Natthavet

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Jag brukar se minnet som en stjärnkarta. Det finns ingen tydlig kronologisk linje mellan minnena. De svävar runt där oberoende av varandra, över ett svart hav av glömska. Men det går att dra till synes slumpmässiga linjer mellan minnena för att skapa stjärnbilder av samband. Händelser som ligger långt ifrån varandra i tid kan kopplas samman känslomässigt.

Det här är en förklaring till varför Press play on tape inte berättas kronologiskt. Ett kapitel väcker nya minnen i mig, som i sin tur leder till nya. Den logiska följden i mitt huvud blir en helt annan än den faktiska tidslinjen.

I förra kapitlet berättade jag om min första tid på det akademiska sjukhuset i Uppsala, och de tjugo spikarna i benet. Under tiden där delade jag rum med flera personer. En var en flicka, några år yngre än jag (som då var i tolvårsåldern). Hon led av benskörhet och låg inne för ännu ett benbrott. Av någon anledning berörde hennes situation mig djupt. Jag ville laga henne. Det var en sorts aha-upplevelse, där jag plötsligt kunde förstå hur mamma kände det inför min smärta. Jag minns inte ens flickans namn. Däremot minns jag fortfarande uppgivenheten när jag fick berättat för mig att hon förmodligen kommer att bryta olika ben i kroppen med jämna mellanrum livet ut. Det var orättvist.

Nästan alla mina mardrömmar handlar om maktlöshet och oförmåga att lindra smärta eller förhindra död. En av mina vanligaste drömmar är att någon av mina föräldrar visar sig vara vid liv. Bara för att dö igen.

Där och då, på det där sjukhuset, levde ännu både mamma och pappa. Men jag drömde ofta om maktlöshet även då. Det började tidigt.

Ett av mina tidigare minnen är från ett barnkalas. Jag var i femårsåldern. Kanske fyra. Minnet är diffust och drömlikt, som alla sådana tidiga minnen. Det var barn i min ålder som tillhörde samma församling (på den här tiden var mina föräldrar Jehovas Vittnen) som oss. Bland annat en liten flicka som jag förmodligen blev lite förälskad i, i brist på bättre ord. Hon fastnade i alla fall i mitt medvetande. Jag minns att vi skulle gå en bit till en större lokal för att få mat av något slag. Vi delades upp i par som skulle hålla hand så att ingen skulle komma bort. Jag fick gå med henne.

Den natten drömde jag att hon åts upp av lejon. Jag minns drömmen mycket starkare än själva kalaset. Att det var just lejon berodde på ett skillingtryck som min farmor brukade sjunga för mig. Sången handlade om en sorgsen, ensam flicka som tyr sig till ett lejon i en bur. En natt kryper hon in till lejonet för att få lite närhet, varpå det dödar henne. Jag kände att jag var den där flickan i sången.

En av mina många läkare genom åren hade en teori om att den extremt ovanliga kroniska värken i mina fötter i grunden kan ha utlösts av en chock när jag för första gången såg mig i en spegel och insåg vidden av mitt utseende. Att jag var annorlunda. Den kemiska obalansen i min kropp nådde sin kritiska stormpunkt och satte igång en kedja av effekter och bieffekter. Det är en något flummig teori, men den stämmer väl med tidslinjen, åtminstone. De första symptomen kom när jag var fem år gammal, och mina tidigaste minnen av att känna mig konstig och apart är från samma tid.

När jag som barn såg det stora födelsemärket som täcker vänster ansiktshalva, så såg jag något som inte riktigt hör hemma. Något som inte har en given plats. Jag tänkte på det oftare än jag då ville erkänna. Eller ens förstod eller kunde sätta ord på, för den delen. Ursprunget till känslorna av maktlöshet kom inifrån. Från en stark önskan att vara någon annan. En maktlöshet inför självföraktet.

Den känsla jag minns starkast från barnkalaset är skam. Mitt antagande att den där flickan inte ville hålla min hand. Kanske är det efterkonstruerade känslor. Man kan aldrig så noga veta med minnen. Men det är ett genomgående tema i min barndom. Drömmen om lejonen kändes som ett straff från mitt undermedvetna. Som om det ville säga: ”Det här är inte för dig. Du är inte den som håller någon i hand, du är flickan i lejonburen.”

Jag minns inte namnet på flickan från barnkalaset. Hennes familj flyttade kort därefter. Antar jag. De försvann i alla fall, och jag kan inte minnas att jag någonsin såg henne igen.

Jag spelade Little Nemo: The Dream Master för första gången på sjukhuset i Uppsala. En av anledningarna till att jag älskade det spelet så mycket var just drömtemat. Nemo kastades in i mardrömslika scenarier natt efter natt, men lyckades ständigt ta kontrollen. Han måste ha förändrats i grunden av allt han såg, men han tog sig igenom det. Han korsade det iskalla natthavet och kom upp på andra sidan. Han måste ha varit både vilsen och skakad av det han sett och upplevt, men han levde. Det var ett bitterljuvt spel i mitt huvud. Både hoppfullt och lite sorgset. Det fick mig att känna mig lite mindre ensam i mitt envetna mardrömmande.

Det gav mina drömmar om maktlöshet perspektiv. En långsamt vaknande insikt om att jag är allt annat än unik i det avseendet. Att alla är lika maktlösa inför varandras smärta. Mamma kunde inte laga mig, och jag kunde inte laga henne. Samma sak gällde för mina rumskamrater på sjukhuset och deras familjer. Vi är både lejonet i buren och den ensamma flickan. Eller som P O Enquist uttrycker det i den fenomenala romanen Kapten Nemos bibliotek – vi är både bödel och offer.

Hela vistelsen på akademiska sjukhuset i Uppsala är drömlik i mitt huvud. Det var mitt natthav. Jag korsade det och kom upp på andra sidan. Och det jag såg och kände där förändrade mig. Jag minns förvisso inte namnen på människorna jag mötte där, men de är ändå starkt lysande punkter på den stjärnkarta som är mitt minne.