Pappas skratt

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

 När man återberättar sitt liv är det så lätt att fokusera på det som etsat sig fast mest på näthinnorna, eller framför allt i hjärtat. Ofta är det sådant som gör ont. Det är också lättare att berätta om det som gör ont på ett relevant vis. Att gestalta lycka blir ofta rena pekoral, och inte gärna hemskt självupptagna skildringar som mest tycks handla om att utmåla sig själv i ett smickrande ljus. Se så fint vi har det i vår familj. Se så roligt vi har det. Se så välartade vi är.

Nå, välartade vore väl lögn att kalla min familj – men vi har våra stunder. Och det vore orättvist att inte försöka berätta om de stunderna också.

Min pappa skrattade sällan. Men när han gjorde det var det hjärtligt. När jag växte upp var hans humor ett mysterium. Vid ett tillfälle hade han hyrt en komedi med Tom Selleck. Den handlade om alzheimers. Pappa höll på att skratta ihjäl sig, medan jag fattade ungefär noll. Med åren har jag mer och mer insett vad som fick pappas skrattmuskler att gå igång, men där och då kunde jag inte annat än lägga pannan i djupa veck.

Och djupare skulle de bli. I gymnasiet tyckte han att mitt hår växt sig för långt. Inför Hultsfredsfestivalen 1997 erbjöd han sig att klippa mig lite i nacken, för jag oroade mig fåfängt för att få hockeyfrilla. Den jäveln snaggade bort hela bakhuvudet innan jag riktigt reagerade på vad som höll på att hända. Jag satt i min egen värld och drömde om sådant jag inte kunde få, som vanligt i tonåren.

I ren trots vägrade jag låta pappa raka bort resten, och gick således runt hela festivalen med stor kalufs ovanpå skallen, men rakat bakhuvud. När jag bad pappa att till slut ta bort resten skrattade han hjärtligt. Inte som i skadeglatt – snarare uppskattande. Som i att han gillade min tjuriga vrånghet.

Faktum är att han hade den där vrångheten om hår själv. Det började med blonderade slingor i början av 90-talet. Hemska tingestar, men vi lät det passera. När den utstuderade hockeyfrillan och hästsvansen dök upp under senare perioder av hans liv var det dock omöjligt att tiga stilla – vilket var exakt den reaktion han sökte. Den tillfredsställelse han fick ut av att höra mig skälla på honom om att han måste klippa sig går inte att överskatta. Han höll på att krevera av glädje varje gång jag var dum nog att kommentera på hans hemska frisyrer. Det som irriterade mig mest var att han fick sista skrattet även när rollerna var omvända och jag var den långhårige fåntratten. Det gick liksom inte att vinna.

Pappas elakare humor visade sitt störiga tryne vid andra tillfällen också. Som när han hade hyrt en b-thriller med Danny Glover. Jag älskar verkligen Glover, men den såg himla risig ut. Pappa intygade dock att filmen hade en fenomenal twist som gjorde den värd att se. Efter cirka fem minuter var det uppenbart vem mördaren var, men just därför fortsatte jag titta. Jag var ju nyfiken på hur de skulle få till en twist av detta. Ju längre filmen fortgick, desto mer konfunderad blev jag. Mot slutet var jag snarare irriterad, och när det till slut gick upp för mig att det inte skulle komma någon twist tappade jag det helt. I smyg hade pappa stått och observerat mina reaktioner på de sista minuterna av den astråkiga filmen. Så fort eftertexterna började rulla hörde jag ett gapskratt bakom ryggen. Då fattade jag inte, men nu förstår jag precis. För det var ju faktiskt väldigt roligt. Pappa hade helt enkelt sett en otroligt förutsägbar och trist skräpfilm och insåg att enda sättet att få ut något av den var att använda den för att jävlas med minst ett av sina barn. Jag respekterar det. Att jävlas med barn är objektivt roligt, trots allt. Särskilt när de är så självupptagna och irriterande som jag var i tonåren.

Även i svåra tider var pappas skratt en trygghet och en oas. Som när våra olika intressen möttes i Mike Tyson’s Punch Out. Pappa älskade boxning, i synnerhet Mike Tyson, och jag älskade spel. När han hyrde ett NES med det spelet satt vi således tillsammans och lurade vi hur varje boxare skulle besegras. Han var bra på spelet, och var den som först kom på hur man sänker King Hippo. Vi hade väldigt roligt åt animationerna när den rundnätte boxaren tappar sina byxor. Jag minns hur förvånad jag var att höra pappa skratta åt ett tv-spel. Jag minns hur lycklig det gjorde mig.

När mamma hade dött tog det ett bra tag innan jag hörde pappa skratta igen. Där och då förstod jag inte vidden av hur hårt det tog på honom. Att han redan då började falla sönder så smått, utan att riktigt kunna reparera sig under åren. Tvärtom.

Men när vi samlades framför tv:n för att Dum & Dummare, som han köpt för pengar han nog egentligen inte hade, så fick vi en kort respit i sorgen. Pappa skrattade så han grät, vilket bara det smittade av sig på oss andra. Än idag är det en av mina favoritkomedier. En film som kan få en att glömma ett sådant kompakt mörker för en stund måste rimligtvis erbjudas en egen plats i hjärtat. Jag kan fortfarande höra det där skrattet. Lustigt nog skrattade han lika extremt när han såg Jackass 2, av alla filmer. Minns att jag blev förvånad över det. Trodde pappa skulle avfärda det som trams, men kanske var trams just det han behövde då. Något som helt och hållet lät honom glömma det sönderfall hans liv hade blivit för en stund, genom att skratta åt folk som slår sig och stoppar upp saker i arslet.

Jag har tur. När jag tänker på det får jag lite dåligt samvete. Sista gången jag pratade med pappa skrattade vi. Det önskar jag var sant för pappas nära och kära. Han ringde mig när jag var på jobbet (på den tiden arbetade jag dygnspass som personlig assistent) och jag var kort i tonen och hade inte tid att prata. Jag fick dåligt samvete och ringde tillbaka när jag var ute med soporna. Skymningen var väldigt orange. En mild försommarbris smekte genom träden. Det luktade liv.

Pappa betedde sig märkligt. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, vilket var ovanligt för honom. Vi pratade om just inget särskilt alls en stund. Sedan skojade han om att jag skulle få ärva hans enormt jobbiga hund, Tyson, när han dör. Det var sista gången jag hörde pappas röst, och även sista gången jag hörde honom skratta. Några timmar senare var han död.

Jag inser att jag upprepar mig något nu, och att det här skulle vara en text om skratt. Om lycka. Men om det är något tillfälle då skrattet behövs som mest så är det när det känns som mest avlägset. Det är så det är med sorg och glädje – det ena utesluter inte alltid det andra.

Det hör till att man under uppväxten inte riktigt förstår sina föräldrars humor. Idag finner jag det oerhört roligt att pappa skrattade åt alzheimer, och lurade mig att se skräpfilm. Jag älskar att han, första gången jag var ensam hemma som barn, gav mig en kassett med Alien på och sade åt mig att se den, för att han litade på att vi var mer lika än jag då förstod. För det var vi. Vilket jag förstår nu. Även om jag fortfarande inte fattar vad som var så kul med den där Tom Selleck-filmen.