2015 års bästa spel

No Man’s Land presenterar de bästa spelen från 2015.

Det finns många sätt att göra listor på. Det går att bestämma antalet först och spelen sen, eller börja med spelen och se var man hamnar. När vi satte oss ner för att göra årets urval landade vi efter ett tag vid åtta titlar och en lista som vi var väldigt nöjda med. Men om vi inte dragit gränsen där kunde det lätt blivit åtta till, och det kändes inte riktigt rätt att lämna så många utanför så vi smög in några bubblare som också förtjänar ett omnämnande.

Så här kommer våra åtta favoriter från 2015 (orankade; här är alla vinnare) och åtta eftersläntrare som inte heller var så dumma.

 


Dirt Rally

Codemasters har aldrig saknat kunnandet för att utföra stordåd men verkligheten – i form av tid, pengar och marknadskrafter – verkar alltid ha kommit i vägen. Men när man skippade det breda tilltalet föll allt på plats. Dirt Rally är avskalat, kompromisslöst och okonstlat – allt har handlat om att skapa den ultimata rallykänslan, och ända sen spelet först rullade ut på Steam early access är det också vad Codemasters levererat. Årets mest intensiva upplevelse, från start till mål.

 

Downwell

Det ser ut som en retroplattformare i mängden, men Downwell är slipat till närmast perfektion. Det kan verkar litet och oansenligt i början, men med tiden lär man sig spelets små finesser och kan ta sig ner i arkadbrunnens benhårda djup. En riktigt bra spelare kan ta sig igenom spelet på en kvart, men det är lite poängen. Precis som gamla tiders arkadspel handlar det om att lära sig kontrollerna, fiendernas mönster och vapnens finesser. Här finns ingen onödig utfyllnad eller grind. Bara du och den där jävla brunnen.

 

Dropsy

Årets varmaste kram stod Dropsy för. En till utseendet grotesk clown som hatas av alla efter att ha orsakat en olycka där hans egen mor omkommer. Men Dropsy vägrar ge upp. Hans enda mål i livet är att sprida lite glädje bland de sorgsna invånarna i hans lilla stad. Det här är inte ett tillrättalagt, sentimentalt spel, dock. Sorgen är lika påtaglig som värmen. Det måste den vara för att trösten ska kännas genuin. Den magnifika musiken förstärker känslorna ytterligare, dessutom. Vi älskar dig precis som du är, Dropsy.

 

Her Story

Ofta när vi talar om linjäritet i spel rör det sig om det finns en, två eller tre vägar att välja på. Spel som The Witcher 3 erbjuder en stor öppen värld, men narrativet följer likväl en linjär struktur där innehållet portioneras ut. Her Story är raka motsatsen, ett videopussel där man har alla bitar från början – men ingen mall. En detektivhistoria där allt vi har att gå på är nyanserna i en enda skådespelares prestation. Där papper och penna är ens bästa vän. Och det är upp till var och en att avgöra när man är tillfredsställd. Her Story är Din story.

 

Pillars of Eternity

Om något spel hade press på sig att leva upp till sin kickstarterbudget så var det Pillars of Eternity. Spelet som skulle fungera som en andlig uppföljare till Baldur’s Gate 2, ett av de mest hyllade rollspelen någonsin. Och mot förmodan infriade det förhoppningarna med ett stort, rikt spel med både djupa karaktärssystem och strider – och framför allt ett fascinerande världsbygge. Intrigen kretsade kring barnlöshet, ett ämne som är ovanligt i fiktion överhuvudtaget. Obsidians värld var trasig, men kanske just därför också full av djupt mänskliga berättelser.

 

Soma

Svenska Frictional Games visar verkligen att de vet vad som krävs för att göra mörk, existentiell sci-fi. Soma är en skrämmande studie i vad det innebär att vara en levande, tänkande människa. Ibland kommer den fysiska skräcken i vägen för den metafysiska – vissa monster fungerar bättre än andra – men det är ändå hjärnan och inte kroppen som lämnar Atlantbotten mest omskakad.

 

Tales from the Borderlands

Telltale gör komedi igen, och det är fantastiskt. Och de utnyttjar dessutom allt de lärt sig från The Walking Dead och The Wolf Among Us för att även dra i våra hjärterötter likväl som smilbanden. Det resulterade i ett lika roligt som varmt äventyrsspel där karaktärerna hela tiden stod i centrum. Våldet, kaoset och alla vändningar i intrigen fanns där för att sporra våra karaktärer och ge dem alla sina skinande ögonblick. Rappt, roligt, romantiskt, fyndigt och faktiskt ganska gripande när dramat vreds upp till elva.

 

The Witcher 3: Wild Hunt

The Witcher 3 är så stort, detaljerat och omsorgsfullt uppbyggt att det nästan blir kvävande (kanske är det därför ingen upptäckte att sluten faktiskt var lika ihåligt skrivna som i Mass Effect 3 – det var slut på syre i hjärnan). CD Projekt Red höjer ribban för sidoinnehåll och erbjuder löjligt mycket att upptäcka. Kortspelet Gwent hade på egen hand kunnat slå sig in på en årsbästalista.

Geralts sista äventyr kräver både tid och uthållighet, det skyndar ibland besvärande långsamt fram, men belönar också med en resa utan like. Ordet episkt har aldrig passat bättre.

***

Och sen vill vi också passa på att hylla…

Cibele, för att Nina Freeman lät oss snoka runt i hennes gamla dator.

Dr Langeskov, The Tiger and The Terribly Cursed Emerald: A Whirlwind Heist, för att det lärde av Portal 2: brittiska komiker är de bästa berättarna.

Gravity Ghost, för vem kan segla förutan vind?

Grow Home, för att det plötsligt kändes nytt och spännande att klättra i ett spel från Ubisoft.

Sunless Sea, för att det alltid är mysigt att kämpa desperat för sitt liv mot omöjliga odds.

Fallout 4, för den stilfulla skildringen av civilisationens rostiga undergång.

Undertale, för att det hade hjärtat på rätta stället.

Cities: Skylines, för att stadsplanerare var roligaste jobbet igen.