Stanna klocka, stanna

PPoTBild

Jag hatar nyårsafton. Det är en lång, mörk, kall vinternatt som leder in i ett nytt år fullt av långa, mörka nätter. Jag är så klart också medveten om hur cyniskt det låter – men det är icke desto mindre sant. För oss som inte dricker är det dessutom ofta plågsamt att vistas bland folk under kvällen. För att göra en lång, kall vinternatt rolig krävs kanske gott om alkohol. Men det gör inte natten roligare, bara ribban för leendena lägre. Vilket ger oss som står bredvid ännu mindre att le åt.

Jag föredrar ofta att inte fira nyårsafton alls. Lite som med min födelsedag. Det är bara ett mått på att tiden går. Något jag inte egentligen uppskattar alls. Tiden går för fort. Det är inget att fira, det är något jag sörjer.

Förändring och tidens gång är något jag alltid förknippat med fara. När jag växte upp hette det att mamma var sjuk. Hon var ledsen. Med ojämna mellanrum försökte hon ta sitt eget liv. En vanlig dag kunde snabbt förändras till något väldigt mörkt då mamma fick köras till akuten med ambulans för att magpumpas. Förändring var hot om död. Stiltje var lugn och trygghet.

Jag kommer aldrig förstå de som hela tiden vurmar för framtiden och ratar det som varit. Som alltid hyllar det nya och föraktar det gamla. Eller de som säger att bara nuet existerar. Utan historia är jag bara en vit fläck på ett oändligt svart hav. Jag ser ingen motsättning mellan de tre. Minnen av det förflutna hjälper mig att möta både samtid och framtid. Utan dem är jag ännu mer vilsen.

Det jag uppskattar med julen är hur tiden står stilla för en dag. Första gången jag kände en översvallande ”julkänsla” gick jag i lågstadiet. Vi firade inte jul, av anledningar vi inte behöver gå in på här. Men vi åt god mat, kollade på tecknat och umgicks kravlöst i familjen. Det blev en symbol för trygghet i min pojkhjärna. Hos en kompis svallade dessa känslor över mig när jag såg henne tända ett adventsljus. Det var en känsla av trygghet – och förgänglighet. Den var borta lika fort som den kommit, men minnet av den sitter fortfarande kvar där inne i bröstkorgen. Även julen (liksom trygghet) är förgänglig, så klart, men den är samtidigt som en lucka i tiden. En stunds respit. Kanske tack vare att jag aldrig växte upp i den julhysteri som många andra runt mig vittnar om hela tiden.

Det är en dag full av gamla vålnader och minnen, men inte på ett sätt som gör mig sorgsen. Lite vemodig, kanske, men på ett sätt som gör at jag känner mig närmre de som inte längre finns och som jag ägnar så mycket tid åt att sakna.

På nyår känns de väldigt avlägsna igen. Då är den där känslan borta lika snabbt som den kom. Då fryser jag mest. Och tänker inte sällan på alla sätt jag gjort mig själv besviken under året. Hur jag sårat folk, eller inte levt upp till förväntningar. Inte räckt till. Varit en mindre människa än jag borde ha varit.

Nyligen började jag spela om Knights of the Old Republic igen. Det är ett synnerligen varmt spel. Jag har spelat igenom det flera gånger, men bara en enda gång som ond sith. Det är för svårt att vara ond i spelet. Det är för vänligt, och varmt och för oskyldigt. Jag känner mig som en genuin skurk när jag beter mig grisigt i spelet. Kanske är det därför jag tycker om det så mycket. Förutom den fantastiska atmosfären, musiken, karaktärerna och intrigen, så få spelet mig att känna mig som en bra människa. Det gör det genom att vara väldigt uppenbart svartvitt med väldigt simpla moraliska val (Knights of the Old Republic 2 gjorde dock ett bra jobb med att införa fler gråskalor till serien), men i kombination med den varma atmosfären och Star Wars-miljöerna fungerar det. Det är inte en komplicerad värld. Det är lätt att direkt förstå vad som kommer att såra någon, och att undvika att göra det. Och det är väldigt lätt att vara bästa möjliga människa.

Till skillnad från i verkligheten, där man allt som oftast känner sig vilsen och förbryllad. Och där man ofta tar ständiga felbeslut. Det är svårt att inte känna sig som en sith på nyår. Det går inte att stanna klockorna. De måste ringa. Varje år, varje dag, varje minut. För att orka med det tempot behöver man hitta sina egna oaser där tiden inte inkräktar, om så bara för en stund. Nyår är kanske en sådan oas för just dig, även om den är det motsatta för mig. Tiden har ingen logik på det sättet. Inte sättet vi upplever den i alla fall. Än har vi ett par dagar kvar på detta år 2015. Jag hade tänkt skriva att vi bör göra det mesta av dem. Men jag ångrar mig. Passa på att slösa bort dem. Vägra tiden. Stå stilla för en stund och bara njut bäst ni kan. Morgondagen kommer ändå. Det är inte bråttom dit.