Mormors resa

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Akademiska sjukhuset i Uppsala har en egen temamelodi. Det är få som vet om det, men så är det.  De där första dagarna efter operationen – den med de tjugo spikarna i benet – var det ganska svårt att röra särskilt mycket på sig, av ganska uppenbara skäl.

Förutom att streta mot bitvis intensiv smärta spenderades de där dagarna med att lägga beslag på avdelningens NES. Så här i efterhand känns det rätt skamligt. Det måste ju ha funnits andra barn som hade velat spela, men som inte fick en chans på grund av en störig nörd från Grums.

Det var min mormor som lärde mig älska Sunsoft. Indirekt. Hon hade naturligtvis ingen aning om det. Hon hörde garanterat aldrig namnet Sunsoft i hela sitt liv, och om hon gjort det hade hon bara knarrat fram ett förundrat ”vaaaa?” som hon så ofta gjorde.

Sunsoft gjorde ett antal fenomenala spel till gamla NES i skarven mellan 80- och 90-tal. Många osedvanligt lyckade licenstitlar, från Batman till Gremlins 2. Men det som de flesta minns mest den fantastiska musiken. En av de där melodierna råkade bli temat för min vistelse på sjukhuset i Uppsala.

När mormor fick höra att jag skulle genomgå en större operation så ville hon köpa något åt mig. Men hon gick i princip aldrig hemifrån. Enda gången hon lämnade hemmet var för kyrkan, och till min moster på julafton. Hon var inte lätt att få med sig någonstans, om man säger så. En gång när jag var mindre hade hennes barn köpt en cykel åt henne. Hon hade velat ha en. Men när cykeln väl levererades så vägrade hon att gå utanför dörren. Frustrationen var närmast elektrisk när de förgäves försökte övertala mormor att åtminstone testa cykeln en sväng.

Så vitt jag vet använde hon den aldrig.

Med andra ord var det inte mormor själv som införskaffade den där presenten till mig. Istället var det mamma och pappa som delegerades att köpa något jag tycker om. De förklarade för mormor att jag tyckte om tv-spel (otroligt tveksamt om hon förstod vad det var, dock) och så fick det bli. På måfå valdes Journey to Silius. Mina föräldrar visste inte mycket mer om spel än mormor. Jag fick det i ett paket med ett litet kort från mormor efter operationen.

Först blev jag nästan besviken. Omslaget var tämligen B, och det såg ut som ett högst mediokert actionspel. Några dagar av rödögt spelande senare hade jag ändrat åsikt. Journey to Silius är i grund och botten ett ganska simpelt actionspel, men genomförandet gör hela skillnaden. Inte minst musiken, som lyckas vara rå och vemodigt eftertänksam bitpop på samma gång. Särskilt nivå två nötte jag så mycket att den melodin sitter för evigt inpräntad i mina hörselgångar. Om man gör ett avtryck på mina trumhinnor och lägger dem på en vinylspelare skulle jag inte förvånas om Silius-musiken skulle börja knastra i högtalarna.

Journey to Silius var från början tänkt att vara ett Terminator-spel, men Sunsoft förlorade licensen. Turligt nog, för den säregna värld de skapat är så mycket bättre på grund av att den inte känns familjär alls. Visserligen snor de design från allsköns science fiction, från Alien via Robocop till just Terminator, men atmosfären är unik.

Jag fängslades av känslan av isolering och ensamhet i spelet. Att vara på en okänd, märklig plats full av teknologi jag inte förstod. Maktlös inför saker utanför min kontroll. Spelet gick dock, med mycket nötande, att vinna. Min värk visade sig däremot vara en fuskare. Odödlig.

Efter ett par dagar av lite väl intensivt spelande trängde sig verkligheten på igen, med besök av sjukgymnaster, sjukhusläkare och andra som tyckte att de hade viktiga saker för mig att göra. När mamma hade för tråkigt, och jag var pigg nog att förflytta mig medelst rullstol, tog vi promenader, hyrde dålig film och lånade böcker på biblioteket.  Jobbigast var besöken ner till kirurgen, för justeringar av järnställningen. När han lossade på skruvar och pillade runt sträckte det i huden och benet på ett sätt jag fortfarande kan ha mardrömmar om. Vid ett tillfälle stack läkaren upp huvudet bakom ställningen, där han jobbat djupt fokuserad, och sade: ”Egentligen brukar vi söva patienter för sådana här ingrepp, men det här går ju fint.” Jag vet fortfarande inte om han skämtade eller inte. Läkarhumor är extremt svår.

Jag har fortfarande kvar NES-kassetten som min mormor en gång i tiden (genom ombud) köpte åt mig.  Jag kan fortfarande springa igenom spelet relativt enkelt. Det sitter i ryggraden. Varje gång jag spelar det tänker jag på henne. Mormor var egensinnig. Inte lätt att komma inpå livet. Men när jag spelar Journey to Silius påminner det mig om att hon brydde sig, även om det ofta var svårt för henne att visa det. Jag är bara glad att jag aldrig behövde försöka övertala henne att ta en cykeltur.