Archive

Tag Archives: micke och molle

Precis som så många andra har jag en tendens att försvara det jag ömmar för. Kanske ta i lite extra för att belysa dess positiva sidor, eller ignorera det som inte funkar. Ibland handlar det mer om att intala mig själv att jag tycker om något, än om att övertyga andra. När jag lämnade biografen efter att ha sett Prometheus muttrade jag för mig själv att den hade intressanta grejer. Visst, den var inte perfekt, men den var snygg och hade ju en fascinerande tematik och så där. Jag ville så förtvivlat tycka om den, och ville inte erkänna för mig själv att jag innerst inne hatade den. När jag såg om filmen på blu-ray orkade jag inte ens se klart hela. Den var för dålig. Det mantra jag använd för att försvara den klingade så ihåligt att det ekade i mitt huvud: “…men förutom det så är den rätt bra”.

Samma känslor drabbar mig när jag spelar The Last Guardian. Min lista på klagomål fylls upp mer och mer när jag spelar, men ständigt lägger jag mentalt till att “förutom det så är det ju bra”. För jag ville ju så gärna tycka om det här. Jag ville älska spelet lika mycket som jag älskar spelets stora dragplåster, varelsen Trico. Men till syvende och sist får jag ge upp. Mitt inre försvar ekar ihåligt. Dessutom är missriktad välvilja det mest respektlösa man kan hysa gentemot ett verk med konstnärliga ambitioner. Det är som en klapp på huvudet. Och sådana kan som bekant göra ont.

Efter så många år, när många av oss börjat tro att spelet aldrig ens skulle se dagens ljus, har så The Last Guardian anlänt. Många älskar det. Och jag kan förstå det, på ett vis. Det är lätt att sympatisera med det, och med dess skapare. Det är lite som en spelvärldens Boyhood. Efter så många år är den här, med ett till synes originellt och storartat koncept, som sedan kanske inte är fullt så speciellt när man tittar lite närmre. Även om jag nu uppskattade Boyhood. Jag uppskattar även The Last Guardian på flera vis, åtminstone i teorin, men det frustrerar mig samtidigt enormt mycket.

Read More