All aboard the night train

Pol Clarissou tar oss på resor genom natten.

En av mina svagheter är att jag alltid vill skriva stort – och gärna om stora ting. Jag stöter ofta på sakers som, om jag inte kan placera dem i ett större sammanhang, inte blir placerade alls, på sin höjd hamnar i en flyktig tweet.

Jag intalade mig att det var för att hålla uppe en viss nivå – att No Man’s Land var en plats för substans, där varje inlägg var viktigt och bar tyngd, och inte skulle bli undanskymt av trams – men att välja bort mindre verk förtjänta av uppmärksamhet på grunda av risken att inte verka seriös nog visar enbart på mina egna rädslor.

Spel kan vara så oerhört mycket, ta så många olika former. Då borde samma sak kunna gälla för en blogg.

Och därmed är jag färdig med att be om ursäkt för att jag egentligen inte har så mycket att säga i resten av det här inlägget som jag hade önskat.

***

Ett av de här spelen, som det aldrig blev av att skriva om, är Pol Clarissous Offline, en visuellt experimentell tågresa som lånar simulator-genrens perspektiv och interaktiva element men lämnar all tråkig realism kvar på perrongen.

Offline är ett tillståndsverk i jakt på olika stämningar, en upplevelse som ändrar form för varje knapp, spak och vred man rör. Det händer egentligen väldigt lite, men blir ändå helt hypnotiskt, vilket inte är helt olikt de resor genom natten som sker på verklighetens tåg – rytmen är densamma.

Spel är väldigt ofta målinriktade. Ta dig från punkt A till punkt B. Fyll mätare, staplar och räkneverk. Var snabbare, starkare och smartare än din motståndare. Offline handlar bara om att vara, om att testa och att uppleva.

Ännu tydligare blir Pol Clarissous jakt på en viss känsla, på rätt stämning, i nyligen släppta Night Tune. Den här gången har tåget ersatts av passagerarsätet i en bil – men det handlar fortfarande om att stirra ut genom fönstret och fantisera om vad som finns ute i nattmörkret.

Night Tune kan enklast beskrivas som en musikvisualiser. Via bilstereon i den upplysta kupén väljer man bland egna mp3-filer, sen är det bara att släcka taklampan, glida in i tillståndet mellan vakenhet och sömn och åka med genom natten.

I denna övergång ligger hela Night Tunes kärna. Smarta filtereffekter får det att kännas som om musiken omsluter mig, som om jag befinner mig mitt i det där ögonblicket i en film där huvudkaraktären tittar ut genom sidorutan, kameran zoomar ut och musiken sväller upp för att markera stundens allvar och närvaron av stora, tunga känslor, medan bilen färdas mot det ofrånkomliga som väntar vid horisonten.

Beroende på vilken låt som spelar föreställer jag mig olika typer av karaktärer i det tomma förarsätet bredvid mig.

Varje gång en ny upplevelse, en ny resa, ett nytt okänt slutmål.

Night Tune och Offline försöker inte avslöja något stort om mänskligheten, de försöker bara fånga vår uppmärksamhet under några minuter, ändra vårt sinnestillstånd och ta oss till en annan plats. Finns det verkligen någon anledning att vilja begära mer?