Om barnen som aldrig fanns

”Plaskdammen ligger som en spegel, ett av de små hockeymålen sticker upp som en gammal mjärde ur vattnet. Kvarglömda, trasiga leksaker här och var på marken. Grusig plast i olika färger. Så länge jag bara går ser ingen mig. Skulle jag sätta mig ned på en av bänkarna skulle jag förvandlas, man skulle få syn på mig och fråga sig varför jag sitter där. Jag går genom den övergivna lekparken, att jag bara passerar ger mig tillträde. Jag äger inte den rätten att dröja kvar här.” – Lars Jakobson, Kanalbyggarnas barn

När jag spelar Obsidians mästerliga rollspel Pillars of Eternity kommer jag att tänka på citatet ovan. Lars Jakobsons roman är en märklig mix av spökroman och science fiction, men det underliggande temat vecklar på de sista sidorna ut sig med en för Jakobson ovanlig innerlighet och tydlighet. Obsidian och Jakobson utforskar båda – fast på väldigt olika sätt – barnlöshet och dess konsekvenser. Själsliga såväl som mer konkreta.

I Eora (världen i Pillars of Eternity) kallas den tilltagande barnlösheten för the legacy – arvet. Exakt vad som orsakat det är höljd i dunkel, men den allmänna uppfattningen är att det beror på ett bittert krig mellan olika gudar och trosuppfattningar. Ett krig som resulterade i både folkmord och gudamord. Att det kallas arvet rymmer dubbla meningar. Dels för att det ses som en arvssynd, och dels för att det påverkar människornas arv. Utan avkomma kan de inte föra det vidare.

Barnlösheten tar sig det uttrycket att barnen föds utan själar. Deras kroppar är tomma skal, och slås ofta ihjäl av de sörjande föräldrarna. Det kan tolkas på flera vis. Dels som metaforer för missfall, men också som en bild av en förkrossande längtan. En stark önskan som går ouppfylld och därmed är ihålig och urholkande. Det förklarar också människornas tilltagande desperation, sökande efter både svar och kanske framför allt syndabockar.

I Children of Men har samhället kapsejsat under en tyrannisk regim efter att inga barn fötts på åratal. Syndabockarna i den filmen är invandrarna, som behandlas som ett hot. En ohyra som måste rensas bort och hållas på avstånd. Det är en mardrömslik verklighet, men för karaktärerna i filmen är det bara vardag. Det är som Imre Kertész skrev i Mannen utan öde. Det finns inget helvete på jorden. Även förintelsen blev till en vardag som skulle överlevas. Helvetet är bara en fantasi. En bortförklaringsmodell för att slippa förstå en outhärdlig realitet.

Invånarna i Eora reagerar på det enda sätt de vet. Med misstänksamhet, ilska och desperation. Misstanken riktas omgående mot så kallade animancers, mystiker vars metoder är höljda i dunkel. Kanske är de ansvariga? Förmodligen inte, men tänk om? Lynchningar, upplopp och tragedier som staplas på tragedier – allt på grund av ett hopp om fortlevnad som slocknar allt mer för var dag som går. De yttre skeendena speglar den inre själsliga plågan hos karaktärerna. Berättelsen i Pillars of Eternity låter ständigt det inre möta det yttre, och tvärtom. Det är en sammansatt verklighet.

Längs vägen möter du en kvinna som kort och gott kallas Grieving Mother, vars minnen du under spelets gång får dyka allt djupare ner i. Minnen av barn som aldrig blev. Som aldrig fick liv. Och en gnagande, intensiv ånger och längtan efter dessa icke-existerande barn.

Vid ett tillfälle i spelet får du i uppdrag av en gud att mota bort en drake som bosatt sig i ett tempel. Detta så att folk ska kunna komma tillbaka dit och dyrka guden i fråga. När du väl kommer dit visar det sig att draken bara vill försvara sitt barn, det sista av sitt slag i världen. Det slutar med att du dödar dem båda. Tematiken går som en röd tråd genom hela berättelsen.

Ett parti i Kanalbyggarnas barn skildrar en utdöende civilisation på Mars (samma berättelse återkommer även i Jakobsons storartade roman I den röda damens slott, för den som är intresserad). Rymdvarelserna på Mars står inför döden. Inte bara sin egen, utan hela deras arv. Haven har torkat, samhället har fallit samman och inga nya barn föds. I en sista desperat åtgärd samlar de sitt kulturarv i höga torn, i vilka de barrikaderar sig. Av och till anfalls de av en grupp vars mål är att utplåna alla spår av den civilisation som misslyckats, och som obönhörligen kommer att dö en gång för alla. Inuti tornen försöker alla mest att hålla ut tills slutet kommer. De har sin verklighet och de gör vad de kan med den, trots dess hopplöshet. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att Obsidian inspirerats av Jakobson (som i sin tur förvisso lånat mycket från en novell av H. Beam Piper) när de skrev manuset till Pillars of Eternity. Å andra sidan är det en djupt mänsklig upplevelse som gestaltas. Ett tema som är förvånansvärt ovanligt i modern fiktion.

Även när barnlösheten är ett aktivt val är det en potentiell törn i hjärtat. I bakhuvudet lurar ständigt insikten att det går att sakna någon som aldrig någonsin existerat.

Just känslan av att något går förlorat för alltid är kvardröjande i både Kanalbyggarnas barn och Pillars of Eternity. I båda världarna möter vi vålnader och minnen av det som varit, och det som aldrig blev. Men det finns också mänsklighet. Blod som pumpar genom levande ådror. Tankar som far genom levande medvetanden. Smärtan är ett tecken på liv.

I slutet av Kanalbyggarnas barn kryper Jakobson ner i sängen bredvid sin fru. De kurar ihop sig i varandras värme. Slutorden är både vackra och sorgsna. Den som vill kan läsa dem som hoppfulla.

”Det är alltsammans. Det är hela berättelsen. Det finns bara vi två här.”