Archive

Tag Archives: Alien

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

 När man återberättar sitt liv är det så lätt att fokusera på det som etsat sig fast mest på näthinnorna, eller framför allt i hjärtat. Ofta är det sådant som gör ont. Det är också lättare att berätta om det som gör ont på ett relevant vis. Att gestalta lycka blir ofta rena pekoral, och inte gärna hemskt självupptagna skildringar som mest tycks handla om att utmåla sig själv i ett smickrande ljus. Se så fint vi har det i vår familj. Se så roligt vi har det. Se så välartade vi är.

Nå, välartade vore väl lögn att kalla min familj – men vi har våra stunder. Och det vore orättvist att inte försöka berätta om de stunderna också.

Read More

Mina föräldrar var inte alltid konsekventa. Det tog lång tid innan de lät mig se Star Wars hemma. Eller Stjärnornas krig, som vi ju sade på den tiden. Pappa lät mig dock se Alien när jag var ensam hemma för första gången någonsin (jag var väl runt tio år, ungefär). Mamma låg på sjukhuset och pappa var tvungen att göra ett ärende. Utan att förklara ett smack satte han i ett VHS-band i videospelaren och tryckte på play. ”Här ska du få se på nånting”, skrockade han. Och jag satte mig nyfiket för att titta. När pappa kom hem ett par timmar senare var jag euforisk. Det är fortfarande min starkaste filmupplevelse någonsin.  Pappa var däremot tämligen orolig över att jag skulle skvallra för mamma.

Efter Alien-incidenten var det inte längre något tal om att jag inte fick se Star Wars. Jag hade ju redan sett den mörkaste sidan av rymden. Men vid det laget hade jag redan sökt upp filmerna hos vänner och släktingar för att se allt det coola som alla pratade om på skolgården.

Första gången jag såg Star Wars var hos min faster. Min kusin, Markus, tittade på den och jag passade på medan de vuxna pratade om tråkiga vuxensaker. Jag var inte mer än kanske sex eller sju år, och blev totalt golvad när Darth Vader stormade in och tillfångatog Leia medan laserstrålarna ven i de vita korridorerna.

Det var en värld att förlora sig i. Många var de som fantiserade om att vara Han, Leia eller Luke. I min lilla, lilla pojkhjärna snurrade dock allra mest en tanke. Tänk om det fanns ett spel om Star Wars.

Read More

The Creative Assembly har gjort det kanske bästa Alien-spelet någonsin – men jag vill aldrig spela det igen. Om bristen på mänsklighet, uttjatade rymdmonster, spännande twine-spel och ikonisk design.

Det okända är nästan alltid mer obehagligt än det vi vet något om. Vår fantasi är oerhört bra på att fylla ut mörka luckor med starkt obehag, allt vi är rädda för får chansen att komma fram så länge utrymme finns. Skräcken behöver inte ens definieras, bara finnas där och sakta gro i vårt medvetande. Och även om det inte rör sig om olidlig terror så bidrar det okända till att höja spänningen och egga vår nyfikenhet.

I många monsterfilmer är avslöjandet av själva varelsen ofta en nyckelscen som man försöker dra ut på så mycket som möjligt. Dess uppenbarelse blir en aptitretare för en publik som inte vet vad som väntar. Men det ställer också höga krav på huvudrätten, för att slippa ett stort antiklimax. Jag har aldrig känt mig så lurad som när jag plågade mig igenom Cloverfields skakiga gimmickfoto, usla klipp-och-klistra-karaktärer och forcerade narrativ bara för att serveras ett av filmhistoriens fulaste monster. Det designmässiga missfostret hade varit moroten som filmmakarna dinglat framför publiken och retade oss med, och den visade sig vara genomrutten.

I Ridley Scotts Alien (1979) retades vi också med varelsens utseende. Något gömde sig i rymdskeppet Nostromo mörka vrår men avslöjandet av dess fulla form skulle dröja. Vad som hoppade fram skulle dock bli ett av världens allra mest minnesvärda monster. HR Gigers xenomorph (första och sista gången jag använder det ordet, lovar) var en mardrömsvarelse som fick omedelbar ikonstatus.

Och den har överexploaterats ända sedan dess.
Read More