Sprickorna gör idyllen

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans. 

Det finns en anledning till att vi sällan orkar bry oss om idyller. Dels är de ofta religiöst betingade, som amerikanska Seventh Heaven, där alla problem löses med ett sliskigt tal om Gud och familjen. Eller för den delen i Dantes gudomliga komedi, där alla läser om helvetet och sedan tvärt slutar när Dante kommer till himlen. Där slutar det vara intressant.

Det finns även andra orsaker till varför det ofta fungerar bättre att skildra dystopier och helveten snarare än himmelriken. Framför allt är lidande och ångest något mer universellt än vad varje enskild person ser som paradiset. Skildringar av vitklädda människor som går på moln eller i släta vita miljöer är till exempel inte min bild av ett himmelrike, snarare ett diffust new age-sjukhus. Däremot är det väldigt lätt att förstå att ett ställe där vargar sliter inälvorna ur en dagarna i ända är ett helvete. Elände är lättare att förstå än någon sorts total, fulländad men i slutänden diffus och abstrakt lycka. Helvetet är mycket mer konkret, även när det handlar om psykiskt lidande.

Ändå behöver vi idyllerna. Vi behöver drömmen om en perfekt plats för oss. För människan. Vi behöver drömmen om harmoni och evig, metaforisk sommar. Den naiviteten dör inte bara för att vi lämnar barndomen bakom oss. Hur bitter och cynisk man blir finns nog ett frö inom oss alla – en längtan efter ett idealsamhälle. Eller en idealplats. Även om det, som för min far, var en plats av ensamhet – mitt ute i Alaskas vildmark. En idyll kan nämligen göra ont, och vara full av sprickor – och ändå vara en idyll.

För pappa hade idyllen för länge sedan varit sönderslagen och omöjlig att nå när han till sist avslutade sitt liv. Han kunde dels aldrig riktigt anpassa sig efter en framtid utan mamma. Han försökte, men för varje år som gick blev hans besvikelse över livet allt starkare – inte minst i takt med att hans tillvaro allt mer rämnade på grund av sjukdom och en fullständigt horribel ekonomisk situation.

I ljuset av det är flykten från allt förståelig som en idyll. Att få vara ifred för själva existensen på en bergstopp i Alaska, långt bort från både skulder och skuldkänslor. Från blödande minnen och krav han inte kan leva upp till. Lika omöjligt att fly från som den sjukdom som grodde inom honom, förstås, men drömmen fanns där. Idealet.

I fiktiva skildringar av idyller är dock just sprickorna och de små stråken av smärta inte av ondo. Faktum är att sprickorna i en idyll inte bara är överkomliga utan nödvändiga. Annars blir den inte trovärdig. Då blir det Seventh Heaven eller en tysk reklamfilm för diskmedel.

Stardew Valley är inte diskmedel. På ytan är det förvillande likt Harvest Moon-spelen, men med tillägget att här också bultar flera blödande hjärtan under de färggranna, älskvärda pixlarna. Det är sött, men inte utan stråk av sälta som gör karaktärerna levande och än mer sympatiska. Det förhindrar också att slentrianen gör intrång – förödande för en idyll. Är det tråkigt och ointressant är idealet dött.

I spelets inledning sliter din karaktär på ett grådaskigt kontor. Känslan av att inte ha en plats i tillvaron är överväldigande. Tillvaron saknar färg. Sedan ärver man en bondgård och får chansen att skapa sig ett eget litet rum i universum. Ett rum fyllt med mening och liv istället för tvång.

Stardew Valley är en inbjudande bondesimulator parat med gammaldags äventyrande i en underskön pixelvärld. Det finns enormt mycket att upptäcka och göra, och en likaledes stor frihet att själv välja hur man ska spendera varje given dag. Odla grödor, klappa korna, meta i ån eller bara umgås med grannarna.

Det är just i skildringen av människorna runt omkring som det imponerande enmansverket drar sitt mest välkomna och oväntade trumfkort. Det är där spelet går från mysigt tidsfördriv till något större.

En ensam, äldre man vid namn Linus bor utanför det lilla samhället. Folk i byn kastar sten på honom i smyg ibland. Få vill prata med honom, och gör de det är det ofta nedvärderande och hånfulla ord. Linus själv upprepar som ett mantra att han lever så som han själv valt.

Penny älskar barn. Hon är lärare åt byns två enda barn. Hon bor också med sin ensamstående mor Pam i en husvagn. Pam dricker varje dag, och bråkar ofta med sin dotter.

Karaktärerna har sina små och stora sorger. Och du löser dem inte enkelt med ett sliskigt tal om Gud och familjen. Men du kan vara god mot dem. Sprida så mycket värme du kan, för att täppa till sprickorna och behålla känslan av en färgsprakande, rogivande idyll.

Den smygande sorgen ger bränsle åt värmen och möjliggör idyllen snarare än lägger sordi på den. Utan sorg, inget behov av en idyll överhuvudtaget. Ditt mål som spelare blir att skaffa dig en plats i tillvaron. Att förbättra inte bara ditt liv utan människorna, och djuren, runt dig. Även min frigående höna Pickedick behöver bekräftelse och kärlek.

Den övergripande känslan i Stardew Valley är dock hopp, värme och ro. Sprickorna används som sagt för att förstärka och göra idyllen trovärdig. Inte rasera den.

När jag tar mitt metspö ner till bryggan en söndagmorgon, med daggen tung i gräset och den svala sommarvinden som blåser genom hipsterskägget känner jag ro. Inte bara min karaktär på skärmen, utan jag.

Och jag förstår mer än någonsin vad pappa menade när han berättade om sin Alaska-idyll.