Perspektiv på perspektivet

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Det svåra med att skriva en självbiografi medan livet fortfarande pågår runt omkring en är att det ständigt ställer sig i vägen. Dels genom att äta upp min tid, men också på vis att jag själv tenderar att vara min störste fiende.

Livet blir aldrig färdigtänkt, men ändå är jag inte nöjd förrän det är just det. Det är ofta väldigt svårt att förstå det som pågår runt omkring, likväl som inuti, och det gör hela processen med att försöka berätta en sammanhängande, begriplig berättelse om mitt liv bitvis förlamande svår.

Ända sedan jag skrev om mina upplevelser på rehabcentret (som låg bara några tiotal meter ifrån det hus där pappa en gång bodde) i texten Ett dödsbo har jag gått och filat på formuleringar och tankar utan att egentligen komma någon vart. Men resan kan inte stanna upp varje gång hjärnan börjar gå på tomgång. Det är dags att sätta ut det ena benet före det andra (spelar ingen roll vilket) och ta några steg.

Går vi vilse så kanske vi ser något vi inte riktigt räknat med, så det är kanske inte så farligt ändå.

På rehabcentret – det heter Frykcenter för övrigt – träffade jag en hel del människor med nackskador. Det kan se lite olika ut exakt hur mycket rörelse de har kvar i överkroppen, men många har svårt att använda händerna i någon större utsträckning. Många har svårt att trycka på knappar till exempel.

Som den spelare jag är började jag direkt att tänka på hur hemskt det vore att inte kunna använda handkontroller eller tangentbord/mus-kombinationer för att spela. Det är naturligtvis en snäv och egocentrisk tanke, men jag har inga illusioner om att jag är bättre än någon annan på den punkten. Jag tänker likadant med dövhet. Att inte kunna lyssna på musik – vilket helvete! Även det så klart en snäv och tämligen arrogant tanke. Det finns både liv och kultur nog så det går att finna starka upplevelser oavsett vilka hinder man nu råkar ha, trots allt.

Ganska snart upptäckte jag, naturligtvis, att det fanns tillgång till ett Wii på Frykcenter. Så klart. I sina bästa stunder eliminerar nämligen Wii-spel behovet av knappat, och ger stora möjligheter för både rekreation och nöje även för den som inte kan använda sina fingrar. Bara spänn fast kontrollern i handen och börja veva.

Spel behöver ingalunda vara nyttiga för att ha något värde, men det är ändå fascinerande att se den här sortens användningsområden som jag aldrig skulle tänkt på om jag inte råkat befinna mig i en sådan här miljö.

Jag var där för att få motivation, träning och kanske framför allt hjälp att acceptera min situation. Att gå med på att börja använda hjälpmedel för att underlätta min vardag. Som en rullstol. Jag har alltid varit extremt motsträvig. Aldrig velat se mig själv som funktionsnedsatt.

Av alla museibesök jag gjort minns jag allra mest smärtan. Om jag haft vett nog att acceptera att använda en rullstol under de besöken hade jag kanske kommit ihåg mer av konsten istället.

Även om jag egentligen inte använt spel som ren eskapism så finns det så klart ett drag av det. Att jag tycker så mycket om sportspel beror förmodligen på att jag i grunden sörjer att jag aldrig kunnat spela fotboll själv. Men det blir ett drag av självbedrägeri i det där ibland. Spel är inte en ersättning för liv, det är ett komplement. Det är kultur. Något som berikar, tröstar, underhåller. Eller för den delen hjälper till med rehabilitering. Spelmediet har förmågan att vara extremt brett på det viset, även om hatmobbar på internet kanske vill försöka lura i oss annat ibland.

Spel kan till exempel vara både sociala och osociala – eller snarare tillåta både socialt och osocialt beteende. Jag är inte särskilt social som spelare. Förmodligen hör jag till den gammaldags stereotypen av spelare som sitter inlåst på sitt rum med flottigt hår och rödsprängda ögon och spelar i sin ensamhet. I alla fall delvis. När jag spelar slipper jag helst interaktion med andra människor. De stör mina tankegångar, och deras sätt att spela krockar inte sällan med mitt sätt. Jag är hellre i mitt eget huvud än ute i världen när jag spelar.

Jag är en sådan person lite till mans. På Frykcenter spenderade jag de första dagarna med att alltid sätta mig vid ett tomt bord under luncherna, till exempel. Jag satt där och betraktade de andra människorna, försökta analysera deras inbördes relationer. Jag tyckte mig se de som var utanför gemenskapen. Ett utanförskap i utanförskapet.

Men jag hade fel. Den enda som var utanför var jag, och det var mitt eget val. Tills jag gjorde ett nytt val och slutade sätta mig vid tomma bord. Av och till försöker jag göra detsamma även i spel. Även om jag fortfarande föredrar att upptäcka spelvärldar ensam, eller möjligen med vänner hemma i soffan, så försöker jag öppna dörren till det virriga dårhus som är internet ibland också. För att se vad som rör sig därute, kanske få syn på något oväntat. Hitta ett bord fullt med intressanta personer med andra intryck och upplevelser.

För det mesta får man ett ”lol, n00b” kastat i ansiktet, kanske. Men inte alltid. Att lyckas samarbeta med totala främlingar man aldrig träffat är dessutom en ganska säregen känsla.

Det jag försöker få sagt är att spel kan upplevas på väldigt olika vis, av väldigt olika anledningar. Förhoppningsvis kan vi få syn på några av dem under resans gång. Vi börjar med att ta några rejäla kliv bakåt. Barndomens skog är snårig, och långt ifrån genomsökt ännu.