Jag är äldre än dig nu, mamma

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Jag fyllde år för ett tag sedan. Tanken var att jag skulle blivit klar med den här texten då, men så kom det där livet (läs: diverse piss) i vägen. Det spelar mindre roll, dock. Vad som spelar roll, åtminstone för mig, är de tankar som snurrat i skallen sedan dess. Tankar om dig.

Jag är äldre än dig nu, mamma. Hur gick det till? Du dog, och fastnade i tiden, när jag var sexton år, och sedan dess har jag långsamt men säkert närmat mig, och nu sedan en tid passerat dig. Vilket slog mig först nu, när jag fyllde år igen. Jag är äldre än dig, mamma. Först nu hade jag kunnat trösta dig ordentligt, när jag förstår att man är lika liten när man är stor. Att de där självklara svaren aldrig kommer.

Du var omringad av människor som älskade dig. Men jag förstår att du var ensam. Nu förstår jag.Jag pratade om dig för några dagar sedan. Du fick reduceras till en poäng i min lilla föreläsning. Hoppas det är okej. Jag pratade om hur du hatade att jag spelade, och var så orolig att mediet som sådant skulle göra mig passiv och korkad. Du hade garanterat aldrig hört talas om ”the medium is the message”, men du förstod ändå den devisen. Du förstod att om du köper mig en dator så kommer mitt beteende, mina vanor, att förändras, oavsett vad jag gör med den.

Och kanske hade du rätt i att jag blev passiv, och jag lärde mig nog betydligt mindre än om jag läst fler böcker istället för att spela alla de där spelen. Men det gav mig massor också. Stöd och tröst av en sort jag är övertygad om att du hade behövt mer av. Du sökte den på annat håll, men fann den inte. Du försökte, och du sökte, men det ville sig inte. Ångesten var för stor, och trösten för liten.

Det är ett ämne för en annan gång, egentligen, men du sökte i religionen också. Du fann bara en riktigt mörk återvändsgränd där, förstås. Tillsammans med mig firade du bara en jul, och en av mina födelsedagar, mitt första levnadsår. Efter det var det Jehovas vittnens regler som gällde. Regler som aldrig var dina. Inte på riktigt. Men det var något att ty sig till. En del av ditt ständiga, tröstlösa sökande efter lindring. Jag klandrar dig inte för det.

Du lät mig ändå få mitt första spel, av min kära faster Ulla. Det var en förtäckt födelsedagspresent, i alla fall som jag minns det, så du hade kunnat vägra låta mig ta emot den. Jag var så himla liten att jag inte minns så mycket, förutom att jag fick Game & Watch-spelet Lifeboat, och att du tillät det. Jag minns att jag blev förvånad, som om jag vore kung Arthur som plötsligt ur det blå fick den heliga graalen av sin faster. Sedan minns jag hur jag spelade det tills fingrarna gjorde ont och batteriet lade av. Det gjorde dig nog inte mindre orolig, kan jag tänka mig. Men jag vet att du ändå kunde se ett värde i att jag hade något att sysselsätta mig med när jag hade ont, och var orolig. Du förstod smärta, och du förstod tröst.

Det tog förstås ganska många år innan jag till slut fick min egen dator, en Commodore 64. Och även då var du väldigt orolig. Jag fick bara spela vissa dagar i veckan, och inte ha datorn på rummet. Eftersom vi är väldigt lika rann de här reglerna ut i sanden med tiden. Varken du eller jag är vidare bra på att upprätthålla disciplin. Särskilt inte när det handlar om att hålla någon vi älskar borta från det de älskar. Ingen vill känna sig som en skurk. Något jag vet att du ofta gjorde. Jag ska inte rota i det såret just nu, men jag hoppas det är okej att jag återkommer till det längre fram. Det är nämligen orimligt att du hatade dig själv. Det förtjänar ett helt eget kapitel att reda ut det. Men vi är inte där riktigt än.

Just nu tänker jag mest på att jag är äldre än dig, mamma. Idag är det jag som kan trösta dig, och kanske till och med erbjuda ineffektiva livsråd. Om du slutade vara frusen i tiden och kom tillbaka nu skulle jag kunna ta hand om dig, i teorin. Inte så att det skiljer så mycket, men gammal är äldst trots allt.

Det händer inte, så klart. En gång frusen i tiden, alltid frusen. Det är det som är så märkligt med döden. När du väl dör är det snart som om du alltid varit död, när minnena blir allt mer avlägsna och tanken på dig som levande blir mer och mer främmande.
Faktum är att tanken på dig som levande var främmande även för dig. Det här förstod jag inte då, men med åren kommer livströttheten smygande så smått. Det är så svårt att inte bli trött av all skit, all motvind. Det är inte detsamma som det du kände, förstås, men jag har nog aldrig förstått dig mer än jag gör nu. Varför du inte ville leva mer.

På ett år försökte du ta ditt liv fyra gånger. I en journalanteckning skriver en läkare att du sagt att det var ett sätt att komma bort – fly – från dig själv. Om så bara för en stund. Någon hjälp från vården hade du i princip gett upp. Inte så att de inte försökte, egentligen, men de hade inga svar. Ingen bot. I slutänden var du ensam i dig själv, mot din ångest, och inför döden, som vi alla är.

När du till sist flydde från livet – och dig själv – för gott, så var det svårt att inte känna det som om jag var en besvikelse. Jag ville hitta något som motsade den känslan. Jag försökte skriva noveller. Till och med dikter, vilka var ungefär så bra du kan tänka dig att en sextonårings självupptagna dikter är. Jag vill också visa att mitt spelande och datoranvändande också kunde resultera i något mer än ett tidsfördriv.

Då kom jag att tänka på min redan då urgamla Commodore 64, som jag en gång fick av dig. Och jag mindes din oro. Och så skrev jag den enda dikt jag någonsin blivit nöjd med, och sparat för eftervärlden. Den är skriven i programspråket BASIC, men det är en dikt till dig, om dig. Det är svårt för dig att förstå den, så klart, frusen i tiden som du är. Men så här: vi såg Ronja Rövardotter ihop, om du minns det. Den här dikten är mitt Ronja Rövardotter-skri. Ett aldrig sinande eko av saknad som aldrig slutar när det väl startats. För jag saknar dig, mamma. Fortfarande. Jag är äldre än dig nu, men jag är fortfarande ditt barn.

10 Print ”Jag saknar dig”
20 Goto 10
Run