En kickstarter i baken

Det finns gott om anledningar att älska crowfunding i allmänhet, och kanske Kickstarter i synnerhet. Särskilt vi som älskar rollspel, och för all del äventyrsspel, har haft god anledning att glädjas rejält de senaste åren. Shadowrun Returns, Dreamfall, Wasteland 2, Broken Age (vars andra del äntligen släpps snart) och så inte minst Pillars of Eternity – i min bok det bästa isometriska rollspelet på år och dag, tillsammans med det mer avskalade men lika spännande Shadowrun Dragonfall.

Det är helt enkelt rätt i tiden för en renässans av klassiskt historieberättande och spelmekaniker som ratats till förmån för mer actionbetonade upplevelser. Om crowfunding visar något så är det att det finns plats för många olika sorters spel samtidigt, och att utgivare inte vet så bra vad spelare vill ha alla gånger. Det visar också att det faktiskt går att göra fullgoda, fantastiska spelupplevelser även på mindre budgetar – även om det blir lite oslipade hörn här och var. Frågan är om det glädjer eller skrämmer slag på de stora utvecklarna, vars främsta dragningskraft är säckarna med dollartecken på.

Men det var inte dessa självklarheter jag tänkte prata om idag. Jag hade ett par andra självklarheter på lager istället. Nämligen det otyg som är kickstarters intrång i själva spelvärldarna. Detta är särskilt störande i just äventyr och rollspel – som handlar så mycket om berättande och världsbyggande. I Wasteland 2 springer du på monument här och var, vars enda funktion är att hålla ett kickstarterlöfte till en generös backare och därmed inte har någon relevant plats i spelvärlden. I den visserligen tämligen misslyckade nyversionen (tredje versionen, dessutom, då Sierra gjorde en i början av 90-talet också) av Leisure Suit Larry kryllar det av karaktärer som visar sig vara backare som skänkt mycket pengar. Du kan prata med dem, eller i alla fall få information om dem. Tråkiga, fjäskiga ursäkter till skämt om människor du inte känner. Lagom kul. Väldigt lagom.

Anledningen till att jag skriver om detta just nu är dock naturligtvis den kontrovers som uppdagades i Pillars of Eternity. I spelet finns massor av gravstenar fulla av backernamn, ofta med tillhörande skämt av något slag. De där gravstenarna var ett större hot mot min inlevelse än buggarna, kanske för att jag råkat ut för ganska få buggar förvisso, men ändå. Ett av de här skämten handlade om en man som tar livet av sig efter att ha råkat ha sex med en kvinna som visar sig vara en man. Om jag minns rätt. Jag såg aldrig skämtet i spelet, eftersom jag skydde de där inslagen som pesten. Kritiken lät inte vänta på sig, och Obsidian har, vad jag förstått, tagit bort det risiga skämtet. Det är bra. Men de fick gärna ta bort resten också. Det där kommer inte vara sista gången dumheter smyger sig in i spelvärlden genom bakvägen – inte minst eftersom den här sortens inslag är dumheter i grunden.

Att hedra generösa backare är jag helt för. Men det går att göra det bättre. Ge dem signerade grejer, eller för all del ge dem en hedersplats i eftertexterna. Kanske en flik på startskärmen där man kan kolla in profiler på de som betalat en viss summa. Men inte inuti själva spelvärlden. Och inte att de själva får skriva en massa strunt som inte hör hemma där. Det är dumt nog att se användarnamn i stil med HaXX0rz i ett fantasyspel. Heteronormativa självmordsskämt är helt enkelt inte särskilt roliga, och funkar tämligen illa i Pillars of Eternity även om man nu personligen inte har något problem med det.

Min förhoppning är att den senaste veckans kontrovers kan få utvecklare att tänka sig för en extra gång innan de lovar att lusa ner sina spelvärldar med skräp som inte hör hemma där. Jag är ganska så säker på att backare är beredda att betala utan att se sina namn överallt. Det finns bättre belöningar att ta till. Kickstarter är bara plattformen som får spelet gjort – den bör inte sippra in i själva spelen. Till detta hör även sådant som att utvecklare gärna håller omröstningar om inslag i spelen. Inslag som de rimligtvis borde vara rätt personer att avgöra själva – snarare än vi pappskallar som råkat hosta upp lite pengar i förväg. Omröstningen huruvida den andliga Torments-uppföljaren Tides of Numenera skulle ha omgångsbaserade strider eller inte känns till exempel väldigt märklig. Om någon kan spelet och vad det faktiskt vinner på så är det utvecklarna själva.

Kort och gott – spelarna ska spela spelen. Vi behöver inte ha gravstenar med våra namn i spelen, och vi behöver inte rösta om innehåll. Vi behöver bli överraskade, gripna, bortsvepta, omtumlade. Det är vad vi behöver.