inte en annan analys eller ett annat perspektiv. Det har inte ens bara fel. De är oprofessionella, oärliga eller bara rent hatiska. Det är den enda rimliga förklaringen, tydligen.

Men nog finns det gott om rimlig kritik mot Uncharted 4. Som att Nathan Drake faktiskt är en rätt självgod figur, som det emellanåt är rätt lätt att störa sig på. Hans ständiga skämtande blir rätt forcerat ibland, när det är i princip det enda han gör. Han kan inte ens prata normalt med sin livskamrat. Det är ideligen skojfriskt skämtande, som om han hela tiden är livrädd för att avslöja att han egentligen inte har någon personlighet och måste dölja det med en närmast hysterisk charmfasad. När det blir allvar blir han genast mindre talför.  

Naughty Dog är duktiga på skojfrisk, rapp dialog, absolut. Och det gör Nathan Drake till en (oftast) charmig arketyp, men knappast en särskilt intressant karaktär. Inte ens med lite påklistrade broderskomplex.

Även spelmässigt stapplar Uncharted 4 en aning. Det ständiga, monotona och simpla klättrandet var ganska gjort redan i det tredje spelet. Även om miljöerna och den uppsluppna atmosfären gör det lättare att förlåta så är det fortfarande så att det finns gott om utrymme att kritisera spelets ganska uttjatade formula med idel klättrande på tydligt märkta väggar där avsatser rasar så ofta att effekten försvunnit redan efter den första timmens spelande. Vissa sekvenser spelar närmast sig själva, som slagsmålsscenerna där du mest vevar tills spelet triggar nästa sekvens. Du har alltså ingen bäring på hur det går, du ska bara trycka på några knappar tills spelet känner sig nöjt och låter dig gå vidare. Även berättandet sackar i tempo ibland, med partier som känns mest som utfyllnad där den där ständiga framåtrörelsen serien hyllas för stannar upp och börjar trampa vatten för att dryga ut speltiden.

Det är inte direkt svårt att finna saker att kritisera, helt enkelt. Just därför är det så absurt att så få gör just det. Eller snarare – det är absurt att de som kritiserar det får löpa gatlopp bland arga, närmast fanatiska spelare. Och det är absurt att spelmedia inte pratar mer om vilket uppenbart problem det är.

Just därför är Uncharted 4 årets mest överskattade spel. Inte för vad det är, för jag uppskattar det som ett imponerande, välgjort och underhållande äventyr – utan för det anses vara så perfekt att kritik döms ut som kätteri mot Sanningen. Det, om något, är överskattning. När man inte bara tävlar om vem som kan hylla ett spel mest, utan även vem som kan attackera dem som inte gör det hårdast.

Den här sortens attityder föder så klart irritation bland spelare som inte gillar spelet, som visar sitt missnöje genom att ge spelet usla recensioner på Metacritic. Men det är ju bara sedvanligt larvigt fanboykrig, och bidrar bara till att göra tonen än mer hätsk. Och spelmedia har inte lyckats motverka det här klimatet där ställningskrig misstas för debatt. Tvärtom späds det på med ständig jakt på att locka fansen genom att överträffa varandra i hype och pompösa hyllningar av det som för tillfället anses vara oantastligt. Ett klimat där kritiker med en ”avvikande” åsikt undviker att skriva om spelet för att slippa påhopp, vilket förstärker fansens narrativ där ”alla” tycker likadant eftersom spelet är objektivt bra. Det finns inget sug efter andra perspektiv – snarare tvärtom. Man vill ha en högljudd kör som bekräftar ens redan hårt cementerade åsikter. Alla skribenter som inte gör det är en personlig skymf. Det är som att teckna en Muhammed-karikatyr – ilskan blir extrem, och kraven på att man måste anpassa sig efter viss grupp människors oskrivna regler och åsikter kommer som ett brev på posten.

Till råga på allt blir det svårare att uppskatta Uncharted 4. Den här fåniga, missriktade attityden gör det bara en stor fet otjänst. Det ger en besk eftersmak även hos de av oss som faktiskt i grund och botten verkligen gillar spelet. I ett mer sansat diskussionsklimat hade jag nämligen aldrig behövt skriva en text om varför Uncharted 4 är årets mest överskattade spel.