En meningslös smärta

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Sommaren 1984 var jag fem år. En eftermiddag, under en bleknande sol, satt jag på verandan barfota. Mamma upptäckte att mina trampdynor började visa tecken på förhårdnader. Hon undrade om det kunde vara vårtor, eller någon sorts valkar. Jag tyckte att valkar lät ballare så de kommande tio åren var det vårt ord för dem. Inte minst för att någon ordentlig diagnos aldrig kom, och egentligen fortfarande inte finns. Ingen av oss kunde ens i våra vildaste fantasier föreställa oss att det här var början på en kronisk värk som förmodligen kommer följa mig livet ut.

Det började smått. Värken kom smygandes, och gjorde till en början att jag inte klarade av träskor. Inom ett par år kunde jag inte längre gå barfota, och behövde specialgjorda inlägg för att kunna gå överhuvudtaget. Men i början skickades vi iväg till fotvård där jag fick salta fotbad och en tant filade på förhårdnaderna. Det gjorde vansinnigt ont, och förvärrade snarare än lindrade.

Det var en så meningslös smärta. Smärtor talar om viktiga saker för oss, som att någonting är fel. Men i det här fallet är det enda felet just den kroniska värken i sig. Den har inget syfte. Ingen mening. Inget mål. Annat än att existera.

Tillståndet förvärrades snabbt. Trots det var jag ett energiskt barn som inte kunde låta bli att springa och hoppa trots värken – vilket ofta slutade med att jag spenderade kvällarna med att gråta i sängen på grund av smärtan. En remiss till ortopeden ledde till min första operation, när jag var sju år gammal.

Min läkare hette Ulla Bagge. Jag minns att mamma och pappa sade efter första mötet med henne att de var livrädda att jag skulle börja kalla henne skalbagge, eller bräka som ett får. Jag blev förnärmad, inte för att mina föräldrar trodde så lågt om mig, utan för att jag inte själv kommit på det. Lite som när George Costanza kommer på sina comeback-replik om ”jerk store” alldeles för sent när en kollega hånar hans aptit på räkor (the jerk store called, and they´re running out of you – världens bästa sämsta replik).

Jag var aldrig särskilt orolig över operationen. Mamma var alltid med mig och fick mig att känna mig lugn och trygg. Faktum var att jag på ett vis tyckte om att vara på sjukhus. Det var ett tillfälle att känna mig riktigt nära mamma. I efterhand har jag förstått att sjukhusvistelserna tärde hårt på henne. Det är inte kul att se sitt barn lida, särskilt inte när en själv tampas med svåra psykiska besvär och självmordstankar.

Efter mammas död fann jag ett citat hon hade nedtecknat på ett papper, där det stod ungefär: ”Den största smärtan är medlidandet – den smärta man känner för någon annan”.

Själva målet med operationen var att förlänga min hälsena. Jag förstår fortfarande inte varför, men det spelar mindre roll idag. Ärren har jag fortfarande kvar, snart 30 år senare. Lika tydliga idag som då.

Jag minns att den huggande smärtan i hälarna (de opererade båda fötterna samtidigt) förvånade mig. Jag hade väntat mig att det skulle göra ont, något som inte oroade mig nämnvärt då jag redan hade ont för jämnan. Men att smärtan skulle vara en sorts sprängande, slitande värk förvånade mig. Jag hade nog trott att ett snitt skulle kännas mer som ett litet pappersskärsår eller så.

På sjukhuset spenderade jag och mamma kvällarna med att spela brädspel. Mitt spelintresse har alltid sträckt sig även utanför det digitala. Jag hade mängder av brädspel när jag växte upp. Alla har förlorats längs vägen på grund av oaktsamhet. Inte min egen – jag tog mycket väl hand om spelen. Men sedan lät jag mina syskon ärva dem, och eftersom jag inte hade lämnat över ansvaret för dem på en specifik person var det ingen som riktigt tog på sig att se efter dem, varpå de liksom bara försvann i tiden. Så där som saker, ting och människor ju gör.

Favoriten på sjukhuset var Busungar. Ett spel som jag nu i vuxen ålder förstår måste ha varit dödligt tråkigt i längden för mamma. Det är väldigt simpelt och handlar om att palla äpplen utan att få arslet sönderbitet av en arg hund.

Det fanns också en aktivitetsstudio där man kunde bygga modeller, måla och göra andra kreativa saker. I ett rum fanns också en Amiga. Jag lockades så oerhört av den, men en äldre kille lade alltid beslag på den och han lät ingen annan ens titta på. Han var svårt sjuk, så personalen lät honom hållas. I efterhand kan jag tycka att de gjorde helt rätt val, även om jag där och då blev djupt frustrerad av att vara så nära men ändå så långt borta från att testa den för mig närmast mytomspunna hemdatorn som vi aldrig i helvete skulle ha råd med hemma. Vid ett senare besök fick jag dock testa Hugo – som några av er minns som ett av de där spelen som användes i ett tv-program där barn kunde ringa in och förgäves försöka spela med en knapptelefon. Extremt imponerande grafik för sin tid, men redan då ett sopigt spel. Jag hade velat spela Shadow of the Beast eller något annat fränt (man sade “fränt” på den här tiden), men icke.

Dessutom ville mamma måla och bygga små trämodeller, och jag kände ett ansvar att vara solidarisk med henne. Hon var där för mig, det minsta jag kunde göra var att ge något lite tillbaka. Faktum var att mammas pysselintresse (Panduro–katalogen blev en stor favorit hemma) började på allvar i det där aktivitetsrummet på Karlstads sjukhus.

När jag väl kom hem efter en dryg vecka eller så, och snitten i fötterna inte längre gjorde ont började jag prompt att röra mig alldeles för mycket. Gipset höll bara några få dagar innan vi var tvungna att åka in och byta. Till slut tröttnade man på sjukhuset och slängde på ett benhårt glasfibergips. Det var obekvämt och klämde på fötterna på ett sätt som gjorde den sista tiden med gipset extremt jobbig. Alldeles dagarna innan gipsborttagningen hörde jag ett nyhetsinslag om hur en bebis hade fått sin häl bortskuren av en oaktsam läkare i samband med att ungens gips skars bort.

I vanliga fall användes smidiga sågblad som fördes in i ett litet rör som inbäddats i gipset. På så vis kunde man inte råka skada benet. Men glasfibergipset var stenhård och krävde en rejäl elektrisk såg. Den hade ett runt blad och såg mest ut som något från en bilverkstad. Jag var stel av skräck när läkaren satte den högljudda sågen i gipset, inte minst eftersom han var tvungen att ta i för att ens ta sig igenom gipset.

Efter det vägrade jag att ha något annat än vanligt, gammaldags gips i framtiden.

Operationen hjälpte inte, men den hade inte varit så smärtsam eller långdragen, så det kändes inte som ett allt för stort nederlag. Redan då var jag ganska pessimistisk av mig, dock. Jag kan inte minnas en enda gång då jag faktiskt trodde att de ingrepp som läkare föreslog skulle hjälpa. Även om jag inget begrep av det som drabbat mig så var det tydligt att alla andra begrep ännu mindre än mig. Ingen tycktes ens förstå just hur ont jag faktiskt hade – förutom min familj som fick se det på närmre håll än de kanske önskat. När läkarna talade om mitt tillstånd var det alltid över mitt huvud, och av det jag förstod kunde jag inte känna igen mig alls. Men jag hade samtidigt en stor respekt för kunnande, och resonerade som så att om jag testat allt så slipper jag undra i framtiden. Om jag uttömde alla tänkbara ”tänk om”-scenarion så skulle jag sedan kunna slå mig till ro i det jag redan då kände ända in i märgen – att smärtan nu var en del av mig som inte gick att skära bort. Jag var fast med den.

De ingrepp och operationer som följde under de kommande åren skulle visa sig mer smärtsamma och problematiska. Vissa så till den grad att de förvärrade smärtan, eller gav andra bieffekter som jag fortfarande känner av. Nästa operation var ett stort ingrepp av en framstående läkare på Uppsalas akademiska sjukhus. Sjukhuset som lärde mig älska Sunsoft och det underskattade Zelda 2.

Men det är en lång historia för ett annat tillfälle. Som nästa vecka.