Du ser ut att behöva en apa

No Man’s Land hyllar en klassisk spelserie som efter lång tid i skuggan äntligen ser ut att få komma tillbaka in i värmen. Hej Cate, det var inte i går.

Året är 2000, Craig Hubbard har gått in i en spelbutik någonstans i USA och medan han står där inne får han se en pojke komma in i butiken, gå fram till disken och räcka fram ett spel som han vill lämna tillbaka. Det är Craig Hubbards spel.

Så Craig rör sig närmre för att höra anledningen till varför pojken inte vill ha spelet – varför han lämnar tillbaka det som om det vore trasigt – det visar sig helt och hållet bero på huvudpersonen.

Spelet är No One Lives Forever, huvudpersonen Cate Archer och hon har ett stort fel: hon är inte en man.

När pojken lämnat butiken går Craig fram till disken och frågar personen bakom om något liknande hänt förut. Och det har det, flera gånger. Då och då kommer pojkar in och vill lämna tillbaka Craigs spel – eftersom man spelar som en kvinna.

Cragi kan knappt tro vad han hör. Framför allt verkar det så märkligt, vad hade de förväntat sig? På omslaget syns ju bara en person: Cate. Och det var inte som om hon var ensam kvinna i spelvärlden – Tomb Raider-serien var inne på sin femte del och sålde miljonupplagor. Så varför gick pojkar tillbaka till butikerna och lämnade in hans spel – ett spel som kallats den bästa förstapersonsskjutaren sedan Half-Life?

För No One Lives Forever innebar något nytt. Bortsett från omslagen fanns det inte mycket gemensamt mellan Cate Archer och Lara Croft. Tomb Raider spelades ur tredjepersonsperspektivet, och med en tydlig distans mellan spelaren och Lara. Det var inte meningen att vi skulle vara ett med karaktären utan iaktta henne på håll. Lara var en karaktär som blev känd för den överdrivan sexualiseringen – bröst så stora att de egentligen var ett programmerarmisstag. En karaktär som gick att klä av med hjälp av fuskkoder. En karaktär som visades naken i svenska PC Gamer. En karaktär som både spelare och utvecklare gillar att ta livet av.

Med Cate var det annorlunda. Hon var vi. Det var tydligt inte bara på grund av förstapersonsperspektivet utan på sättet spelet var skrivet. Craig och de andra på Monolith hade varit noga med att sätta spelaren i Cates skor – och göra en poäng av att hon var en kvinna i en mansdominerad och väldigt grabbig värld. No One Lives Forever var något så ovanligt som ett spel där det inte gick att undgå det kvinnliga perspektivet.

Kanske blev det för mycket för de unga pojkarna, det är i all fall vad Craig tror.

Call me Archer, Cate Archer

Men det var inte bara valet av huvudperson som gjorde No One Lives Forever speciellt. Det var inspirerat av 1960-talets spionkomedier, som Get Smart och Our Man Flint, som i sin tur var en reaktion på James Bond-filmernas framgång, och spelet utmärkte sig för sin stil, humor och kreativitet. “Två år efter Half-Life har det äntligen släppts ett FPS så stiligt, så snillrikt, så välskrivet, så välspelat och i övrigt så bra att den här recensionen inte behöver inkludera uttrycket ‘det är inget Half-Life‘ – förutom just där”, skrev Gamespots recensent Erik Wolpaw (samme Wolpaw som tio år senare skulle skriva manus till Portal 2).

Monolith hade även tidigare utmärkt sig som en studio som var beredd att ta risker med annorlunda projekt. 1998 släppte man den animeinspirerade mechashootern Shogo: Mobile Armor Divsion, ett spel som trots en del rätt stora brister lyckades leta sig in i många spelares hjärtan. Men med No One Lives Forever, och dess uppföljare två år senare, lyckades Monolith få till både ett tekniskt såväl som stilistiskt imponerande spel.

Eftersom Cate Artcher inte var någon Rambofigur utan en elegant spion som förlitade sig lika mycket på smygande som ett rappt avtryckarfinger låg en stor del av spelens fokus på stealth. Vilket gjorde att Monolith kunde fylla dem med roliga konversationer att tjuvlyssna på. Här fanns till exempel konspiratoriska gatuförsäljare, skurkar som kämpar med sitt elaka skratt och en väldigt envis man som vill sälja sin apa.

Girrrl power

Men det mest intressanta med No One Lives Forever är ändå perspektivet som Monolith valde: berättelsen om Cate Archer; superagenten som hela tiden hålls tillbaka och tvingas kämpa mot sina inkompetenta manliga kollegor – och deras tröttsamma, grabbiga beteende – men som ändå alltid får sista ordet. För även om hennes arbete ofta ses som sämre bara för att hon är kvinna lyckas hon alltid bevisa att hon är den bästa agenten. Och viktigast av allt: som spelare vet vi hela tiden om att Cate är bäst, eftersom vi är hon. Hennes öde, hennes kamp, är vår.

Det är faktiskt påfallande ofta som skämten i spelen sker på männens bekostnad. I det första spelet visar sig en av berättelsens stora skurkar inte vara mer än en nedsupen fjant vars hela liv är en påklistrad fasad – han inser det bara inte själv på grund av en stor dos manlig hybris – egentligen är det hans fru som styr allting. I uppföljaren får vi se att chefen för HARM, den organisation som Cate hela tiden slåss mot, är en vinpimplande morsgris.

Än idag framstår No One Lives Forevers världssyn som smått unik i spelsammanhang. Här har vi ett påkostat FPS som inte bara erkänner att det existerar ett jämställdhetsproblem – det gör en poäng av att kritisera det. Det må handla om agenter på 60-talet, och har ett ganska hysteriskt ramverk fullt av galna karaktärer – det är inte Mad Men – men känns likväl som en träffande kommentar över hela mediet.

Det känns fel att kalla No One Lives Forever subversivt, men det faktum att Craig Hubbards spelbutiksanekdot inte ens är femton år gammal, när det låter som om den skulle härstamma från samma årtionde som No One Lives Forever utspelar sig i, vittnar ändå om hur mycket spelet stack ut när det släpptes. Att det, sorgligt nog, framstod som före sin tid.

Just another shooter

Seriens öde är därför också väldigt symptomatiskt. För trots strålande kritik blev spelen aldrig några gigantiska försäljningssuccéer och när Monolith ville göra ett tredje spel sa utgivaren Vivendi att de gjort studier som visade att folk inte gillade den kvinnliga protagonisten, humorn och 60-talstemat – allt som hade gjort spelen speciella och hyllade. Resultatet av Vivendis påtryckningar blev Contract JACK (Just Another Contract Killer) – ett spel som gav cheferna precis vad de ville ha: en man som sprang omkring i humorbefriade miljöer och sköt på allt som rörde sig – ett spel så ointressant och identitetslöst att det omgående föll i glömska och dödade alla förhoppningar om en värdig fortsättning av serien.

Kort därefter köptes Monolith upp av Warner Bros och inledde sin långsamma resa mot den anonyma tillvaro som studion har idag (och som Craig Hubbard och många andra lämnat sedan länge). Samtidigt föll No One Lives Forever-licensen in i det rättighetslimbo som bland annat gjort att det dröjde till förra året innan System Shock 2 kunde släppas på nytt.

Men No One Lives Forever har aldrig glömts bort och fans har fortsatt att prata gott om det. Att spelen är ytterst svåra att få tag på, och spela, idag har dessutom säkerligen bidragit till seriens ikonstatus. Cate Archers äventyr har blivit något som många hört talas om men desto färre faktiskt upplevt.

Fast det ser ut att kunna bli ändring på det. I veckan kom nyheten att Night Dive Sudios, samma företag som väckte System Shock 2 till liv igen, registrerat rättigheterna till No One Lives Forever-namnet. Och även om Night Dive varken bekräftat eller dementerat att något är på gång är det ingen vågad gissning att Cate Archer kan komma att dyka på på digitala plattformar inom en inte allt för avlägsen framtid.

Det vore verkligen på tiden.