En saknad så stark att man kan röra vid den

Snart släpper Jane Jensen sitt Kickstarterfinansierade äventyrsspel Moebius. I väntan på det kan vi ta en titt på hennes förra spel – det förbisedda Gray Matter.

Spelmediet har egentligen ganska få bra berättare. Vi har en hel del som tror att det är bra berättare, som Hideo Kojima, men få som faktiskt är bra på allvar.

Jane Jensen är, när hon är som bäst, bra på allvar. I dubbel bemärkelse.

Gray Matter var fast i utvecklarlimbo i åratal. Att det överhuvudtaget blev färdigt är ett under. Att det faktiskt blev bra, vissa brister till trots, är ett smärre mirakel. För det är ett i stora delar fantastiskt spel, trots ett framhastat slut.

Jensen berättar en djupt personlig liten berättelse om två såriga personer som försöker lösa varsin gåta, och som längs vägen behöver ta hjälp av varandras väldigt olika sätt att se på tillvaron för att se sig själva i ett nytt ljus.

Gray Matter handlar om David Styles, en framstående hjärnforskare som saknar sig avlidna fru så svårt att han ständigt tvingar sig att återuppleva gamla minnen för att på något vis bevara henne “vid liv”.

Styles genomför experiment för att på olika vis förstärka sina upplevelser och kanske i slutändan lyckas få kontakt med sin döda fru igen. Det är en väldigt effektiv och välberättad premiss, berättad genom ett antal scener som är genuint gripande. Bitvis sliter Gray Matter hårt i hjärtat.

Scenen där Styles står i duschen och tycker sig får något sorts kontakt, visualiserat av ett handavtryck mot hans våta löddriga bröstkorg, är genial och otroligt vacker. Den gör ont på allvar.

Överlag är alla de delar som går ut på att som David Styles försöka väcka liv i gamla minnen av sin döda fru, dels för att komma henne närmre, och dels för att kanske förstå varför hon dog, otroligt bra.

Men man kontrollerar en annan karaktär en majoritet av tiden. Samantha – en föräldralös trollkarl som av en händelse “råkar” nästla sig in hos Styles och blir anställd som hans assistent på falska premisser.

Sam är en lika sympatisk och bra karaktär som David, men hon har inte en lika genomarbetat bakgrund – i alla fall används den inte lika bra. Hon drivs mer av ett genuint intresse av att medelst logik och förnuft lösa de gåtor som omgärdar Styles märkliga experiment.

Jag älskar de omkastade rollerna här, där vetenskapsmannen David är den som tyr sig till det fantastiska, medan trollkarlen Sam tror benhårt på logiska och rationella förklaringar till de mystiska händelserna som driver intrigen framåt.

Jag tycker alltså om partierna med Sam också. Problemet är bara att den deckargåta som ligger till grund för intrigen i slutändan är så otroligt otillfredsställande. De intressantaste trådarna lämnas vind för våg när upplösningen nalkas, ingenting når egentligen någon den katharsis som berättelsen och karaktärerna förtjänar, särskilt inte Styles enorma sorg – som för mig är den självklara huvudpunkten i historien.

Sam är en mycket sympatisk karaktär.

Istället får vi ett sista kapitel fullt av onödigt komplicerade pussel (och en förvirrande labyrintjävel!) för att efter den pärsen bjudas på ett mindre antiklimax. Jensen slänger spelets centrala teman åt sidan i det sista kapitlet för att på ett forcerat vis lösa spelets mysterium. Det känns som den kompromiss det förmodligen var, med tanke på den besvärliga utvecklingen av spelet.

Men inte ens detta kan sänka spelet i mina ögon. I själva verket älskar jag det. Gray Matters skildring av sorg, skuld och den outhärdliga saknaden är bitvis så stark och så bra att det lätt väger upp det risiga slutet. Det är en fängslande och innerlig resa som är väl värd att göra.

Det finns så mycket som är älskvärt med Gray Matter, trots allt. Grafiken är lysande, särskilt omgivningarna är små konstverk i sig. Det är några av de allra vackraste och mest stämningsfulla miljöer jag någonsin sett i ett spel.

Däremot är animationerna överlag ganska usla. Karaktärerna rör sig som stelopererade dockor. Enstaka snygga rörelser varvas med märkligt ryckande och skumt vevande med armarna.

Jag minns särskilt en sekvens där David rotar runt i en låda, och ser mest ut som en katt som krafsar i sin kattsand efter att ha uträttat sina behov. Animationerna är stundtals direkt usla. Som tur är så stör det inte så mycket som man kanske kan tro. Äventyrsspel har traditionellt handlat mindre om trovärdiga animationer och mer om berättande, spännande miljöer och väldesignade karaktärer.

Stämningsfulla miljöer kryllar det av.

Spelet känns överhuvudtaget väldigt klassiskt, och en tung aura av 90-tal vilar över spelet. Gray Matter hade kunnat vara gjort 1993, samtidigt som Jensens mästerverk Gabriel Knight, om det inte vore för grafiken.

Musiken, som är skriven av samme man som gjorde musiken till just Gabriel Knight-spelen, fullkomligen stinker av 90-tal. Fast på ett fint vis. Den vemodigt, försiktigt plockande och subtila musiken passa spelets atmosfär väldigt bra. Musiken påminner dessutom en hel del om musiken i det gamla förbisedda Sanitarium. Styckena med sång är dock väldigt obekväma och malplacerade.

I ett rum finner man en “I want to believe”-poster. Ni vet en sådan där som Mulder hade i sitt rum i den klassiska tv-serien Arkiv X.

Det är en oerhört passande referens. Dels för att den knyter an till 90-talsatmosfären, men också för att den sätter fingret på ett av Gray Matters mest centrala och viktiga teman.

I en scen sätter David fingret på detta tema så här träffsäkert:

– “Bergson, the philosopher believes that we choose our own reality. If nothing else, I have done that.”

David hänger sig helt åt sin sorg och saknad. Han uppslukas fullständigt av den och låter den forma hans verklighet så till den milda grad att den blir hans hela verklighet – hans hela person.

Det är en saknad så stark att han kan ta på den. Och det är en sorg så stark att den kan röra vid honom, till och med fysiskt. När han står där i duschen, med ett hjärta som rinner över av sorg, och han känner en fysisk hand mot sitt bröst – det är svårt att inte gripas av en sådan scen.

Det är omöjligt att inte känna igen sig i, och beröras av, en sådan outhärdlig saknad. En sorg som tar sig direkt fysiska uttryck. Man tror sig se den man förlorat, man kan nästan, nästan känna personens hand mot sitt bröst. En förnimmelse så avlägsen men ändå så när att man kan känna dess andetag.

Så nära, men ändå så oändligt långt borta.

När Jensen utforskar sådana här områden är det fantastiskt, och ett unikum i spelvärlden. En lågmäld och förhållandevis subtil historia om sorg och saknad, med två älskvärda karaktärer i centrum.

Gray Matter är varmt, innerligt och känsligt. Davids döda fru heter Laura, en referens till den italienska renässanspoeten Francesco Petrarca, som ju skrev många berömda kärleksdikter till en kvinna vid namn Laura.

Och det är inte den enda litterära referensen i spelet. Sin vana trogen har Jane Jensen fyllt sitt spel med historiska och kulturella referenser för oss som uppskattar sådant.

David försöker förtvivlat att hantera sin sorg medelst diverse udda experiment.

Gray Matter är fullt av subtila ögonblick när karaktärerna bara får mejslas ut och ta form. Som i scenen där David försöker ta reda på känslig information om en annan karaktär. Han lyckas enkelt att få en telefonist att lämna ut informationen han söker genom att helt enkelt uppge att han är en doktor vid Oxfords universitet.

Han får informationen han söker, men blir genuint upprörd över att det var så enkelt att få ut den, varpå han skäller ut telefonisten efter noter:

”I could have been anyone, you bloody idiot!”

Men nu är inte David, eller Sam, vilka som helst. De är huvudpersonerna i ett av de där spelen som, trots sina brister, lyckas bränna till och vara spel på allvar.

Gray Matter sätter fingret på något jag sällan ser i spel. Om det bara hade lyckats följa det spåret ändå till sin logiska slutpunkt och fokusera helt på den tematiken, istället för det halvfärdiga slutet vi nu fick, så hade det ansetts vara ett odiskutabelt mästerverk idag. I en rättvis värld i alla fall.

Gray Matter är ett spel som vågar göra ont, som lägger en hand på spelarens bröstkorg och säger att det är okej att sörja sig sönder och samman.

Att det är okej att vara trasig.