Sonyåret 2015

Vi sammanfattar spelåret 2015, och efter Microsoft är det till sist Sonys tur.

Sony hade ett ganska nedtonat och lugnt 2015. De kunde ju glida vidare på försäljningsframgångarna och i lugn och ro promenera vidare i medvinden. Visst har PS Vita i princip övergivits, men PS4 har ett starkt fäste på marknaden. Således har PS4 ständigt matats med nya spel, stora som små. Kanske inte så många exklusiva titlar, men det är ett tecken i tiden, och som Christoffer skrev i texten om Microsoft så känns inte det nödvändigtvis som en dålig utveckling.

Även om PS4 haft gott om bra spel så har det som helhet ändå varit ett ganska ospännande Sony-år, om än med både vinnare och förlorare på menyn. Den stora förloraren måste ju vara The Order 1886. Ett steampunk-influerat actionspel om varulvar, där just varulvarna består av de mest oinspirerade och usla bossfajter jag sett på länge. Ett tjusigt, tekniskt framstående luftslott helt utan själ. Inte ett direkt uselt spel så mycket som mediokert och långtråkigt, men en stor besvikelse för Sony. Kritikerna var inte snälla, och spelarna var överlag inte särskilt imponerade de heller. Det blev inte ett nytt Uncharted, kan man säga. En kalkylerad och iskall produkt som i slutänden inte var mer än en missräkning.

En klart större succé var Bloodborne, som kramades sönder och samman av exakt alla. Vi som inte älskade det förbehållslöst fick muttra i det tysta för att slippa stupstocken. Bloodborne var ett på på många vis imponerande spel som byggde vidare på Dark Souls-formulan, men ändrade den tillräckligt för att ge det en egen identitet. Även om den gotiska estetiken var överlastad och enahanda, diverse irriterande designbeslut gjorde spelet mer omständligt än nödvändigt, och en ojämn framerate gjorde de precisa striderna frustrerande emellanåt, så är det svårt att kalla det något annat än en rungande succé för både Sony och From Software. Fler kommentarer är egentligen onödiga. De smått besatta fansen har redan plockat isär spelet på diverse bloggar och forum på internet för den som är intresserad.

Vi fick också flertalet ganska onödiga nyreleaser av populära PS3-spel. Uncharted-trilogin, God of War 3, Tearaway, Journey och Final Fantasy X-samlingen i polerade, högupplösta versioner. Trevliga spel, men knappast något som gjorde Sonyåret mer spännande eller samtida. Jag har av princip inget emot nyreleaser av gamla spel, även om bakåtkompabilitet hade varit trevligt när det gäller såpass nya spel. Att de två första Suikoden-spelen blev tillgängliga digitalt till Vita och PS3 var däremot en smärre kulturgärning.

Jag såg mycket fram emot Everybody’s Going to the Rapture, men det möttes av ett ganska ljummet mottagande. Eller ojämnt mottagande, kanske är mer rättvist. Personligen tyckte jag att det hade några klara poänger, men det var inte ett nytt mästerverk. Det har det gemensamt med The Vanishing of Ethan Carter (som förvisso inte var exklusivt för PS4 då det släpptes först till PC). Båda var fina spel, men de saknade den känslomässiga tyngd till exempel Dear Esther bjöd på.

Yakuza 5 släpptes till sist till PS3 här i väst. En PS4-version hade ju varit trevlig men man taget vad man haver. Personligen har jag haft svårt att engagera mig i gangstersåpan i tidigare spel, men Yakuza 5 är onekligen intressant. Förtjänar förmodligen ett bättre öde än att släppas i tysthet till en gammal konsol, bara för att tyna bort innan det ens landat.

Godzilla: The Game. Ha ha ha, nej du. Ni som spelat det vet att det är skit. Ni andra vet också att det är skit. Alla vet att det är skit. Undvik.

Sen har vi ju Until Dawn. Spelet som verkligen varit årets vattendelare på PS4 under året. Vissa älskar det för dess lekfulla dumhet, andra hatar det för att det helt enkelt inte är bra. Jag hör till dem som verkligen inte alls ser det roliga.

Även om man nu roas av de störiga karaktärerna och ganska valhänta skräckklyschorna så är spelets struktur så skandalöst genomskinlig. Förutom en ganska effektiv twist är det mesta djupt förutsägbart, och när och hur karaktärerna kan dö följer en mall som snart blir väldigt lätt att läsa av. Dödsfallen som sådana är också ofta slumpmässiga. Vill du gå höger eller vänster? Bara gissa, och ett av valen leder till döden. 80-alets Sierra ringde och vill ha sin speldesign tillbaka.

Lägg till det mediokra QTE-sekvenser som mest gör att jag missar det som händer på skärmen och fokuserar på knapp-prompter istället. Det finns inslag av charm i Until Dawn, men överlag är det en mäkta seg och utdragen slasher (vandra runt i skogen i flera timmar innan något händer är inte så kul) som hade kunnat vara rolig. Om jag inte varit så upptagen med att irritera mig på allt som är dåligt.

Dock måste spelet ses som en oväntad mini-hit för Sony. Ingen brydde sig om det på förhand, men många har (av oklar anledning) verkligen fattat tycke för det, och det återkommer på flertalet årsbästalistor.

Och hellre en oväntad, bisarr vattendelare än något likstelt som The Order 1886.

Det tråkigaste med Sonyåret 2015 var hur den i grunden så fantastiska lilla konsolen Vita behandlats. Det är så klart logiskt att få vill satsa på en konsol ingen köper, men det är så synd. Precis som med Nintendos 3DS har Vita allt mer fått finna sig i att totalbesegras av mobilspelens dominans. Trots det har det släppts en del intressanta spel till Vita ändå. Interaktiva romanen Steins:gate, till exempel. Eller det lilla indiespelet Actual Sunlight, om självmord.

Allra mest har Vita positionerat sig som en utmärkt retrokonsol, med ett brett bibliotek av både nyare retrodoftande indietitlar såväl som PS1- och PSP-spel i drivor. Det gör ju att backkatalogen alltjämt är fet, även när det är glest med nya släpp.

Årets bästa Vita-släpp var också retro. De två första Suikoden-spelen gjordes som sagt till sist tillgängliga digitalt, och de funkar utmärkt som bärbara spel. Å andra sidan understryker det än en gång hur Vita allt mer blivit en affär för fans av JRPG och andra smala japanska subgenrer som interaktiva romaner. Synd på en apparat med så mycket potential, men 2015 har inte gjort tillräckligt för att gjuta liv i den slumrande lilla konsolen.

På det hela taget var det ett tryggt och säkert år för Sony. Inte mycket att yvas eller hetas upp sig över. För det var väl allt? Jag har väl inte missat något nu? Nej, inget viktigt i alla fall. Sony var förvisso med och utannonserade ett spel som heter Shenmue 3 också. Men det är det väl ingen som bryr sig om, så vi avslutar här innan folk börjar hetsa upp sig.