Archive

Tag Archives: Press play on tape

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Jag fyllde år för ett tag sedan. Tanken var att jag skulle blivit klar med den här texten då, men så kom det där livet (läs: diverse piss) i vägen. Det spelar mindre roll, dock. Vad som spelar roll, åtminstone för mig, är de tankar som snurrat i skallen sedan dess. Tankar om dig.

Jag är äldre än dig nu, mamma. Hur gick det till? Du dog, och fastnade i tiden, när jag var sexton år, och sedan dess har jag långsamt men säkert närmat mig, och nu sedan en tid passerat dig. Vilket slog mig först nu, när jag fyllde år igen. Jag är äldre än dig, mamma. Först nu hade jag kunnat trösta dig ordentligt, när jag förstår att man är lika liten när man är stor. Att de där självklara svaren aldrig kommer.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

 När man återberättar sitt liv är det så lätt att fokusera på det som etsat sig fast mest på näthinnorna, eller framför allt i hjärtat. Ofta är det sådant som gör ont. Det är också lättare att berätta om det som gör ont på ett relevant vis. Att gestalta lycka blir ofta rena pekoral, och inte gärna hemskt självupptagna skildringar som mest tycks handla om att utmåla sig själv i ett smickrande ljus. Se så fint vi har det i vår familj. Se så roligt vi har det. Se så välartade vi är.

Nå, välartade vore väl lögn att kalla min familj – men vi har våra stunder. Och det vore orättvist att inte försöka berätta om de stunderna också.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans. 

Det finns en anledning till att vi sällan orkar bry oss om idyller. Dels är de ofta religiöst betingade, som amerikanska Seventh Heaven, där alla problem löses med ett sliskigt tal om Gud och familjen. Eller för den delen i Dantes gudomliga komedi, där alla läser om helvetet och sedan tvärt slutar när Dante kommer till himlen. Där slutar det vara intressant.

Det finns även andra orsaker till varför det ofta fungerar bättre att skildra dystopier och helveten snarare än himmelriken. Framför allt är lidande och ångest något mer universellt än vad varje enskild person ser som paradiset. Skildringar av vitklädda människor som går på moln eller i släta vita miljöer är till exempel inte min bild av ett himmelrike, snarare ett diffust new age-sjukhus. Däremot är det väldigt lätt att förstå att ett ställe där vargar sliter inälvorna ur en dagarna i ända är ett helvete. Elände är lättare att förstå än någon sorts total, fulländad men i slutänden diffus och abstrakt lycka. Helvetet är mycket mer konkret, även när det handlar om psykiskt lidande.

Ändå behöver vi idyllerna. Vi behöver drömmen om en perfekt plats för oss. För människan. Vi behöver drömmen om harmoni och evig, metaforisk sommar. Den naiviteten dör inte bara för att vi lämnar barndomen bakom oss. Hur bitter och cynisk man blir finns nog ett frö inom oss alla – en längtan efter ett idealsamhälle. Eller en idealplats. Även om det, som för min far, var en plats av ensamhet – mitt ute i Alaskas vildmark. En idyll kan nämligen göra ont, och vara full av sprickor – och ändå vara en idyll.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Jag fyllde alldeles precis år. Exakt hur många år spelar mindre roll. Men jag börjar så smått närma mig min mentala ålder på ungefär 150 år. Jag firade genom att ta min katt till veterinären för att ta ut stygnen efter en skada hon fick i ett bråk med en ettrig grannkatt. Efter det halvsov jag på soffan. Ensam, förutom min lika trötta katt.

Några av er ryggar förmodligen tillbaka nu. Herregud vad deppigt, kanske ni tänker. Men det är det inte alls. Skärp er. Det som är viktigt för en kanske är helt oviktigt för en annan. Särskilt när det handlar om traditioner. Särskilt fåniga traditioner som handlar om att sjunga för folk om hur de ska skjutas… i en skottkärra? Jag säger inte att mitt liv inte är ett deprimerande, avskräckande exempel – bara att det i så fall inte beror på min slöa inställning till födelsedagar.

Read More

 

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Att vistas på ett sjukhus väcker väldigt motstridiga känslor i mig. Lika delar trygghet och otrygghet. Jag kände en väldig samhörighet med min mor. Vi var båda inlagda periodvis, men för olika saker. Jag för fysiska smärtor, hon för psykiska. Den stora skillnaden var att när jag opererades eller skulle experimenteras på så fanns mamma där för att trösta. Hennes vistelser på diverse behandlingshem och psykavdelningar var ensamma, deprimerande historier om att förgäves kämpa för att må bra.

Men samtidigt vet jag att mamma såg mina sjukhusvistelser som en sorts fristad, precis som jag. En slags overklighet där man kunde fokusera på ett enda problem för en stund och släppa all annan oro. Där man kunde inrätta sig efter de utstakade scheman och regler som gällde där för en stund. Det var inte det att vi älskade sjukhusvistelser. I grunden var det sorgsna upplevelser, fyllda av vemod. Men vi hade ett slags samförstånd att göra det bästa av dem. Och vi kunde rå om varandra. Även om mamma stod för den absoluta majoriteten av både trösten över min smärta, och ångesten inför den.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

När jag var liten talades det väldigt tyst om något mina föräldrar inte alls ville att jag skulle få reda på. Det var ingen stor familjehemlighet eller så. De var mest oroliga över hur jag skulle reagera om jag fick veta att jag kanske aldrig hade funnits om mitt äldre syskon överlevt.

Missfall är inte ett vanligt tema i spelvärlden. Det är inte ett särskilt vanligt tema i fiktion överhuvudtaget. Ändå är det något väldigt många är med om. Antingen själva eller hos närstående. Mina föräldrar genomled flera. Varje gång försökte de igen, och till världen kom ett av mina många syskon.

Det går att sörja människor som aldrig blev. Det behöver inte ens vara missfall. Det kan vara uteblivna barn överhuvudtaget. Jag har inga barn, och chansen är liten att jag någonsin får ett. Det är naturligt att tänka på det, och fundera över hur en eventuell mini-version av mig själv skulle tett sig. Vem jag hade varit om jag var en far? En ännu större besserwisser, förmodligen. Men det är givet. Det verkar vara det mest gemensamma draget för alla fäder – en enveten tro att de alltid har rätt.

Read More

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Jag brukar se minnet som en stjärnkarta. Det finns ingen tydlig kronologisk linje mellan minnena. De svävar runt där oberoende av varandra, över ett svart hav av glömska. Men det går att dra till synes slumpmässiga linjer mellan minnena för att skapa stjärnbilder av samband. Händelser som ligger långt ifrån varandra i tid kan kopplas samman känslomässigt.

Det här är en förklaring till varför Press play on tape inte berättas kronologiskt. Ett kapitel väcker nya minnen i mig, som i sin tur leder till nya. Den logiska följden i mitt huvud blir en helt annan än den faktiska tidslinjen.

I förra kapitlet berättade jag om min första tid på det akademiska sjukhuset i Uppsala, och de tjugo spikarna i benet. Under tiden där delade jag rum med flera personer. En var en flicka, några år yngre än jag (som då var i tolvårsåldern). Hon led av benskörhet och låg inne för ännu ett benbrott. Av någon anledning berörde hennes situation mig djupt. Jag ville laga henne. Det var en sorts aha-upplevelse, där jag plötsligt kunde förstå hur mamma kände det inför min smärta. Jag minns inte ens flickans namn. Däremot minns jag fortfarande uppgivenheten när jag fick berättat för mig att hon förmodligen kommer att bryta olika ben i kroppen med jämna mellanrum livet ut. Det var orättvist.

Read More

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Den här julsagan utspelar sig någon gång i mitten av det förra decenniet. Inte så långt borta räknat i antal år, men ändock i ett annat liv. Egentligen börjar historien långt tidigare, men det får vi ta en annan gång.

Jag sitter i väntrummet vid busstationen. Det är julaftonsmorgon. Jag är inte ensam därinne. Fem trashankiga män sitter i andra änden av rummet. De är alla klart berusade, och värst är den som förefaller vara äldst av dem – en man kladd i svart, med en tydlig Stockholmsdialekt. Han verkar rastlös, vankar av och an och skrattar och stojar med de andra, som aningen nervöst skrattar med. Han skriker ”god jul” till mig och skrattar.

Efter en liten stund kommer en blek, ljushårig man inhaltandes i salen. Stockholmaren välkomnar honom med en rejäl kram. Den ljushårige sjunker ner på en bänk, tydligt medtagen. Han andas tungt. Stockholmaren ser på honom med ett snett leende.

– Har du något snus? undrar han.

Den ljushårige mannen tar triumferande fram en dosa och räcker fram den åt mannen i svart, som kvickt rycker åt sig den.

– Tackar! Det här är min julklapp, förstår du, säger han med en överdrivet sarkastisk ton i rösten.

Den ljushårige mannen ser trött ut. Han sträcker sig efter dosan, och vädjar till mannen i svart att ge honom tillbaka den. Men Stockholmaren bara backa undan och skrattar rått.

– Nehej du, nu är den min. Du gav den till mig.

Den ljushårige mannen reser sig och börjar försöka att få tag på dosan, men Stockholmaren håller honom lätt på avstånd. Han håller snusdosan över huvudet, utom räckhåll för den ljushårige.

– Vad fan ska du med den här till? säger Stockholmaren med ett snett leende. Du ska ju ändå dö snart, eller hur? Det ser man ju lång väg, att du ska dö. Du är helt blek och sjuk.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Sommaren 1984 var jag fem år. En eftermiddag, under en bleknande sol, satt jag på verandan barfota. Mamma upptäckte att mina trampdynor började visa tecken på förhårdnader. Hon undrade om det kunde vara vårtor, eller någon sorts valkar. Jag tyckte att valkar lät ballare så de kommande tio åren var det vårt ord för dem. Inte minst för att någon ordentlig diagnos aldrig kom, och egentligen fortfarande inte finns. Ingen av oss kunde ens i våra vildaste fantasier föreställa oss att det här var början på en kronisk värk som förmodligen kommer följa mig livet ut.

Det började smått. Värken kom smygandes, och gjorde till en början att jag inte klarade av träskor. Inom ett par år kunde jag inte längre gå barfota, och behövde specialgjorda inlägg för att kunna gå överhuvudtaget. Men i början skickades vi iväg till fotvård där jag fick salta fotbad och en tant filade på förhårdnaderna. Det gjorde vansinnigt ont, och förvärrade snarare än lindrade.

Det var en så meningslös smärta. Smärtor talar om viktiga saker för oss, som att någonting är fel. Men i det här fallet är det enda felet just den kroniska värken i sig. Den har inget syfte. Ingen mening. Inget mål. Annat än att existera.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Det svåra med att skriva en självbiografi medan livet fortfarande pågår runt omkring en är att det ständigt ställer sig i vägen. Dels genom att äta upp min tid, men också på vis att jag själv tenderar att vara min störste fiende.

Livet blir aldrig färdigtänkt, men ändå är jag inte nöjd förrän det är just det. Det är ofta väldigt svårt att förstå det som pågår runt omkring, likväl som inuti, och det gör hela processen med att försöka berätta en sammanhängande, begriplig berättelse om mitt liv bitvis förlamande svår.

Ända sedan jag skrev om mina upplevelser på rehabcentret (som låg bara några tiotal meter ifrån det hus där pappa en gång bodde) i texten Ett dödsbo har jag gått och filat på formuleringar och tankar utan att egentligen komma någon vart. Men resan kan inte stanna upp varje gång hjärnan börjar gå på tomgång. Det är dags att sätta ut det ena benet före det andra (spelar ingen roll vilket) och ta några steg.

Går vi vilse så kanske vi ser något vi inte riktigt räknat med, så det är kanske inte så farligt ändå.

Read More

Den här texten är en del i bloggserien Press play on tape, som är en självbiografisk resa genom spelhistorien.

 

Vi har alla sådana där definierande minnen. Inte nödvändigtvis minnen som förändrat oss i grunden som personer, utan minnen som vi hakar upp våra barndomar på. Som vi använder som kompass när vi navigerar genom vår uppväxts igenvuxna skogar.

Jag brukar se minnets tidslinje som en stjärnhimmel, där minnena utan kronologiska samband ligger strålar mer och mindre starkt på en svart himmel. Mellan alla de där minnena kan man sedan måla stjärnbilder lite som man vill.

Jag har ett ganska bra minne. Jag har om inte annat väldigt tydliga minnen från mycket unga år.  Vad som bör vara mitt allra tidigaste minne är från en badstrand en varm sommardag. Jag är rätt säker på att jag knappt kunde prata. Kanske några enstaka ord, men inte långa vettiga meningar. Men jag minns att jag förstod vad folk sade till mig.

Jag sitter på en filt på en strand och dricker gul saft ur en nappflaska. Jag tänker att det här är ju asgott, ungefär. I efterhand vill jag gärna tänka att jag satt där och tyckte att bättre än så här blir det inte, men jag antar att det är en efterkonstruktion.

Read More

Det här är en del av den pågående självbiografin Press play on tape – om ett liv i spelhistorien. Den här texten är en fortsättning på en text du kan läsa här.

Jag begrep det nog inte, egentligen. Eller jo, det gjorde jag nog. Jag förstod varför, men kunde inte (eller ville inte), sätta ord på det. Alltså varför jag ständigt drogs till det vanskapta, det ärrade, det trasiga.

Jag blev helt tagen av Kurt Russels ögonlapp i Flykten från New York, jag tyckte i smyg att den smöriga kärleksfilmen Mask var fin, och jag hörde definitivt till de som lade märke till ärret på Harrison Fords haka.

Mer ödesdigert var dock att jag, närhelst jag spelade Street Fighter II, alltid valde Sagat framför de äckligt ointressanta och provocerande trista slätbullarna Ken och Ryu. För mig är Sagat ospelbar. Jag får alltid stryk när jag spelar med honom, men ändå ger jag mig inte. Ju mer jag tänker på det, desto mer passande blir det. Som en metafor för en ständig, hopplös kamp mot sig själv.

Read More