Den alternativa spelgalan 2014

Priserna ingen vill vinna, från galan ingen vill besöka (och inte ens drickat ingår).

Det såg länge ut att inte bli någon gala i år. Den senaste tiden har varit osedvanligt dyster och när juryn granskade året som gått såg det ut som att Gamergate skulle ta hem alla kategorier. Och en sådan fest vill man ju inte närvara vid.

Men sen kom jag ihåg att juryn enbart består av mig, och att jag är en oetisk speljournalist som bryr mig om social rättvisa, så jag valde helt enkelt att diskvalificera Gamergate från all tävlan (ledsen Milo, men det blir alltså inget pris för din otroliga ”recension” av Dragon Age: Inquisition, antar att det är konsekvensen av att verka i ett korrupt fält styrt av kulturmarxister (suck, blir matt bara av att skämta om det)).

Som tur är finns det mycket att skämmas vara stolt över ändå, så låt den alternativa spelgalan 2014 börja!

(Det är begränsat med platser så sätt fart…)

( Okej, men då börjar vi väl utan dig då…)

 

Årets namngenerator: Vad nu Bungie använde till Destiny

The Traveler byggde the Wall som omger the City och där finns the Tower, hem för the Guardians, som slåss mot the Fallen och the Hive och… nämnde jag the Darkness?

Av alla hundratals miljoner kan man ju tycka att några kronor kunde använts till att anställa en författare.

 

Årets hair & makeup: Assassin’s Creed: Unity

 

Årets förlåt, vi ska inte göra om det: Ubisoft

Man kan nästa tro att Ubisoft visste att man släppte ett trasigt spel när recensionsembargot för Assassin’s Creed: Unity sattes till efter lanseringen. Företaget blev kritiserat för agerandet, drog fram några vaga svepskäl om ”multiplayerkomponenter” och pratade om att se över inställningen till recensioner – och lät sedan helt bli att i förväg skicka ut recensionsexemplar av The Crew.

Problem solved…

 

Årets samarbete: Nintendo viker ut Bayonetta i Playboy

Få spelkaraktärer har diskuterats lika flitigt som Bayonetta. Feministisk ikon? Översexualiserad runkfantasi? Något mitt emellan? De flesta verkar ha en åsikt om vem eller vad Bayonetta är, inklusive Nintendo. Och det blev tydligt i vilken riktning det ”familjevänliga” företaget lutade när man skickade fram sin nya familjemedlem, porträtterad av modellen Pamela Horton, framför Playboys kameror. Fun and entertainment for everyone!

 

Årets bugg: Inkvisitorns nya stil, Dragon Age: Inquisition

En av de mest bisarra buggar jag sett är den som vid en specifik händelse i Dragon Age: Inquisition kunde få huvudkaraktären att ändra röst. Bioware lyckades fixa problemet med en patch, bara för att mötas av nya rapporter från spelare som nu fått se sin hjältes ansikte ta formen av en upptorkad sjöbotten. I Thedas går man tydligen från målbrottet till pensionsåldern på bara någon timme.

 

Årets he who must not be named: H*****

Det fanns en liten polsk studio som satt på ett spel så hopplöst irrelevant att nästan ingen borde ha brytt sig om dess utannonsering. Tills världens spelmedier vittrade en kontrovers och gav spelet så mycket uppmärksamhet att knappt någon kunnat undvika dess existens. Och samtidigt som hundratals spel mer värdiga uppmärksamhets förblev onämnda kunde de smygrasistiska utvecklarna mysa i sina offerkoftor och se deras spel bli en symbol för konstnärlig frihet.

Grattis spelmedia, ni skapade det här monstret.

 

Årets bullshot: Heroes HD

När Ubisoft skulle marknadsföra den nya HD-utgåvan av det klassiska strategispelet Heroes of Might and Magic 3 insåg man kanske att den uppiffade grafiken inte såg speciellt imponerande ut. Men där andra bluffmakare brukar överdriva hur snyggt deras nya spel är så valde Ubisoft att revidera historien och göra originalspelet från 1999 betydligt fulare. Minst sagt kreativt.

 

Årets mest fantasifulla: Middle-eart: Shadow of Mordor

Det är tur att Shadow of Mordor har det fantastiskt fantasifulla nemesis-sytemet, för spelets manus är fantastiskt fantasilöst. Det första man får göra är att stifta bekantskap med hjälten Talions fru och son. Fem minuter senare har de alla blivit brutalt mördade och Talion ger sig ut i Mordors vildmarker för att hämnas. Du hade inte kunnat få en större spelkliché till story om du så skrivit in video game tropes + Tolkien i den där maskinen som Bungie uppenbarligen använde för manuset till Destiny.

 

Årets har ni fest eller?: Game Awards

Var är utvecklarna?

 

Årets jag skulle bara varit tyst: James Therien, technical director, Ubisoft

När James Therien på E3-mässan fick frågan om varför det inte fanns kvinnliga lönnmördare i Assassin’s Creed: Unity (den franska revolutionens mest kända lönnmördare var ju ändå kvinna, så det var inte direkt väldens mest långsökt undran) förklarade han att det inte var för att Ubisoft inte ville, men det skulle helt enkelt innebära för mycket arbete, ”dubbelt så mycket”, faktiskt. Visst, Ubisoft hade enorma resurser och nio olika utvecklingsstudios som arbetade på spelet men allt det behövdes på annat håll, så såg spelutvecklingens verkligheten ut, förklarade Therien.

Med tanke på vilken buggig soppa till spel man sedermera släppte så kan jag förstå att deras enorma team hade fullt upp, men om man ska komma med ursäkter så räcker det inte med att sälja in dem till frågande journalister utan till alla som kan tänkas läsa – och det inkluderar folk som faktiskt kan någonting om animationsarbete i Assassin’s Creed:

Oops.

 

Årets laddare: Dragon Age: Inquisition

Bioware var smarta som lade in kodexstycken för spelaren att läsa medan spelet laddar, synd bara att man knappt hinner läsa mer än någon rad eftersom halva tiden spenderas med att titta på en svart bild. I Inquisition har till och med laddningsskärmen en laddningsskärm. Låt inte det bli en trend, snälla.

 

Årets mest respektingivande: Press F for FarceCall of Duty: Advanced Warfare

 

Årets nekrofil: Activision

Nej, det här handlar inte om att Kevin Spaceys karaktär från Advanced Warfare ser ut som ett uppstoppat lik, utan om hur Activision upptäckte att man saknade all form av indiecredd, återupplivade Sierra från de döda och berättade om planen att använda namnet för att ge ut ”edgy independent projects”.

Som att köra en hel bergskedja genom indiebegreppets redan sönderhamrade kista.

 

Årets lansering: Driveclub

På E3 2013 utannonserade Sony att alla Playstation plus-prenumeranter kunde se fram mot att få spela en nedbantad version av företagets nya exklusiva bilspel Driveclub direkt från start i samband med lanseringen av Playstation 4 senare under året. Men utvecklarna Evolution Studios behövde mer tid och lanseringen sköts upp till början av 2014, som sedan blev 8 oktober.

I sann 2014-anda var spelet som till slut släpptes halvtrasigt och led av så pass allvarliga serverproblem att Sonys Shuhei Yoshida tvingades gå ut och be om ursäkt. Och PS plus-versionen sköts på obestämd framtid.

Den har fortfarande inget lanseringsdatum.

Gång på gång har vi under året, i form av förseningar och trasiga spel, fått se bevis på hur storföretagen inte varit redo att tillgodose det behov av nya spännande titlar som ny hårdvara skapar. Driveclub är därför långt ifrån ensam syndare, men i form av ett flaggskepp som skulle demonstrera kraften och möjligheterna med en ny maskinen är det en utmärkt illustration av den senaste konsolgenerationens inledande pyspunka.

 

Årets mest kränkta: PKNintendo

 

Årets om man väntar på något gott: Titan

Efter sju svåra år av mestadels tystnad berättade Blizzard att man lagt ner utvecklingen av World of Warcrafts tilltänkta efterträdare Titan. Skönt, nu behöver vi bara vänta (förgäves) på The Last Guardian, Beyond Good & Evil 2, Half-Life 3 och en avslutning på Shenmue.

Åh, den där sista var ingen rolig kategori. Nä, nu blev jag så deppig att vi nog tar och avslutar årets upplaga av den alternativa spelgalan. Stort grattis alla alla vinnare, särskilt Ubisoft, som hade tagit hem ännu fler priser om det inte vore för att det började bli tjatigt att nämna Ubisoft.