Archive

Tag Archives: Game & Watch

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Jag fyllde år för ett tag sedan. Tanken var att jag skulle blivit klar med den här texten då, men så kom det där livet (läs: diverse piss) i vägen. Det spelar mindre roll, dock. Vad som spelar roll, åtminstone för mig, är de tankar som snurrat i skallen sedan dess. Tankar om dig.

Jag är äldre än dig nu, mamma. Hur gick det till? Du dog, och fastnade i tiden, när jag var sexton år, och sedan dess har jag långsamt men säkert närmat mig, och nu sedan en tid passerat dig. Vilket slog mig först nu, när jag fyllde år igen. Jag är äldre än dig, mamma. Först nu hade jag kunnat trösta dig ordentligt, när jag förstår att man är lika liten när man är stor. Att de där självklara svaren aldrig kommer.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Jag fyllde alldeles precis år. Exakt hur många år spelar mindre roll. Men jag börjar så smått närma mig min mentala ålder på ungefär 150 år. Jag firade genom att ta min katt till veterinären för att ta ut stygnen efter en skada hon fick i ett bråk med en ettrig grannkatt. Efter det halvsov jag på soffan. Ensam, förutom min lika trötta katt.

Några av er ryggar förmodligen tillbaka nu. Herregud vad deppigt, kanske ni tänker. Men det är det inte alls. Skärp er. Det som är viktigt för en kanske är helt oviktigt för en annan. Särskilt när det handlar om traditioner. Särskilt fåniga traditioner som handlar om att sjunga för folk om hur de ska skjutas… i en skottkärra? Jag säger inte att mitt liv inte är ett deprimerande, avskräckande exempel – bara att det i så fall inte beror på min slöa inställning till födelsedagar.

Read More

Det här är en del av den fortgående självbiografiska bloggserien Press play on tape. En berättelse om ett liv genom spelhistorien.

Den här historien börjar egentligen i mammas mage. Men en sak i taget.

När jag var cirka fem år räddade jag mitt första liv. Det var ingen stor grej. Jag brydde mig inget särskilt om den jag räddade, och jag reflekterade inte då att jag överhuvudtaget höll på med något som kunde relateras till liv och död.

Jag hade fått mitt första Game & Watch-spel. Det var min faster Ulla som hade köpt det åt mig, och även om jag aldrig hade spelat något liknande i hela mitt liv var det som om mina händer var gjorda för det. Som om min ryggrad redan visste exakt hur det skulle spelas. Det var så intuitivt. Inga tutorials. Bara tryck start och spela.

Spelet i fråga var Lifeboat. Man ska åka fram och tillbaka över två skärmar med antingen en eller två båtar och rädda människor som hoppar från en brinnande båt. Det handlar alltså om en katastrof – en mänsklig tragedi. Men för mig var det bara roligt. Jag räddade den första gubben som hoppade, mitt första räddade liv någonsin. Men jag var nyfiken på vad som hände om man missade, så jag offrade snart en person. Lät honom falla i vattnet. Jag hade dödat för första gången.

Read More