Archive

Tag Archives: Joakim Kilman

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Jag fyllde år för ett tag sedan. Tanken var att jag skulle blivit klar med den här texten då, men så kom det där livet (läs: diverse piss) i vägen. Det spelar mindre roll, dock. Vad som spelar roll, åtminstone för mig, är de tankar som snurrat i skallen sedan dess. Tankar om dig.

Jag är äldre än dig nu, mamma. Hur gick det till? Du dog, och fastnade i tiden, när jag var sexton år, och sedan dess har jag långsamt men säkert närmat mig, och nu sedan en tid passerat dig. Vilket slog mig först nu, när jag fyllde år igen. Jag är äldre än dig, mamma. Först nu hade jag kunnat trösta dig ordentligt, när jag förstår att man är lika liten när man är stor. Att de där självklara svaren aldrig kommer.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

 När man återberättar sitt liv är det så lätt att fokusera på det som etsat sig fast mest på näthinnorna, eller framför allt i hjärtat. Ofta är det sådant som gör ont. Det är också lättare att berätta om det som gör ont på ett relevant vis. Att gestalta lycka blir ofta rena pekoral, och inte gärna hemskt självupptagna skildringar som mest tycks handla om att utmåla sig själv i ett smickrande ljus. Se så fint vi har det i vår familj. Se så roligt vi har det. Se så välartade vi är.

Nå, välartade vore väl lögn att kalla min familj – men vi har våra stunder. Och det vore orättvist att inte försöka berätta om de stunderna också.

Read More

Uncharted 4 är årets mest överskattade spel. Ni som inte kastat ut era läsplattor, monitorer eller mobiler genom fönstret och är lugna nog att fortsätta läsa – grattis. Den här texten handlar inte om er. Faktum är att det knappt en handlar om spelet i fråga. Jag gillar Uncharted 4, och jag gillar Naughty Dog. Jag gav spelet en positiv recension i NWT. Det är den sortens gammaldags matinéäventyr jag ofta saknar, där man sveps med till en värld full av fantastiska vyer, uråldriga mysterier och spektakulära actionscener. Precis det som en gång i tiden cementerade Raiders of the Lost Ark som en av mina personliga favoriter.

Det som gör hela diskussionen kring Naughty Dogs storslagna äventyr så problematisk är att de värsta fansen fått sätta ribban för vad man får och inte får säga om spelet utan att brännmärkas som ”hatare” eller, om du är kritiker, en oproffsig sopa vars åsikter förstör det ack så heliga Metacritic-snittet. I myten om Uncharted 4 är spelet nämligen så objektivt perfekt att en negativ recension ses som en direkt hädelse.

Den som insinuerar att Nathan Drake inte är spelhistoriens mest fascinerande karaktär får snabbt finna sig i en flod av ilskna kommentarer som inte argumenterar för sin sak så mycket som för det omedelbara utrotandet av kätterska åsikter.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans. 

Det finns en anledning till att vi sällan orkar bry oss om idyller. Dels är de ofta religiöst betingade, som amerikanska Seventh Heaven, där alla problem löses med ett sliskigt tal om Gud och familjen. Eller för den delen i Dantes gudomliga komedi, där alla läser om helvetet och sedan tvärt slutar när Dante kommer till himlen. Där slutar det vara intressant.

Det finns även andra orsaker till varför det ofta fungerar bättre att skildra dystopier och helveten snarare än himmelriken. Framför allt är lidande och ångest något mer universellt än vad varje enskild person ser som paradiset. Skildringar av vitklädda människor som går på moln eller i släta vita miljöer är till exempel inte min bild av ett himmelrike, snarare ett diffust new age-sjukhus. Däremot är det väldigt lätt att förstå att ett ställe där vargar sliter inälvorna ur en dagarna i ända är ett helvete. Elände är lättare att förstå än någon sorts total, fulländad men i slutänden diffus och abstrakt lycka. Helvetet är mycket mer konkret, även när det handlar om psykiskt lidande.

Ändå behöver vi idyllerna. Vi behöver drömmen om en perfekt plats för oss. För människan. Vi behöver drömmen om harmoni och evig, metaforisk sommar. Den naiviteten dör inte bara för att vi lämnar barndomen bakom oss. Hur bitter och cynisk man blir finns nog ett frö inom oss alla – en längtan efter ett idealsamhälle. Eller en idealplats. Även om det, som för min far, var en plats av ensamhet – mitt ute i Alaskas vildmark. En idyll kan nämligen göra ont, och vara full av sprickor – och ändå vara en idyll.

Read More

Mina föräldrar var inte alltid konsekventa. Det tog lång tid innan de lät mig se Star Wars hemma. Eller Stjärnornas krig, som vi ju sade på den tiden. Pappa lät mig dock se Alien när jag var ensam hemma för första gången någonsin (jag var väl runt tio år, ungefär). Mamma låg på sjukhuset och pappa var tvungen att göra ett ärende. Utan att förklara ett smack satte han i ett VHS-band i videospelaren och tryckte på play. ”Här ska du få se på nånting”, skrockade han. Och jag satte mig nyfiket för att titta. När pappa kom hem ett par timmar senare var jag euforisk. Det är fortfarande min starkaste filmupplevelse någonsin.  Pappa var däremot tämligen orolig över att jag skulle skvallra för mamma.

Efter Alien-incidenten var det inte längre något tal om att jag inte fick se Star Wars. Jag hade ju redan sett den mörkaste sidan av rymden. Men vid det laget hade jag redan sökt upp filmerna hos vänner och släktingar för att se allt det coola som alla pratade om på skolgården.

Första gången jag såg Star Wars var hos min faster. Min kusin, Markus, tittade på den och jag passade på medan de vuxna pratade om tråkiga vuxensaker. Jag var inte mer än kanske sex eller sju år, och blev totalt golvad när Darth Vader stormade in och tillfångatog Leia medan laserstrålarna ven i de vita korridorerna.

Det var en värld att förlora sig i. Många var de som fantiserade om att vara Han, Leia eller Luke. I min lilla, lilla pojkhjärna snurrade dock allra mest en tanke. Tänk om det fanns ett spel om Star Wars.

Read More

 

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Att vistas på ett sjukhus väcker väldigt motstridiga känslor i mig. Lika delar trygghet och otrygghet. Jag kände en väldig samhörighet med min mor. Vi var båda inlagda periodvis, men för olika saker. Jag för fysiska smärtor, hon för psykiska. Den stora skillnaden var att när jag opererades eller skulle experimenteras på så fanns mamma där för att trösta. Hennes vistelser på diverse behandlingshem och psykavdelningar var ensamma, deprimerande historier om att förgäves kämpa för att må bra.

Men samtidigt vet jag att mamma såg mina sjukhusvistelser som en sorts fristad, precis som jag. En slags overklighet där man kunde fokusera på ett enda problem för en stund och släppa all annan oro. Där man kunde inrätta sig efter de utstakade scheman och regler som gällde där för en stund. Det var inte det att vi älskade sjukhusvistelser. I grunden var det sorgsna upplevelser, fyllda av vemod. Men vi hade ett slags samförstånd att göra det bästa av dem. Och vi kunde rå om varandra. Även om mamma stod för den absoluta majoriteten av både trösten över min smärta, och ångesten inför den.

Read More

En man sitter vid en grav i skymningen. Hans döda fru vilar i marken under hans fötter. En misslyckad predikant sitter ensam i en övergiven lekpark och funderar över sitt liv. Två oförsonliga bröder spenderar natten på var sitt håll, ensamma och bittra.

Och i sin säng vrider och vänder sig clownen Dropsy i våndor över ännu en mardröm. Sedan han av misstag brände ner cirkustältet och dödade sin egen mor erbjuder inte ens sömnen någon respit från sorgen.

Det här låter inte som ett upplyftande, hoppfullt spel om godhet – men det är precis vad Dropsy är. När den tituläre clownen vaknar upp en morgon bestämmer han sig för att sprida glädje. Trots att stadens invånare hatar honom – han orsakade trots allt en svår olycka – så ger inte Dropsy upp förrän han kramat varenda jävel.

Read More

Det finns relativt få skildringar av funktionshindrade i populärkulturen, och ännu färre som faktiskt är lyckade. Den sönderkramade skitfilmen En oväntad vänskap, till exempel, där vi ska tycka att det är så fantastiskt att en rik man i rullstol kan vara vän med en svart arbetarklassman, som kan gå. Oj, så inspirerande. Kalla mig gärna cynisk, men dra åt helvete.

I spelvärlden är funktionsnedsatta karaktärer ännu ovanligare. Det är inte ett tema som tas nämnvärt på allvar. Psykiska funktionshinder är något vanligare som tema än fysiska, men ofta stannar det vid att psykiskt sjuka är ”galna” – gärna livsfarliga. De mest lyckade fallen är ofta de där berättelserna är allegoriska, och kan krypa under huden på oss på omvägar, som i gamla Sanitarium, Silent Hill 2, eller det kommande svenska äventyret Fran Bow. Visst finns också mer rättframma försök, som Depression Quest, men de är försvinnande få i det stora hela.

Men vi tar det från början.

Read More

Det började inget vidare. Mitt första inbokade möte missades på grund av tågproblem när tusentals och åter tusentals svettiga Gamescom-besökare alla försökte ta sig in till mässan på morgonen. Det hela blev för övrigt ännu värre dagen efter, när någon slags olycka försenade alla tåg enormt och tvingade oss att tränga ihop oss som extremt kladdiga sillar i mer än 30-gradig värme. Redan innan mässdagen börjat hade min fot fått sig en rejäl omgång stryk.

Det var min första stora spelmässa, och jisses vad liten och vilsen jag kände mig. Snart skulle jag dock erfara att jag inte alls var ensam. Att besöka Gamescom är en anarkistisk upplevelse. Ingen är i kontroll, oavsett i vilken befattning du är i. Spelar mindre roll om du jobbar med PR, spelutveckling eller journalistik – alla är lika mycket råttor i samma labyrint. Runt våra halsar hänger passen som identifierar våra roller och behörigheter. Allt är misstänkt likt ett enormt laboratorieexperiment. Hur reagerar 345 000 mer eller mindre normala människor om vi klämmer in allihop samtidigt i en stor bastu och fyller den med spel de skulle kunna gå över lik för att få vara först med att spela? Ungefär som man kan föreställa sig, är svaret. Enda sättet att överleva är att låta sig svepas med i strömmen och bara gilla läget.

Det låter hemskt, och det är det väl på flera vis. Men också – alldeles underbart. Eller himla trevligt, åtminstone.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

När jag var liten talades det väldigt tyst om något mina föräldrar inte alls ville att jag skulle få reda på. Det var ingen stor familjehemlighet eller så. De var mest oroliga över hur jag skulle reagera om jag fick veta att jag kanske aldrig hade funnits om mitt äldre syskon överlevt.

Missfall är inte ett vanligt tema i spelvärlden. Det är inte ett särskilt vanligt tema i fiktion överhuvudtaget. Ändå är det något väldigt många är med om. Antingen själva eller hos närstående. Mina föräldrar genomled flera. Varje gång försökte de igen, och till världen kom ett av mina många syskon.

Det går att sörja människor som aldrig blev. Det behöver inte ens vara missfall. Det kan vara uteblivna barn överhuvudtaget. Jag har inga barn, och chansen är liten att jag någonsin får ett. Det är naturligt att tänka på det, och fundera över hur en eventuell mini-version av mig själv skulle tett sig. Vem jag hade varit om jag var en far? En ännu större besserwisser, förmodligen. Men det är givet. Det verkar vara det mest gemensamma draget för alla fäder – en enveten tro att de alltid har rätt.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Akademiska sjukhuset i Uppsala har en egen temamelodi. Det är få som vet om det, men så är det.  De där första dagarna efter operationen – den med de tjugo spikarna i benet – var det ganska svårt att röra särskilt mycket på sig, av ganska uppenbara skäl.

Förutom att streta mot bitvis intensiv smärta spenderades de där dagarna med att lägga beslag på avdelningens NES. Så här i efterhand känns det rätt skamligt. Det måste ju ha funnits andra barn som hade velat spela, men som inte fick en chans på grund av en störig nörd från Grums.

Det var min mormor som lärde mig älska Sunsoft. Indirekt. Hon hade naturligtvis ingen aning om det. Hon hörde garanterat aldrig namnet Sunsoft i hela sitt liv, och om hon gjort det hade hon bara knarrat fram ett förundrat ”vaaaa?” som hon så ofta gjorde.

Sunsoft gjorde ett antal fenomenala spel till gamla NES i skarven mellan 80- och 90-tal. Många osedvanligt lyckade licenstitlar, från Batman till Gremlins 2. Men det som de flesta minns mest den fantastiska musiken. En av de där melodierna råkade bli temat för min vistelse på sjukhuset i Uppsala.

Read More

 

Efter den becksvarta upplösningen i David Finchers mästerthriller Seven håller Morgan Freeman en kort monolog. Bara några få meningar. ”Världen är en vacker plats, värd att kämpa för”, förklarar han uppgivet. ”Jag håller med om det sistnämnda.”

Jag kommer att tänka på det citatet när jag spelar den avslutande delen i The Witcher-trilogin. Här regerar mörkret närmast allenarådande. Ljusglimtarna finns, men de raseras ofta så fort du rundar nästa hörn.

Jag kan nästan känna doften av högsommar när jag promenerar genom en vackert grönskande skog. Vinden rasslar stämningsfullt i träden, och solstrålarna bryter sporadiskt genom lövverket. Det är en fridfull känsla – tills jag stöter på ett slagfält full av ruttnande lik. Eller rader på rader av lynchade människor som hamnat i kläm i någon av de många konflikter som ständigt skär sönder både världen och dess invånare i Witcher-spelen.

Solen går snabbt i moln, och kvar finns bara stanken av död och förruttnelse.

Read More