Archive

Tag Archives: äventyr

Det finns de som föredrog Sierra framför Lucasarts. De här personerna har fel, så klart, men när jag spelar till exempel Gabriel Knight kan jag ändå förstå dem. Och framför allt kan jag sakna Sierras prägel på moderna äventyrsspel. Överlag är det Lucasarts ande som fortsätter inspirera, snarare än Sierras. Särskilt vad gäller pusseldesignen.  Sierras klassiker känns ofta ganska föråldrade idag, men det finns samtidigt mycket i den som förtjänar att inspireras av och bygga vidare på.

Framför allt är det de ganska elaka pusslen och de ideliga dödsfallen i Sierras gamla äventyr som åldrats sämst. Men istället för att skrota det helt, borde det gå att uppdatera på ett rimligt vis. Det oerhört komplexa pusslandet från Gabriel Knight 3 har till exempel aldrig fått en värdig arvtagare, trots att det borde varit startskottet för något nytt och spännande – där ett pussel kan vara väldigt stort, komplicerat, vara en del av intrigen och ta halva spelet att till fullo lösa. La Serpent Rouge-pusslet i Gabriel Knight 3 krävde efterforskningar i spelets inbyggda databaser, och den information du fick var du tvungen att bena i själv, utan att spelet erbjöd lösningarna åt dig. Det var komplicerat och bitvis frustrerande, men också enormt unikt och fascinerande.

Read More

En man sitter vid en grav i skymningen. Hans döda fru vilar i marken under hans fötter. En misslyckad predikant sitter ensam i en övergiven lekpark och funderar över sitt liv. Två oförsonliga bröder spenderar natten på var sitt håll, ensamma och bittra.

Och i sin säng vrider och vänder sig clownen Dropsy i våndor över ännu en mardröm. Sedan han av misstag brände ner cirkustältet och dödade sin egen mor erbjuder inte ens sömnen någon respit från sorgen.

Det här låter inte som ett upplyftande, hoppfullt spel om godhet – men det är precis vad Dropsy är. När den tituläre clownen vaknar upp en morgon bestämmer han sig för att sprida glädje. Trots att stadens invånare hatar honom – han orsakade trots allt en svår olycka – så ger inte Dropsy upp förrän han kramat varenda jävel.

Read More

 

Jag har egentligen aldrig fattat det där med solresor. Bara tanken på att åka till medelhavet och lapa sol tills till och med hudcancern får nog och kapitulerar, ger mig migrän. Jag gillar sol, men i vettiga doser. Jag gillar mörker också, dock. Särskilt när det är stilsäkert och lite så där lagom klaustrofobiskt. Som i Sunless Sea.

För den som hatar alla former av sol och helst av allt vill riskera att dö en ohygglig död på semestern är detta ett fullgott alternativ. Sunless Sea är en märklig genrehybrid där du tar rollen som kapten på en risig skuta i en extremt skitig Lovecraft-värld full av murkna vatten, slemmiga monster och opålitliga skummisar. Målet är att utforska världen, utföra skumma uppdrag, uppgradera sin båt och försöka överleva i största allmänhet.

Read More

Den största bedriften med Telltales The Walking Dead-spel är inte att de lyckats skapa emotionella band mellan spelare och karaktärer. De lyckas fantastiskt med det, för all del. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka under den första säsongens skälvande sista minuter. Det är svårt att hålla hjärtat från att börja blöda okontrollerat under de slitande första episoderna av säsong två. En mer gripande exposé in i mörkrets hjärta finns inte i spelvärlden. Men ju mer jag spelar, desto mer märker jag hur all den där empatin som piskats upp förvandlas till något annat. Något betydligt mer oroande.

I centrum för allt detta står den alltjämt sympatiska Clementine. En karaktär full av värme, medmänsklighet och godhet.  En symbol för mänsklighetens finare sidor. I takt med att hon bryts ner, bryts också jag som spelare ner. Att spela The Walking Dead är att gå sönder.

Read More

Snart släpper Jane Jensen sitt Kickstarterfinansierade äventyrsspel Moebius. I väntan på det kan vi ta en titt på hennes förra spel – det förbisedda Gray Matter.

Spelmediet har egentligen ganska få bra berättare. Vi har en hel del som tror att det är bra berättare, som Hideo Kojima, men få som faktiskt är bra på allvar.

Jane Jensen är, när hon är som bäst, bra på allvar. I dubbel bemärkelse.

Gray Matter var fast i utvecklarlimbo i åratal. Att det överhuvudtaget blev färdigt är ett under. Att det faktiskt blev bra, vissa brister till trots, är ett smärre mirakel. För det är ett i stora delar fantastiskt spel, trots ett framhastat slut.

Jensen berättar en djupt personlig liten berättelse om två såriga personer som försöker lösa varsin gåta, och som längs vägen behöver ta hjälp av varandras väldigt olika sätt att se på tillvaron för att se sig själva i ett nytt ljus.

Read More