Archive

Tag Archives: Bioshock Infinite

Idén att ett nytt kapitel i Wolfensteinserien skulle kunna vara ett av 2014 års bästa actionspel lät otrolig enda fram tills Wolfenstein: The New Order faktiskt släpptes – och bevisade motsatsen. Svenska Machinegames kan ha stått för årets överraskning, jag försöker förstå varför.

I sina drömmar känner William ”BJ” Blazkowicz värmen från en familj, ser bilden av en alternativ värld.

I smell a barbecue.
I hear Children.
A dog.
And I see someone.
I think I see someone.

Sen gör verkligheten sig påmind.

These things, none of it for me.
I move by roaring engines.
Among worriors.
We come from the night.

William Blazkowicz är en soldat, en maskin, döden inkarnerad. Så som han alltid varit, enda sedan det första framträdandet i Id Softwares revolutionerande Wolfenstein 3D från 1992. I den här berättelsen har det aldrig funnits plats för familjelycka.

Men öppningsmonologen vittnar om att något är annorlunda denna gång (den avslöjar också att regissören och författern Jens Matthies inte direkt är Terrence Malick och att The New Order inte ska förväxlas The Thin Red Line).
Read More

När Warren Spector lämnade E3 2012 var han förbannad. Upprörd över vad han uppfattade som en allt grövre ton i spelen som visades upp. Han hade sett virtuella människor brutalt mördas och förkunnade att nu fick det vara nog, övervåldet måste upphöra. Det gjorde det förstås inte, men även om våldet inte kommer försvinna så har det börjat hända något med vår inställning till hur det används. Kanske är även spelvåldet på väg att generationsväxla.

Det finns i dag fler skjutvapen i världen än vad det finns bilar. Totalt över 875 miljoner – de flesta i civila händer. Bara i Sverige finns 2 miljoner skjutvapen registrerade, vilket gör landet till världens tionde mest vapentäta nation. Under min uppväxt var vapen i alla dess former en del av vardagen och fanns alltid i närheten, från harmlösa knallpulverpistoler (som sedan ersattes av inte lika harmlösa airsoftvapen) till pappas jaktgevär. Och trots att jag idag knappt vill ta i ett riktigt skjutvapen ens i övningssyfte avslöjar min kulturkonsumtion att jag aldrig slutat fascineras av dem.

Vapen tas för givet i vår kultur, framför allt i en spelvärld där en stor del av problemlösningen fortfarande går ut på att döda någon. Det har varit den givna formen av kommunikation från spelens födelse, redan Spacewar från 1962 handlade om att skjuta en motståndare, och väldigt få har ifrågasatt det. Oavsett vilken typ av historia som berättats har våldet oftast agerat motor i upplevelsen. Berättelser med storslagna dramatiska ambitioner drivs framåt av mord efter mord och även i spel som riktar sig till barn går spelmekaniken oftast ut på slå, skjuta eller hoppa på fiender. Action är själva fundamentet som spelvärlden byggts på.
Read More

I ett kulturområde som demonstrerar oerhörda svårigheter med att representera en majoritet av befolkningen innebär varje dag en kamp för bättring, men att erkänna problemens existens är, om än en bra start, inte tillräckligt. För möjligheten att skapa sann mångfald krävs plågsam självrannsakan.

2013 var året då spelvärlden på allvar började prata om representation, jämställdhet och genus. Med Anita Sarkeesian som omslagsperson för en ny våg av spelkritik hamnade kvinnans roll i ett av de främsta rummen. Och även om processen precis har startat innebär den förhoppningsvis början på slutet för pojkrumseran.

Men representation innebär så mycket mer än kvinnans rätt att bli porträtterad med samma värdighet som männen. Genusdebatten har idag forcerat sig in även i de största publikationerna och sexism i spel nonchaleras inte bort på samma sätt som tidigare, men spelvärlden är inte bara homogent manlig, utan även homogent vit, och här släpar diskussionen efter än mer. Varför? Kanske för att det är så väldigt bekvämt.

Bästa Beatrice

En av förra årets mest delade och omtalade texter var Jonas Hassen Khemiris Bästa Beatrice Ask. Med avstamp i Reva-initiativet – vars mål var att avvisa fler papperslösa ur Sverige – gjorde Khemiri i DN upp med justitieministern och Sverige genom att belysa sitt eget utanförskap. Det var en text som berörde och som bjöd in till identifikation även för dem som aldrig känt av det utanförskap som Khemiri berättade om. För en stund var alla Jonas och genom att ställa sig bakom hans text ställde man sig också bakom kampen mot rasistiska strukturer. Att dela Bästa Beatrice Ask var att säga nej till rasismen i Sverige. Ett nej de flesta kunde stå för.

Några månader tidigare hade en annan omtyckt författare, Johannes Anyuru, tagit till orda på SVT Debatt med liknande avsikter: att belysa rasistiska strukturer i Sverige. Men den fanns flera avgörande skillnader och där Khemiri valde att förena ett ”vi” mot rasismen markerade Anyuru en tydlig distans mellan sig och majoriteten av befolkningen. Han var antagonistisk i sin ton och talade direkt till läsaren. För vita svenskar är rasisten alltid någon annan, löd titeln.
Read More