Nintendoåret 2015

Vi sammanfattar spelåret 2015, och tar det goda med det onda. Först till rakning är Nintendo.

Nintendo har sällan några direkt dåliga år. Det betyder inte att Nintendo aldrig kan vara tråkiga, upprepa sig eller göra dåliga spel. Men oftast släpper de ifrån sig i alla fall ett par spel som letar sig in på årsbästalistor lite varstans. Så även 2015. Så det går inte att kalla Nintendoåret 2015 dåligt. Snarare ojämnt.

Trots att både Wii U och 3DS allt mer framstått som döda eller döende konsoler under året har Nintendo ändå prånglat ur sig i alla fall en handfull rätt bra spel. Särskilt till Wii U. För min del har 2015 ändå varit ett mellanår för Nintendo. Inte för att vi inte fick ett nytt Zelda eller Smash Bros. Jag är glad att vi fick något annat. Men dalarna har samtidigt varit riktigt låga för Nintendo i år, och sprickorna i den skimrande ytan tydliga. Vi börjar i den spruckna änden.

Fisk

De flesta av Nintendos svagare släpp under 2015 hade ändå positiva bitar. Men det var svårt att hitta några förmildrande omständigheter kring Animal Crossing: Amiibo Festival och Animal Crossing: Happy Home Designer. Två fullständigt horribla skitspel som hade känts som ett rån även om de vore gratis. Nu kostade de många hundralappar, trots innehåll som en dålig gratisapp. Chockerande nivå för ett företag som Nintendo – som inte sällan hålls fram som ett skinande exempel på kvalitet.

Nintendo tummar förstås på kvaliteten ganska skamlöst även de av och till. De släppte ungefär lika många dåliga eller mediokra spel som bra under 2015. Vi tenderar dock att blunda för och förlåta Nintendos snedsteg på ett sätt vi inte alltid gör med andra företag. Det blir lätt så med gamla vänner. Man vill dem väl.

Happy Home Designer borde dock vara oförlåtligt. Det är en så ytterligt slapp och cynisk mjölkning av ett älskat varumärke att jag har svårt att se hur någon kan uppskatta det. Det var ett Animal Crossing-spel helt urholkat på allt innehåll och förvandlat till ett billigt, utdraget minispel där du placerar ut möbler åt diverse karaktärer i deras klaustrofobiska hem. Kalaset kostade 369 spänn. Enda anledningen att det inte blev folkstorm mot skräpet är att nästan ingen brytt sig om bärbara format i år. Varken 3DS eller Sonys Vita har fått något utrymme alls i spelsamtalet. Ett nytt Mario & Luigi-spel gled förbi i princip helt obemärkt. Codename Steam var det inte heller många som brydde sig om. Kanske mest för att det var en tämligen medioker besvikelse. Steampunkstrategi med en fin yta, men inte särskilt roligt att spela.

En bärbar version av Xenoblade Chronicles förblev en smal affär för hardcore-fans eftersom det bara fungerade på den nya, smått poänglösa New 3DS, utrustad med historiens allra sämsta analoga spak (läs: gummiplupp).  Att först nu släppa en 3DS-version med en analog ”spak” är bara det tämligen cyniskt, med tanke på att de trogna fansen redan köpt ett antal olika varianter innan. Synd på en klart imponerande portning av ett enormt stort och älskat rollspel till bärbart format.

Nintendos hårdvaruförvirring stannade inte där, dock. Beslutet att, sent omsider, börja sälja Wii U-handkontroller separat borde ha varit något positivt. Men eftersom det bara gällde Japan var det inte mycket att glädjas över. Att Nintendo helt gett upp Virtual Console på 3DS är också trist, och har mest gjort att floden av hemsk shovelware gjort att de bra släppen känts ännu glesare.

Mittemellan

2015 bjöd också flera uppföljare, med ganska blandat resultat. Nya Mario Tennis var en trist affär som var lika tomt på innehåll som det var tråkigt att faktiskt spela. Brist på spellägen och förvånansvärt trögt, och på tok för simpelt, på tennisplanen för att hålla i längden.

Jag och mina syskon har haft mycket roligt med Mario Party-spelen tidigare, särskilt det tredje spelet är en favorit. Så jag såg lite fram emot Mario Party 10. Det borde jag inte gjort, för vad vi fick var en besvikelse. Ett obalanserat sällskapsspel där tur var betydligt viktigare än att vara skicklig i något av de många tama minispelen (förmodligen de sämsta hittills i ett Mario Party-spel).

Captain Toad var ett minispel som drogs ut till ett fullängdsspel. Det var inte dåligt, men väldigt långsamt och det hade inte riktigt nog med idéer för ett helt spel. Toad var en mäkta sävlig huvudkaraktär och spelet som helhet var trivsamt om än något intetsägande. Som en promenad i skogen. Inte så mycket att skriva hem om, men gemytligt och knappast något att bli upprörd över.

Yoshi’s Wooly World var ett bra spel, inte minst tack vare prov på fin bandesign och estetik. Men känslan av repetition var ganska stor. Tidigare nämnda Mario & Luigi: Paper Jam hade samma problem. Det var samma estetik och samma sorts skämt vi redan hört förut, upprepade än en gång. Några nya minispel, några nya trick i striderna, men i stort sett väldigt, väldigt likt föregångarna trots den i grunden vettiga idén att sammanföra Mario & Luigi-serien med Paper Mario. Absolut inte ett dåligt spel det heller – tvärtom ganska bra – bara väldigt tryggt och familjärt. Förutom då det envetna mobbandet av Luigi som på senare år verkligen eskalerat. Det kan han förvisso ha, fåntratten, men någon borde verkligen visa dokumentären Bully för invånarna i svampriket.

Puzzle and Dragons Z var ett frustrerande pusselspel till 3DS som mest handlade om en mix av tur och grinding – alltså inte alls det pussel kanske borde handla om. Det var ett mobilspel skapat med mikrotransaktioner i åtanke, fast utan de faktiska mikrotransaktionerna. Resultatet blev ett frustrerande men i grunden habilt litet spel. Som en försmak av Nintendos mobilsatsning gav det dock ingen vidare mersmak, mest. Puzzle Quest-liknande kloner finns det för det första redan gott om. För det andra är inte Nintendos starka sida att skapa kloner av existerande spel, som dessutom bygger på repetitiv grind. Det är inte det jag vill se Nintendo göra i framtiden, oavsett format. Puzzle and Dragons Z kändes som ett slit-och-släng-mobilspel, fast betydligt dyrare.

Känslan av att Wii U blivit något av en spökstad och att 3DS alltmer blivit hemvist för drivor av bedrövlig shovelware var bitvis svår att komma ifrån 2015. Men 2015 hade trots allt en trio utropstecken för Nintendo. Ibland räcker det ganska långt.

Fågel

Det mest uppenbara, omhuldade och superhyllade undantaget var så klart Super Mario Maker. I mina ögon missade spelet sin potential något. Experimentlustan resulterar visserligen lite för ofta antingen i frustrerande skitsvåra banor, eller fyndiga gimmickar som är roligare för den som kom på den än att faktiskt spela. Det faller sig kanske naturligt att det är roligare att skapa själv än att spela andras skapelser, å andra sidan. Det går inte att förneka den skaparglädje den lättillgängliga baneditorn inspirerat hos många. Super Mario Maker är ett långt kärleksbrev till Mario-formulan och den klassiska Nintendocharmen, som spelarna själva aktivt skriver. Redan innan spelet släpptes analyserades bara titelskärmens många påskägg i lyrisk detalj av bland andra Patrick Klepeck. Glädjen över att äntligen få bygga själva med klossar vi lärt oss att älska under åren sken igenom hos både spelare och många kritiker. Det är inte svårt alls att förstå varför Super Mario Maker toppat så många årsbästalistor. Gud vet hur enormt stort spelet hade kunnat bli om inte Wii U haft ena foten i graven vid det här laget. Men jag räknar med att vi kommer få se uppföljare och vidareutvecklingar av konceptet i framtiden, som förhoppningsvis till fullo kan leva upp till potentialen i konceptet, med ännu större skaparmöjligheter. Ett år där Nintendo bitvis haft svårt att hitta inspirationen var det ett väldigt lyckat drag att delvis lämna över ansvaret för inspiration och kreativitet till spelarna. Dessutom blir det hela tiden bättre för varje uppdatering.

Den andra succén var ett välkommet nytt varumärke, och något så ovanligt som en multiplayershooter från Nintendo.  Även om Splatoon kanske inte revolutionerade onlineshootern så var det ett rappt och roligt onlinespel med gott om fyndiga idéer. Spelet var något magert vid release, men har med tiden successivt fyllts på med innehåll via generösa, gratis uppdateringar. Splatoon är ett klassiskt Nintendospel på så vis att det verkligen sätter gammal hederlig, färgsprakande spelglädje i första rummet.

Till sist fick vi också det efterlängtade rollspelet Xenoblade Chronicles X till Europa. Ett stort, extremt matigt och inte sällan komplicerat rollspel vars stora styrka utan tvekan är utforskandet och den läckra spelvärlden. Tyvärr är det även ett spel som dras med ganska enorma brister och frustrationer. Allt från bitvis fruktansvärd musik till framför allt en uppdragsstruktur som då och då gränsar till tortyr. Det grindfokuserade mmo-upplägget går ibland till överdrift med krav på att leta ovanligt loot från sällsynta fiender i timtal innan man får ynnesten att komma vidare. Personligen har jag ytterligt svårt att förlåta spel som medvetet slösar med min tid för att fylla ut spelet, och i Xenoblade X är det fullständigt onödigt då spelet är stort nog som det är.

Samlande, grindande och utforskande i rollspel bör ske på spelarens villkor. När det blir tvång riskerar det mest att bli frustrerande och förvirrande. Resultatet hade kunnat vara en ospelbar katastrof. Men det är det inte. Trots att spelet retar gallfeber på mig ibland är det svårt att inte medge att det är ett djupt imponerande spel. Inte minst den stora, vackra spelvärlden. I sina bästa stunder är det storartat. Xenoblade Chronicles X var, vad man än tycker om det, utan tvekan ett ess i rockärmen för Nintendos stackars outsider Wii U.

2015 har varit ett lite märkligt år för Nintendo med ganska djupa dalar, men också med älskvärda toppar. Som helhet har det helt enkelt varit ett ganska ojämnt och motsägelsefullt år. Att deras starkaste titlar inte nödvändigtvis varit rena uppföljare är glädjande, men bristen på inspiration i de svagare titlarna har varit slående. Frågan är bara vad de ska ta sig till under 2016, med omtalade mobilsatsningar och NX (vad det nu är) i antågande. Oavsett vad det nu blir så är jag i vanlig ordning nyfiken på att se vad de tar sig för. Nintendo och jag har måhända växt isär en del över åren, men det är fortfarande en gammal vän. En kompis från förr som jag inte vill tappa kontakten med riktigt än.