Archive

Tag Archives: Mamma

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Jag fyllde år för ett tag sedan. Tanken var att jag skulle blivit klar med den här texten då, men så kom det där livet (läs: diverse piss) i vägen. Det spelar mindre roll, dock. Vad som spelar roll, åtminstone för mig, är de tankar som snurrat i skallen sedan dess. Tankar om dig.

Jag är äldre än dig nu, mamma. Hur gick det till? Du dog, och fastnade i tiden, när jag var sexton år, och sedan dess har jag långsamt men säkert närmat mig, och nu sedan en tid passerat dig. Vilket slog mig först nu, när jag fyllde år igen. Jag är äldre än dig, mamma. Först nu hade jag kunnat trösta dig ordentligt, när jag förstår att man är lika liten när man är stor. Att de där självklara svaren aldrig kommer.

Read More

PPoTBild

Jag hatar nyårsafton. Det är en lång, mörk, kall vinternatt som leder in i ett nytt år fullt av långa, mörka nätter. Jag är så klart också medveten om hur cyniskt det låter – men det är icke desto mindre sant. För oss som inte dricker är det dessutom ofta plågsamt att vistas bland folk under kvällen. För att göra en lång, kall vinternatt rolig krävs kanske gott om alkohol. Men det gör inte natten roligare, bara ribban för leendena lägre. Vilket ger oss som står bredvid ännu mindre att le åt.

Jag föredrar ofta att inte fira nyårsafton alls. Lite som med min födelsedag. Det är bara ett mått på att tiden går. Något jag inte egentligen uppskattar alls. Tiden går för fort. Det är inget att fira, det är något jag sörjer.

Förändring och tidens gång är något jag alltid förknippat med fara. När jag växte upp hette det att mamma var sjuk. Hon var ledsen. Med ojämna mellanrum försökte hon ta sitt eget liv. En vanlig dag kunde snabbt förändras till något väldigt mörkt då mamma fick köras till akuten med ambulans för att magpumpas. Förändring var hot om död. Stiltje var lugn och trygghet.

Read More

 

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Att vistas på ett sjukhus väcker väldigt motstridiga känslor i mig. Lika delar trygghet och otrygghet. Jag kände en väldig samhörighet med min mor. Vi var båda inlagda periodvis, men för olika saker. Jag för fysiska smärtor, hon för psykiska. Den stora skillnaden var att när jag opererades eller skulle experimenteras på så fanns mamma där för att trösta. Hennes vistelser på diverse behandlingshem och psykavdelningar var ensamma, deprimerande historier om att förgäves kämpa för att må bra.

Men samtidigt vet jag att mamma såg mina sjukhusvistelser som en sorts fristad, precis som jag. En slags overklighet där man kunde fokusera på ett enda problem för en stund och släppa all annan oro. Där man kunde inrätta sig efter de utstakade scheman och regler som gällde där för en stund. Det var inte det att vi älskade sjukhusvistelser. I grunden var det sorgsna upplevelser, fyllda av vemod. Men vi hade ett slags samförstånd att göra det bästa av dem. Och vi kunde rå om varandra. Även om mamma stod för den absoluta majoriteten av både trösten över min smärta, och ångesten inför den.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Sommaren 1984 var jag fem år. En eftermiddag, under en bleknande sol, satt jag på verandan barfota. Mamma upptäckte att mina trampdynor började visa tecken på förhårdnader. Hon undrade om det kunde vara vårtor, eller någon sorts valkar. Jag tyckte att valkar lät ballare så de kommande tio åren var det vårt ord för dem. Inte minst för att någon ordentlig diagnos aldrig kom, och egentligen fortfarande inte finns. Ingen av oss kunde ens i våra vildaste fantasier föreställa oss att det här var början på en kronisk värk som förmodligen kommer följa mig livet ut.

Det började smått. Värken kom smygandes, och gjorde till en början att jag inte klarade av träskor. Inom ett par år kunde jag inte längre gå barfota, och behövde specialgjorda inlägg för att kunna gå överhuvudtaget. Men i början skickades vi iväg till fotvård där jag fick salta fotbad och en tant filade på förhårdnaderna. Det gjorde vansinnigt ont, och förvärrade snarare än lindrade.

Det var en så meningslös smärta. Smärtor talar om viktiga saker för oss, som att någonting är fel. Men i det här fallet är det enda felet just den kroniska värken i sig. Den har inget syfte. Ingen mening. Inget mål. Annat än att existera.

Read More

Det här är en del av den fortgående självbiografiska bloggserien Press play on tape. En berättelse om ett liv genom spelhistorien.

Den här historien börjar egentligen i mammas mage. Men en sak i taget.

När jag var cirka fem år räddade jag mitt första liv. Det var ingen stor grej. Jag brydde mig inget särskilt om den jag räddade, och jag reflekterade inte då att jag överhuvudtaget höll på med något som kunde relateras till liv och död.

Jag hade fått mitt första Game & Watch-spel. Det var min faster Ulla som hade köpt det åt mig, och även om jag aldrig hade spelat något liknande i hela mitt liv var det som om mina händer var gjorda för det. Som om min ryggrad redan visste exakt hur det skulle spelas. Det var så intuitivt. Inga tutorials. Bara tryck start och spela.

Spelet i fråga var Lifeboat. Man ska åka fram och tillbaka över två skärmar med antingen en eller två båtar och rädda människor som hoppar från en brinnande båt. Det handlar alltså om en katastrof – en mänsklig tragedi. Men för mig var det bara roligt. Jag räddade den första gubben som hoppade, mitt första räddade liv någonsin. Men jag var nyfiken på vad som hände om man missade, så jag offrade snart en person. Lät honom falla i vattnet. Jag hade dödat för första gången.

Read More