Microsoftåret 2015

Vi sammanfattar spelåret 2015 och efter Nintendo är det nu Microsofts tur.

Det går inte att tala om Xbox One utan att komma in på bristande ödmjukhet. Hur länge denna konsolgeneration än kommer hållas vid liv, vad än Microsoft hittar på, så kommer man alltid komma tillbaka till Don Mattrick och den där ödesdigra presentationen i maj 2013.

Tv, tv, tv, sports, tv, tv…

Microsoft gjorde nästan samma misstag som Sony gjort sju år tidigare; man kände sig som ledare av konsolracet, blev arroganta och underskattade sin publiks ombytlighet. Den ombytlighet som gjorde att många valde Xbox 360 över PS3 trots att Sony dominerat generationen innan. I stället kunde ett nu mer ödmjukt Sony, som ställda mot Microsoft såg ut att göra det mesta rätt, utnyttja ombytligheten och se folk gladeligen välja PS4 över Xbox One.

Det har blivit en sanning att Sony erbjuder det bästa paket. Och den sanningen är nästan lika omöjlig att jaga ikapp som PS4:s försäljningsövertag. Loppet är redan kört.

Men man är i alla fall kvar i det.

2015 har inte varit ett dåligt år för Microsoft. Teknikjätten har lyckats släppa hyllade titlar till några av sina mest omtyckta serier, gjort ett bedrövligt gränssnitt lite mer användarvänligt, introducerat bakåtkompatibilitet med flera Xbox 360-spel (en av årets största överraskningar?), breddat spelutbudet ordentligt och öppnat upp för mer samverkan med Windows-plattformen (för oss som inte lyckats förtränga Games for Windows Live låter det sista dock mer som ett hot).

Men imponerar gör man ändå inte.

Jag har alltid gäspat över Halo-serien, men i år kände jag mig inte alls lika ensam i mitt ointresse. Microsoft vill gärna lyfta fram att Halo 5: Guardians är den största lanseringen i seriens historia men kvalitetsmässigt råder det nära nog konsensus om att det är en serie i nedåtgående riktning.

Forza Motorpsort 6 är det kanske bästa spelet i seriens tioåriga historia. Turn 10 kunde efter åratal av tjat presentera både regn- och nattkörning, men spelet känns trots det – efter att den initiala chockkänslan över att få vattenplaning lagt sig – inte alls särskilt spännande.

Rare Replay är en otroligt fin samling och en spelhistorisk gärning som värmer hjärtat men också en rätt jobbig påminnelse om hur illa många av Rares klassiska titlar åldrats (Hur kunde unga Christoffer lägga så mycket tid på Snake Rattle ‘n’ Roll? Hade han inga krav?).

Och även om Ori and the Blind Forest är ett välgjort och utmanande plattformsspel med fin estetik är det ingen upplevelse som kan mäta sig med när jag spelade Shadow Complex eller Super Meat Boy på Xbox 360 för fem, sex år sedan.

För mig, någon som primärt spelar på PC men ändå alltid haft minst en konsol vid sidan av, är det svårt att uppbringa någon större entusiasm över vad Microsoft har att erbjuda i nuläget (men tack för att Rise of the Tomb Raider släpps till Windows så snart). Vore det inte för mitt stora bilintresse och att Forza Horizon-serien erbjuder en av de roligaste upplevelser man kan ha på fyra hjul i ett spel (jaja, jag vet, Rocket League, blabla, boost, blabla mål, blabla… okej, men har ni kappkört med ett tåg genom över den italienska landsbygden i en Lancia Fulvia?) så hade jag nog klarat mig utan en Xbox One.

Den riktiga sanningen är dock att det samma kan sägas om Sonys storsäljare. Visst, PS4 är lite mer kraftfull och har (kanske) ett lite bättre spelutbud (det är väldigt subjektivt) men ingen av dem imponerar och bristen på innovation är beklämmande stor. Ingen tidigare konsolgeneration har känts lika ointressant och jag har aldrig känt mig så hoppfull över att hela konceptet med stationära konsoler och exklusiva titlar ska dö ut som jag gör nu.

Att det hela är en föråldrad idé som inte har någon plats i vår allt mer mobila, strömmande framtid.

Att spelen äntligen ska kunna slå sig fria.

Kanske är det bara naivt önsketänkande, men knappast tankar som kommer förändras av Crackdown 3 eller Gears of War 4 under 2016.