Stjärnglans – Star Wars och spelen

Mina föräldrar var inte alltid konsekventa. Det tog lång tid innan de lät mig se Star Wars hemma. Eller Stjärnornas krig, som vi ju sade på den tiden. Pappa lät mig dock se Alien när jag var ensam hemma för första gången någonsin (jag var väl runt tio år, ungefär). Mamma låg på sjukhuset och pappa var tvungen att göra ett ärende. Utan att förklara ett smack satte han i ett VHS-band i videospelaren och tryckte på play. ”Här ska du få se på nånting”, skrockade han. Och jag satte mig nyfiket för att titta. När pappa kom hem ett par timmar senare var jag euforisk. Det är fortfarande min starkaste filmupplevelse någonsin.  Pappa var däremot tämligen orolig över att jag skulle skvallra för mamma.

Efter Alien-incidenten var det inte längre något tal om att jag inte fick se Star Wars. Jag hade ju redan sett den mörkaste sidan av rymden. Men vid det laget hade jag redan sökt upp filmerna hos vänner och släktingar för att se allt det coola som alla pratade om på skolgården.

Första gången jag såg Star Wars var hos min faster. Min kusin, Markus, tittade på den och jag passade på medan de vuxna pratade om tråkiga vuxensaker. Jag var inte mer än kanske sex eller sju år, och blev totalt golvad när Darth Vader stormade in och tillfångatog Leia medan laserstrålarna ven i de vita korridorerna.

Det var en värld att förlora sig i. Många var de som fantiserade om att vara Han, Leia eller Luke. I min lilla, lilla pojkhjärna snurrade dock allra mest en tanke. Tänk om det fanns ett spel om Star Wars.

Redan då fanns det några spel som utspelade sig i den där galaxen, men det visste jag inte om. Kanske lika bra, för de tidiga försöken var överlag underväldigande. Det första jag spelade var Return of the Jedi på Commodore 64. Det hade sina poänger, men i grund och botten var det ett simpelt och galet repetitivt shoot ’em up som ingen hade brytt sig om utan Star Wars-licensen.

Spelen blev med åren allt bättre, men utan att få till det fullt ut. Super Star Wars till SNES var ett hyfsat spel men, men det bemästrade inte till fullo kraften i licensen. Rebel Assault var snyggt (för sin tid) och lät fantastiskt då det hade originalmusiken i all sin orkestrala CD-ROM-prakt, men det var ett skitspel.

Istället var det Tie Fighter (och till viss del dess föregångare X-Wing) som först fångade Star Wars-universumet perfekt. Inte minst för att det är ett helt fenomenalt spel, utan för att det expanderar världen och ger oss ett nytt perspektiv på den. Att få chansen att arbeta för imperiet var märkvärdigt lockande. Tie Fighter hade en närmast klaustrofobisk atmosfär. Det hade en hög svårighetsgrad, och även om man överlevde uppdraget så kändes det som om Vader kunde dyka upp och strypa en om man inte presterat tillräckligt bra. Även intrigen var ganska underhållande – speciellt när man ibland fick hemliga uppdrag av ett pervo i huckle.

Tie Fighter gav också tyngd åt science fiction-biten i Star Wars, genom att ge oss total kontroll över imperiets olika rymdfarkoster. Inte bara flyga runt och skjuta, utan omfördela energi mellan motorer, sköldar och lasrar och en massa andra funktioner att pilla med i stridens hetta. Det kändes också som en inblick i äventyrets vardag, där uppdrag ofta började lugnt och du belönades för att vara metodisk snarare än våghalsig. Du är trots allt bara en namnlös stackare som inte kan fuska och använda sig av kraften som den där massmördaren Luke, som sprängde alla dina vänner i det där hemska terrorattentatet mot frihetsstjärnan.

Rymdflygande är dock bara en del av Star Wars. Större delen av äventyret utspelar sig trots allt på marken. Och där hade vi ännu inte sett något mästerverk. Doom banade dock vägen för en ny sorts upplevelse. En möjlighet att beskåda den där galaxen långt, långt borta på väldigt nära håll.

Dark Forces var inte bara ett, för sin tid, fantastiskt spel. Det var först med att låta oss möta Star Wars öga mot öga, med båda pixelfötterna på marken. Istället för gammaldags plattformsbanor med Star Wars-tema, som i SNES-spelen, var det här som att besöka platserna från filmerna på riktigt.

Även om det åldrats rejält idag så har det fortfarande en viktig plats både i mitt hjärta och i spelhistorien. Det var första spelet i den serie som senare skulle bjuda på de mästerliga Jedi Knight-spelen – som var först med att hantera ljussablarna på rätt sätt.

Dark Forces var dessutom relativt storytungt för att vara ett fps från 1995. Det lät oss undersöka ett nytt hot, och faktiskt uppleva ett gammaldags matinéäventyr. Med andra ord fångade det verkligen tonen i filmerna. Bara hur de nya mörka stormtrupperna från titeln presenterades var snyggt berättande som gjorde saker vi inte sett förut i ett fps. Först fick vi se resultatet av den nya fiendens framfart, för att sedan ta reda på mer och mer om dem – och till sist möta dem i rejält svåra strider.  Spelet börjar dessutom med att vi stjäl ritningarna till dödsstjärnan, vilket är en fantastisk vinkning till första filmen. Och naturligtvis stöter man på allt och alla från filmerna – från horder av storm troopers till Boba Fett, Jabbas gröna grisar och det där soprumsmonstret från första filmen. Nej, jag kommer inte ihåg namnet på alla de här varelserna. Jag är vuxen nu. Relativt.

Konceptet utvecklades sedan ytterligare i Dark Forces 2: Jedi Knight och framför allt i Jedi Knight 2 och 3 – som båda bjöd på fånigt underhållande gestaltningar av ljussablar och kraften. Att slunga runt stormtroopers med tankekraft blir aldrig tråkigt.

De riktigt bra Star Wars-spelen sätter inte bara fingret på atmosfären och estetiken från filmerna. De är inte bara bra spel med lite fanservice på ytan. De låter oss se på Star Wars på ett nytt sätt. Genom att sätta oss i förarsätet i en Tie Fighter. Eller ge oss möjligheten att fäkta med en ljussabel och använda kraften. Eller så expanderar de universumet till bristningsgränsen och ger oss en av spelhistoriens allra bästa äventyrsberättelser – som i Knights of the old Republic och dess uppföljare.

Ett rollspel i Star Wars-miljö är så klart ett koncept med oändlig potential. Men istället för att gräva ner sig i poänglös fanservice och stoppa in Luke, Leia, Vader och Han så bestämde sig Bioware för att berätta helt andra historier som utspelar sig flera tusen år innan ens Anakin var påtänkt.

I Knights of the old Republic kunde Bioware därför sätta sin helt egna prägel på det bekanta, och skapa något helt unikt. Något som inte bara var ett bra Star Wars-spel, utan ett spel som tog konceptet vidare. Som, till skillnad från prequel-filmerna, gjorde universumet rikare och mer intressant. Att det dessutom hade spelhistoriens kanske bästa twist gjorde det ju inte sämre.

Obsidians trasiga uppföljare hade potentialen att vara ännu bättre. Trots att manuset stympades på grund av extrem tidspress (vilket gjorde slutet djupt otillfredsställande) så var Kotor 2 ändå fascinerande då det vågade problematisera Jediriddarnas kodex, och introducerade gott om gråskalor. Att Bioware valde att göra nästa spel i serien till ett MMO var en sorg jag ännu inte kommit över. Att begrava intressanta berättelser i ett otympligt onlinerollspel borde vara ett brott.

Efter Knights of the old Republic-spelen har vi inte fått många Star Wars-spel värda namnet. Empire at War var ett trevligt realstrategispel, men det bidrog i slutänden inte mycket till varken rts-genren eller Star Wars-universumet och är idag rätt bortglömt. Republic Commando var nog det enda intressanta spelet baserat på prequel-filmerna, och att det idag är förbisett beror nog mest på att ingen längre vill tänka på något som har med de filmerna att göra. För det var ett intressant försök att göra ett lite skitigare Star Wars-spel, från en vanlig soldats perspektiv. Ett koncept som gärna hade fått vidareutvecklats i en uppföljare. Men någon sådan fick vi aldrig.

Och nej – jag har inte glömt Lego Star Wars. Jag ignorerar dem med flit, för de är inte särskilt roliga.

Nu när The Force Awakens lurar runt hörnet är Star Wars-hypen på topp igen. Men det är inte därför jag fick för mig att skriva den här texten. Istället är det svenskutvecklade Star Wars: Battlefront som fick mig att börja grunna över vad som egentligen gör ett bra Star Wars-spel.

Åsikterna om Battlefront går isär. Vissa älskar det för vad det är – ett enkelt med effektivt multiplayerspel med en magnifikt träffsäker Star Wars-yta. Andra tröttnar snabbt. Jag tillhör den andra gruppen. Men inte för att spelet är dåligt, utan för att det helt enkelt inte fångar Star Wars-känslan så bra i längden. Inte så snart man kommit förbi den imponerande grafiken.

Trots kriget i titeln har Star Wars alltid handlat mer om äventyr och intriger snarare än krig. De stora slagen är upplösningar på spännande berättelser och uppgörelser mellan karaktärer vi bryr oss om. I Battlefront är det bara repetitiva slagfält att spela om och om igen. Som multiplayershooter är det helt okej. Lite väl simpelt, men helt okej. Men som Star Wars-upplevelse är det otillfredsställande. Det finns inget äventyrande. Karaktärerna finns där – men bara som skal. Inte deras själar.

Däremot är nya Battlefront inte alls ett sämre spel än de två gamla spelen i serien. Jag har sett många tala om de äldre spelen som om de vore någon sorts klassiker, men sanningen är att de, precis som nya Battlefront, missade de gamla spelen poängen med Star Wars. Äventyret. Värmen. Berättandet.

Nyhetens behag att kunna leka runt på ett slagfält med gångare, speeders och lasrar som ven överallt dog snabbt. I årets Battlefront är åtminstone det visuella på pricken rätt, men innehållsmässigt är det fortfarande samma tomma känsla som infinner sig efter bara en kort stunds spelande.

Det som ändå får mig att spela en match då och då är att jag kan beundra alla fantastiska detaljer i miljöerna och drömma och ett nytt Jedi Knight, Tie Fighter eller Knights of the old Republic i samma motor.

Ett Star Wars-spel måste alltid sikta mot stjärnorna. När alla oundvikliga spel baserade på The Force Awakens börjar trillar in får vi hoppas att de gör just det.