Archive

Tag Archives: Press play

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Jag fyllde år för ett tag sedan. Tanken var att jag skulle blivit klar med den här texten då, men så kom det där livet (läs: diverse piss) i vägen. Det spelar mindre roll, dock. Vad som spelar roll, åtminstone för mig, är de tankar som snurrat i skallen sedan dess. Tankar om dig.

Jag är äldre än dig nu, mamma. Hur gick det till? Du dog, och fastnade i tiden, när jag var sexton år, och sedan dess har jag långsamt men säkert närmat mig, och nu sedan en tid passerat dig. Vilket slog mig först nu, när jag fyllde år igen. Jag är äldre än dig, mamma. Först nu hade jag kunnat trösta dig ordentligt, när jag förstår att man är lika liten när man är stor. Att de där självklara svaren aldrig kommer.

Read More

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Jag brukar se minnet som en stjärnkarta. Det finns ingen tydlig kronologisk linje mellan minnena. De svävar runt där oberoende av varandra, över ett svart hav av glömska. Men det går att dra till synes slumpmässiga linjer mellan minnena för att skapa stjärnbilder av samband. Händelser som ligger långt ifrån varandra i tid kan kopplas samman känslomässigt.

Det här är en förklaring till varför Press play on tape inte berättas kronologiskt. Ett kapitel väcker nya minnen i mig, som i sin tur leder till nya. Den logiska följden i mitt huvud blir en helt annan än den faktiska tidslinjen.

I förra kapitlet berättade jag om min första tid på det akademiska sjukhuset i Uppsala, och de tjugo spikarna i benet. Under tiden där delade jag rum med flera personer. En var en flicka, några år yngre än jag (som då var i tolvårsåldern). Hon led av benskörhet och låg inne för ännu ett benbrott. Av någon anledning berörde hennes situation mig djupt. Jag ville laga henne. Det var en sorts aha-upplevelse, där jag plötsligt kunde förstå hur mamma kände det inför min smärta. Jag minns inte ens flickans namn. Däremot minns jag fortfarande uppgivenheten när jag fick berättat för mig att hon förmodligen kommer att bryta olika ben i kroppen med jämna mellanrum livet ut. Det var orättvist.

Read More