Spelat: Night in the Woods

Magisk rostbältsrealism om att finna mening i tillvaron.

Spelvärlden har sällan varit bra på att kommentera samtiden, i alla fall inte medvetet. Det är svårt att ta sig an dagsaktuella ämnen när tiden från idé till färdigställande ofta sträcker sig över flera år, både för små och stora produktioner. Det som är brinnande hett idag kan vara totalt överspelat imorgon. Hur annorlunda känns inte världen nu jämfört med hur det såg ut bara för ett halvår sedan?

Därför är det en stor bedrift att Night in the Woods, även om det är stöpt i tidlösa teman, känns så 2017 att det nästan gör ont.

Efter avbrutna collagestudier återvänder Mae till uppväxtorten Possum Springs, en långsamt döende kolarbetarhåla i det amerikanska hjärtlandet. Det här är Trumpland, befolkad av fattig, sönderarbetad arbetarklass utan framtidstro. Det är här globaliseringen, teknikutvecklingen och finanskrisen slagit som hårdast. Jobben har försvunnit, hus står öde och människor driver runt på gatan. I den en gång så livliga gallerian finns bara en handfull butiker kvar.

För Mae är Possum Springs dock främst trygghet; mamma, pappa, vänner och en varm säng. Men det Possum Springs Mae lämnade är inte samma Possum Springs som hon nu återvänder till. Medan hon försökte finna sig själv på collage har hennes vänner gått vidare. De har snabbt tvingats växa upp och anpassa sig till livet efter den skyddade skoltiden. Ett liv där man är glad om man har ett jobb och en lön som täcker nästa månads hyra.

Men en deprimerad Mae, knäckt över collagetiden, vill helst bara sova bort dagarna och hänga ute på kvällarna. Som förr. Och hennes idealistiska, men också väldigt naiva syn på världen kolliderar med hennes vänners nya verklighet.

Night in the Woods är till synes om att växa upp. Om ångesten från insikten att allt kanske inte blev som man en gång drömt om. Om att försöka finna nån form av mening och mål i tillvaron, för att kunna hantera vardagen. Om att överleva.

Men också om hur människor väljer att möta motgång, både på individuell och global nivå. För folket i Possum Springs hanterar det lilla samhällets förfall olika och i centrum uppstår ett mörker som är omöjligt att inte förhålla sig till. Ett mörker som föder på folks oro och misär och leder till destruktivitet.

Utvecklingen av Night in the Woods började redan 2013 men känns ändå djupt präglat av Donald Trumps Amerika. Mae går på fest med kompisen Bea (en fantastisk karaktär, vars drömmar krossats, som känns hämtad ur en Andrea Arnold-film) och det talas om hur det inte går att dalta med fascism; det är så mycket koppar i vattnet att floden som rinner genom staden färgats orange; utbildningsministern uttalar sig i tidningen om att alla borde betala för sin egen skola likt man betalar för hamburgare (hej, Betsy DeVos!) och Maes pappa oroar sig över nedmonterade fackförbund och bristen på respekt och medmänsklighet.

Night in the Woods är ett extremt politiskt spel. En Ken Loach-berättelse om den lilla människan och systemen som krossar oss, men för en ny generation och med ett nytt språk.

Och där andra ungdomsskildringar, som Oxenfree och Life is Strange, har gått bort sig i sina försök att skildra unga människor lyckas Night in the Woods låta naturligt. Dialogen är förstås stiliserad men författarna Scott Benson och Bethany Hockenberry, som lever i det amerikanska rostbältet, verkar utgå från sig själva i stället för att försöka härma fellow kids. Framför allt är Night in the Woods roligt, där den skämtsamma tonen och lekfulla stilen fungerar som motpol till den bistra tematiken och får mig att vilja spara och dela var och varannan mening.

Alla metaforer landar inte lika hårt, berättartempot är lite ojämnt (spelet fungerar bäst i lagom doser) och några mardrömssekvenser med blinda hopp fick mig närmast att tänka på de utskällda rödatrådenscenerna från gamla Max Payne. Men det är små skavanker på ett annars smått unikt spel, där värmen från Maes föräldrar, smärtan hos Beas livskval och igenkänningen från ångestfyllda studietider berör på ett sätt jag inte är van vid. Äntligen har utvecklare från min generation valt att förhålla sig till nuet, tittat inåt och öppnat upp.

För även om Night in the Woods handlar om Amerika så är det främst ett spel om något så allmängiltigt som intåget i vuxenvärlden, och förvirringen som uppstår när man fortfarande står med ett ben kvar i det förgångna, inte är redo att överge barnasinnet, och allt runtomkring bara tycks rusa förbi.

Att det därför inte berättats fler historier av denna typ i spelsammanhang är ett mysterium, värt att fundera över.

Vi lever ändå i en tid av nödvändig självrannsakan.