En julsaga

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Den här julsagan utspelar sig någon gång i mitten av det förra decenniet. Inte så långt borta räknat i antal år, men ändock i ett annat liv. Egentligen börjar historien långt tidigare, men det får vi ta en annan gång.

Jag sitter i väntrummet vid busstationen. Det är julaftonsmorgon. Jag är inte ensam därinne. Fem trashankiga män sitter i andra änden av rummet. De är alla klart berusade, och värst är den som förefaller vara äldst av dem – en man kladd i svart, med en tydlig Stockholmsdialekt. Han verkar rastlös, vankar av och an och skrattar och stojar med de andra, som aningen nervöst skrattar med. Han skriker ”god jul” till mig och skrattar.

Efter en liten stund kommer en blek, ljushårig man inhaltandes i salen. Stockholmaren välkomnar honom med en rejäl kram. Den ljushårige sjunker ner på en bänk, tydligt medtagen. Han andas tungt. Stockholmaren ser på honom med ett snett leende.

– Har du något snus? undrar han.

Den ljushårige mannen tar triumferande fram en dosa och räcker fram den åt mannen i svart, som kvickt rycker åt sig den.

– Tackar! Det här är min julklapp, förstår du, säger han med en överdrivet sarkastisk ton i rösten.

Den ljushårige mannen ser trött ut. Han sträcker sig efter dosan, och vädjar till mannen i svart att ge honom tillbaka den. Men Stockholmaren bara backa undan och skrattar rått.

– Nehej du, nu är den min. Du gav den till mig.

Den ljushårige mannen reser sig och börjar försöka att få tag på dosan, men Stockholmaren håller honom lätt på avstånd. Han håller snusdosan över huvudet, utom räckhåll för den ljushårige.

– Vad fan ska du med den här till? säger Stockholmaren med ett snett leende. Du ska ju ändå dö snart, eller hur? Det ser man ju lång väg, att du ska dö. Du är helt blek och sjuk.

Den ljushårige mannen fryser till. Han ser vädjande på mannen i svart.

– Nej, säg inte så. Jag ska väl inte dö? Hörrö? Varför säger du så? Ska jag dö? Jag ska väl ändå inte dö?

– Jo. Du ska dö. Därför tar jag snuset, så att det inte går till spillo, svarar Stockholmaren.

Nu vaknar männens kompisar till liv och lägger sig i.

– Ge honom tillbaka snuset, säger en av dem irriterat. Det är ju för fan jul.

Stockholmaren stannar upp och funderar en stund. Sedan börjar han klappa den ljushårige på huvudet.

– Det är ju jul, skriker han glatt. Här får du en julklapp.

Så där håller det på ett tag. Mannen i svart skrattar och klappar på den ljushårige mannen, som ser allt mer plågad och trött ut. Till slut verkar Stockholmaren dock tröttna på leken och kastar dosan i ansiktet på sin antagonist.

– Här, ta den då! ryter han. Du kommer ändå att dö snart!

Jag sätter mig på bussen som går ut till Edsvalla, där pappa bodde på den tiden då den här historien tilldrar sig. Jag ser aldrig den ljushårige mannen igen.

Jag tänker att det är märkligt att vi inte tar bättre hand om varandra. Jag tänker att jag ska lära mig något av det här och bli bättre på det. Det är så jag tänker på bussen på väg mot julafton.

Vi firar jul, ungefär som de flesta andra. Vi har ett hål, förvisso, där mamma skulle ha varit. Men hon har varit borta länge redan vid det laget. Men vi firar jul och trivs ihop. Vi har en ishockeyturnering på brorsans bordshockeyspel som han fått i julklapp. Jag vinner.

Som vanligt spelar vi också tv-spel. Jag vill minnas att det var Nintendo 64 med slappa, trasiga handkontroller (seriöst, finns det några fungerande N64-kontroller kvar i världen?) som stod mest på agendan. Mario Kart 64, mest på tid. Pappa körde som Wario och var riktigt flink. Hans tider var inte lätta att slå. Halo i splitscreen var en favorit också. Att inte fler shooters låter oss spela tillsammans i splitscreen är helt obegripligt. Det är ju bästa julgemytet, att skjuta rymdskurkar i goda vänners lag, alla samlade kring samma tv-skärm. Jag gjorde mig dock till min flickväns värsta fiende för några timmar tack vare Halo, men den historien får vi också spara för ett annat tilfälle.

Lite senare på kvällen kommer pappa fram till mig med en bok i handen. Han är märkbart entusiastisk. Boken handlar om livet efter döden, om andar och spöken. Pappa vill att jag ska läsa den, för att den är intressant (för att han finner tröst i den, men det säger han inte, och jag förstår inte det där och då). Men jag avfärdar honom iskallt. Jag säger att sånt där skit vill jag inte läsa. Jag hade lika gärna kunnat hånskratta honom rakt i ansiktet. Pappa stannar upp en stund, sedan säger han:

– Du blir mer och mer besviken på mig för varje år som går, eller hur?

Sedan vänder han sig om och går.

Jag ångrar mig naturligtvis, och lite senare ber jag om att få se på boken. Men pappa säger att det behöver jag inte alls, och skojar bort det hela. Det är för sent. Sprickan är redan sprucken.

När pappa några år senare dör ensam och trasig i ett vedskjul, så intalar jag mig själv att han visste att jag inte alls var besviken på honom. Hur skulle jag kunna vara besviken på den som bar mig igenom alla de mörkaste delarna av min barndoms skog? Jag intalar mig att han visste det. Men jag sade det aldrig. Jag letade efter rätta sättet, de rätta orden, det rätta tillfället. Jag ville inte låta klyschig och tillgjord. Jag ville säga det på bästa möjliga sätt. Men något sådant finns inte. Antingen säger man det eller så säger man det inte. Och jag sade det aldrig.

Men en gång, en jul för länge sedan, lång jag på min fars bröst och sov. Där och då fanns inga sår, eller ärr. Ingen oro. Ingen vetskap om det som komma skulle. Bara en far och en son och en total trygghet. Jag vill gärna tro att han tänkte ofta på sådana stunder när livet slet för hårt. Jag vill gärna tro att vi ofta tänkte på exakt samma saker.

När han dog visade det sig att hans lösenord till datorn var ”minasexbarn”.