Obemärkelsedagen

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Jag fyllde alldeles precis år. Exakt hur många år spelar mindre roll. Men jag börjar så smått närma mig min mentala ålder på ungefär 150 år. Jag firade genom att ta min katt till veterinären för att ta ut stygnen efter en skada hon fick i ett bråk med en ettrig grannkatt. Efter det halvsov jag på soffan. Ensam, förutom min lika trötta katt.

Några av er ryggar förmodligen tillbaka nu. Herregud vad deppigt, kanske ni tänker. Men det är det inte alls. Skärp er. Det som är viktigt för en kanske är helt oviktigt för en annan. Särskilt när det handlar om traditioner. Särskilt fåniga traditioner som handlar om att sjunga för folk om hur de ska skjutas… i en skottkärra? Jag säger inte att mitt liv inte är ett deprimerande, avskräckande exempel – bara att det i så fall inte beror på min slöa inställning till födelsedagar.

Jag firade varken jul eller födelsedagar när jag växte upp. Mina föräldrar var medlemmar i Jehovas Vittnen, så det gick ju inte för sig. Inte för att de var så strikta, egentligen, men några födelsedagspresenter blev det ju inte. På jul firade vi dock precis på det vis som så många gnäller om att de skulle vilja. Genom att bara umgås, kravlöst, med godis och mat. Inga klappar, ingen stress, inget krångel.

Ändå tyckte folk ofta synd om mig för jag fick ju inga paket. Men det fick jag visst, fast bara på andra dagar. Som efter ett sjukhusbesök, eller för att fira att det var semester. Jag tror att mitt allra första spel kan ha varit en förtäckt födelsedagspresent. Jag fick ett Game & Watch-spel (Lifeboat, om att rädda folk som hoppar från en brinnande båt) av min faster, och så här i efterhand känns det onekligen som om hon köpt den för min födelsedags och sen fick ge den till mig en annan dag för att inte reta upp pappa.

Mina föräldrar hoppade av den där sekten när jag var sexton år. Jag gick överhuvudtaget aldrig med eftersom de tror på en massa jävla dumheter. Som att avhoppare måste betraktas som döda och inte ens får hälsas på. Min pappa gjorde det till sport att hälsa glatt på alla forna ”bröder” och ”systrar” och se om de hälsade tillbaka. Det gjorde de ibland när de inte tänkte sig för, vilket gjorde dem märkbart irriterade. Vissa pratade med honom i smyg. Mig pratar de dock med. Jag var aldrig döpt, och därför rent tekniskt ingen avfälling.

Jag har visserligen retat min beskärda del av Jehovas Vittnen också. Om än inte med flit. När jag studerade i Falun skrev jag en krönika och en novell i studentkårtidningen som retade en JV-kvinna så till den milda grad att jag hamnade i Falu-kuriren med rubriken ”Våldsporr sprids på Högskolan Dalarna”. Journalisten som skrev hade inte ens orkat läsa novellen, utan gick helt på kvinnans märkliga tolkning. Min novell handlade om skolungdomar som pratade i en matsal. Varken porr eller våld förekom, även om de var ganska fula i truten, och inte så himla sympatiska.

Nu låter det som om jag hyser agg mot Jehovas Vittnen, men det gör jag inte. Vi har väldigt olika verklighetsuppfattningar, mest. Jag har problem med hur vissa enskilda individer betedde sig mot min mamma, och med en hel del av tron som sådan – som den ständigt populära religiösa klassikern homofobin, till exempel. Men mer om det vid ett annat tillfälle.

Att jag växte upp utan födelsedagar och julklappar ser jag dock inte som något negativt alls. Det är skönt att slippa det bagaget. Att inför en födelsedag inte känna just något alls. Varken depp eller pepp. Det är bara en dag i floden av dagar som rinner förbi i rasande takt. Om jag sörjer något så är det tidens obarmhärtiga gång i största allmänhet, inte det faktum att jag föddes på en specifik dag.

Jag är dock väldigt glad att min faster Ulla köpte det där spelet åt mig den där gången för så vansinnigt många år sedan, när jag inte ens var en handfull år gammal. Men effekten på mig var ju densamma oavsett vilken dag jag fick spelet.

Jag har inga problem med att förstå varför man vill passa på att fira sin födelsedag. Jag har inget emot andras födelsedagar. Jag har inget emot att folk grattar mig när jag fyller år heller. Men jag är alltjämt nöjd med att just min får glida förbi så obemärkt som möjligt. Att diverse löst folk skriver ”grattis” på Facebook medan jag med tunga ögonlock slumra på soffan, med en nyss tillfrisknad katt på magen – det är alldeles lagom.

Det är för mig som i spelet Portal, ni vet. There is no cake. För det behövs inte, och tårta är inte särskilt gott ändå.