PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans. 

Det finns en anledning till att vi sällan orkar bry oss om idyller. Dels är de ofta religiöst betingade, som amerikanska Seventh Heaven, där alla problem löses med ett sliskigt tal om Gud och familjen. Eller för den delen i Dantes gudomliga komedi, där alla läser om helvetet och sedan tvärt slutar när Dante kommer till himlen. Där slutar det vara intressant.

Det finns även andra orsaker till varför det ofta fungerar bättre att skildra dystopier och helveten snarare än himmelriken. Framför allt är lidande och ångest något mer universellt än vad varje enskild person ser som paradiset. Skildringar av vitklädda människor som går på moln eller i släta vita miljöer är till exempel inte min bild av ett himmelrike, snarare ett diffust new age-sjukhus. Däremot är det väldigt lätt att förstå att ett ställe där vargar sliter inälvorna ur en dagarna i ända är ett helvete. Elände är lättare att förstå än någon sorts total, fulländad men i slutänden diffus och abstrakt lycka. Helvetet är mycket mer konkret, även när det handlar om psykiskt lidande.

Ändå behöver vi idyllerna. Vi behöver drömmen om en perfekt plats för oss. För människan. Vi behöver drömmen om harmoni och evig, metaforisk sommar. Den naiviteten dör inte bara för att vi lämnar barndomen bakom oss. Hur bitter och cynisk man blir finns nog ett frö inom oss alla – en längtan efter ett idealsamhälle. Eller en idealplats. Även om det, som för min far, var en plats av ensamhet – mitt ute i Alaskas vildmark. En idyll kan nämligen göra ont, och vara full av sprickor – och ändå vara en idyll.

Read More

Mentala krigsskador och vad X-Com kan lära av Darkest Dungeon.

För hundra år sedan förändrades vår syn på krig. Under första världskrigets början gav sig soldater ut på slagfälten i skinande, färgsprakande uniformer utan huvudskydd för att utkämpa ärorika slag som var tänkt att förvandla pojkar till män. Men gårdagens krigsglorifierande äventyrare mötte morgondagens dödsbringande vapenteknik – kulsprutor, arteriell, stridsgas – och alla naiva föreställningar raserades.

Det skulle inte längre gå att dölja krigets fasor från allmänheten.

Tusentals och åter tusentals människor skickades av förbryllade ledare mot en säker död, rakt in i Europas köttkvarnar, och många av dem som överlevde skulle aldrig återhämta sig. Ingen var förberedd på vad det gör med en person att spendera månader och år i kalla och blöta skyttegravar medan ens kamrater slits i stycken på gyttjiga slagfält. Hur fysiskt och psykiskt nedbrytande det är att utsättas för öronbedövande artillerield som aldrig tycks ta slut; vars tryckvågor skakar om en ända in i själen, tills det inte länge finns någon styrka kvar att hämta.

Pojkarna blev män, och männen blev förstörda.
Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Jag fyllde alldeles precis år. Exakt hur många år spelar mindre roll. Men jag börjar så smått närma mig min mentala ålder på ungefär 150 år. Jag firade genom att ta min katt till veterinären för att ta ut stygnen efter en skada hon fick i ett bråk med en ettrig grannkatt. Efter det halvsov jag på soffan. Ensam, förutom min lika trötta katt.

Några av er ryggar förmodligen tillbaka nu. Herregud vad deppigt, kanske ni tänker. Men det är det inte alls. Skärp er. Det som är viktigt för en kanske är helt oviktigt för en annan. Särskilt när det handlar om traditioner. Särskilt fåniga traditioner som handlar om att sjunga för folk om hur de ska skjutas… i en skottkärra? Jag säger inte att mitt liv inte är ett deprimerande, avskräckande exempel – bara att det i så fall inte beror på min slöa inställning till födelsedagar.

Read More

Spelmakare hämtar ofta inspiration från filmens värld men verkar rädda för att verkligen utforska dess tekniker och formspråk, vilket gjort att spelen ofta fastnar i konventionella former. Det finns alltid mönsterbrytare, men de behöver bli fler.

Nyligen släppta Firewatch är inte bara ett välspelat, mänskligt, rörande och oerhört vackert spel; det vet också när det här dags att klippa.

Firewatch är uppbyggt kring olika dagar, som fungerar som spelets individuella scener. Första dagen (men inte den första scenen), när vår protagonist Henry inleder arbetet som eldvakt i Shoshone National Forest, uppe i den nordvästra delen av Wyomings storslagna natur, tar runt en halvtimme att spela. Andra dagar är över på någon minut.

Ibland klipper utvecklarna Campo Santo fram till nästa dag, andra gånger hoppar de flera veckor framåt. En sektion med flera korta dagar i mitten av spelet referera Campo Santo till som deras montagescen.

Världen som den lilla Kalifornienbaserade studion byggt upp är inte jättestor; det tar inte överdrivet lång tid att vandra runt i den, så det är inte av bekvämlighet som det klipps. Att tvingas gå tillbaka till Henrys utkikstorn efter varje utförd uppgift fyller bara ingen narrativ funktion, så när scenen spelats ut går Campo Santo abrupt vidare till nästa.

Vilket är extremt ovanligt i en spelvärld där utvecklare ofta gör allt för att dra ut på speltiden för att kunna skryta om hur lång tid deras verk tar att klara (underförstått att mängd skulle vara lika med kvalité, vilket nästan aldrig stämmer).
Read More

2015 kändes som året då popmusiken äntligen fick sitt genombrott i spelvärlden. Varför dröjde det så länge? Och var det en tillfällighet eller ett trendtecken?

Det har aldrig rått brist på bra musik i spel, från Koji Kondo och Nobuo Uematsu till Danny Baranowsky och Austin Wintory – för att nämna några – har vi genom åren fått uppleva fantastiska kompositioner av alla dess slag. Men spelvärlden har varit betydligt sämre på att hämta hjälp utifrån och utnyttja kraften i populärmusiken. Nykomponerad musik kan skapa magi på egen hand men få saker kan stärka en scen eller höja ett ögonblick lika mycket som en perfekt placerad popslinga. Med rätt låt på rätt plats kan vi tillskriva dem ny mening och bilda djupgående emotionella band. Det är därför knappt någon från min generation kan föreställa sig en personlighetsstörning utan att höra Pixies Where is My Mind? spelas i huvudet eller varför Sias Breath Me genast får mina ögon att tåras eftersom låten transporterar mig till slutet av Alan Balls mästerverk Six Feet Under.

Popmusik kan vara helt avgörande för att slå an en viss ton, tänk bara på hur betydelsefulla de svängiga 70-talshitsen är för att särskilja Guardians of the Galaxy från övriga Marvelfilmer (låtarna berättar också en historia på egen hand). För regissören James Gunn var musiken så viktig att den var inskriven redan i manuset och spelades under inspelningen. Uppsvinget för låtar som Come and Get Your Love säger också allt om filmens avtryck i vår samtid.
Read More

No Man’s Land presenterar de bästa spelen från 2015.

Det finns många sätt att göra listor på. Det går att bestämma antalet först och spelen sen, eller börja med spelen och se var man hamnar. När vi satte oss ner för att göra årets urval landade vi efter ett tag vid åtta titlar och en lista som vi var väldigt nöjda med. Men om vi inte dragit gränsen där kunde det lätt blivit åtta till, och det kändes inte riktigt rätt att lämna så många utanför så vi smög in några bubblare som också förtjänar ett omnämnande.

Så här kommer våra åtta favoriter från 2015 (orankade; här är alla vinnare) och åtta eftersläntrare som inte heller var så dumma.

 


Read More

Vi sammanfattar spelåret 2015, och efter Microsoft är det till sist Sonys tur.

Sony hade ett ganska nedtonat och lugnt 2015. De kunde ju glida vidare på försäljningsframgångarna och i lugn och ro promenera vidare i medvinden. Visst har PS Vita i princip övergivits, men PS4 har ett starkt fäste på marknaden. Således har PS4 ständigt matats med nya spel, stora som små. Kanske inte så många exklusiva titlar, men det är ett tecken i tiden, och som Christoffer skrev i texten om Microsoft så känns inte det nödvändigtvis som en dålig utveckling.

Read More

Vi sammanfattar spelåret 2015, och tar det goda med det onda. Först till rakning är Nintendo.

Nintendo har sällan några direkt dåliga år. Det betyder inte att Nintendo aldrig kan vara tråkiga, upprepa sig eller göra dåliga spel. Men oftast släpper de ifrån sig i alla fall ett par spel som letar sig in på årsbästalistor lite varstans. Så även 2015. Så det går inte att kalla Nintendoåret 2015 dåligt. Snarare ojämnt.

Trots att både Wii U och 3DS allt mer framstått som döda eller döende konsoler under året har Nintendo ändå prånglat ur sig i alla fall en handfull rätt bra spel. Särskilt till Wii U. För min del har 2015 ändå varit ett mellanår för Nintendo. Inte för att vi inte fick ett nytt Zelda eller Smash Bros. Jag är glad att vi fick något annat. Men dalarna har samtidigt varit riktigt låga för Nintendo i år, och sprickorna i den skimrande ytan tydliga. Vi börjar i den spruckna änden.

Read More

PPoTBild

Jag hatar nyårsafton. Det är en lång, mörk, kall vinternatt som leder in i ett nytt år fullt av långa, mörka nätter. Jag är så klart också medveten om hur cyniskt det låter – men det är icke desto mindre sant. För oss som inte dricker är det dessutom ofta plågsamt att vistas bland folk under kvällen. För att göra en lång, kall vinternatt rolig krävs kanske gott om alkohol. Men det gör inte natten roligare, bara ribban för leendena lägre. Vilket ger oss som står bredvid ännu mindre att le åt.

Jag föredrar ofta att inte fira nyårsafton alls. Lite som med min födelsedag. Det är bara ett mått på att tiden går. Något jag inte egentligen uppskattar alls. Tiden går för fort. Det är inget att fira, det är något jag sörjer.

Förändring och tidens gång är något jag alltid förknippat med fara. När jag växte upp hette det att mamma var sjuk. Hon var ledsen. Med ojämna mellanrum försökte hon ta sitt eget liv. En vanlig dag kunde snabbt förändras till något väldigt mörkt då mamma fick köras till akuten med ambulans för att magpumpas. Förändring var hot om död. Stiltje var lugn och trygghet.

Read More

Välkommen go vänner, stig in, stig in till detta ingenmansland, för årets upplaga av DEN ALTERNATIVA SPELGALAN ™, där vi som vanligt delar ut de minst åtråvärda priserna till de mest otacksamma pristagarna.

Trots att fjolårets event var mycket uppskattat uteblev många celebra gäster (Arno är ursäktad, han försökte verkligen, men hann inte fram i tid) och jag har därför tagit krafttag för att årets gala ska tas på fullaste möjliga allvar. DEN ALTERNATIVA SPELGALAN 2015 följer därför branschstandard med priser och kategorier framtagna av en jurygrupp helt befriad på kvinnor.

Men för att vara helt säker på att alla känslomässiga beslut undvikits har jag tagit fram en algoritm som genererat allt innehåll, till en objektivitetsgrad av 1337 procent. Algoritmen är baserad på samma sekvens som telefonnumret bakom No Man’s Sky och har skapat oändligt många kategorier. På grund av tidsbrist (jag vill hinna klart Fallout 4 innan solen brinner ut) kommer dock inte alla kunna redovisas, men jag lovar att varje en är en värdig vinnare (även du, du och du).

Så, låt oss börja.

 

Årets Omslag: Time Magazines augustinummer


Read More

Mina föräldrar var inte alltid konsekventa. Det tog lång tid innan de lät mig se Star Wars hemma. Eller Stjärnornas krig, som vi ju sade på den tiden. Pappa lät mig dock se Alien när jag var ensam hemma för första gången någonsin (jag var väl runt tio år, ungefär). Mamma låg på sjukhuset och pappa var tvungen att göra ett ärende. Utan att förklara ett smack satte han i ett VHS-band i videospelaren och tryckte på play. ”Här ska du få se på nånting”, skrockade han. Och jag satte mig nyfiket för att titta. När pappa kom hem ett par timmar senare var jag euforisk. Det är fortfarande min starkaste filmupplevelse någonsin.  Pappa var däremot tämligen orolig över att jag skulle skvallra för mamma.

Efter Alien-incidenten var det inte längre något tal om att jag inte fick se Star Wars. Jag hade ju redan sett den mörkaste sidan av rymden. Men vid det laget hade jag redan sökt upp filmerna hos vänner och släktingar för att se allt det coola som alla pratade om på skolgården.

Första gången jag såg Star Wars var hos min faster. Min kusin, Markus, tittade på den och jag passade på medan de vuxna pratade om tråkiga vuxensaker. Jag var inte mer än kanske sex eller sju år, och blev totalt golvad när Darth Vader stormade in och tillfångatog Leia medan laserstrålarna ven i de vita korridorerna.

Det var en värld att förlora sig i. Många var de som fantiserade om att vara Han, Leia eller Luke. I min lilla, lilla pojkhjärna snurrade dock allra mest en tanke. Tänk om det fanns ett spel om Star Wars.

Read More