Archive

Personligt

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Det svåra med att skriva en självbiografi medan livet fortfarande pågår runt omkring en är att det ständigt ställer sig i vägen. Dels genom att äta upp min tid, men också på vis att jag själv tenderar att vara min störste fiende.

Livet blir aldrig färdigtänkt, men ändå är jag inte nöjd förrän det är just det. Det är ofta väldigt svårt att förstå det som pågår runt omkring, likväl som inuti, och det gör hela processen med att försöka berätta en sammanhängande, begriplig berättelse om mitt liv bitvis förlamande svår.

Ända sedan jag skrev om mina upplevelser på rehabcentret (som låg bara några tiotal meter ifrån det hus där pappa en gång bodde) i texten Ett dödsbo har jag gått och filat på formuleringar och tankar utan att egentligen komma någon vart. Men resan kan inte stanna upp varje gång hjärnan börjar gå på tomgång. Det är dags att sätta ut det ena benet före det andra (spelar ingen roll vilket) och ta några steg.

Går vi vilse så kanske vi ser något vi inte riktigt räknat med, så det är kanske inte så farligt ändå.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Förra gången jag vandrade längs med den här gatan var det för att rensa ur pappas lägenhet. Vi slöt igen det murkna hål han fallit djupare och djupare ner i under de sista åren av hans liv. Det fanns egentligen ingenting kvar.

Lägenheten var ett tomt skal. Skelettresterna av ett liv som inte funnits på länge. Skolfoton av mamma. Avskedspresenten (en liten fällkniv) från Saab, när han gick i förtidspension på grund av totalt söndertrasad rygg innan han ens fyllt 30. En kasse med VHS-inspelningar av Mike Tyson-matcher. Ett slipsställ (förmodligen något han fått som betalning för de småjobb han gjorde åt folk i trakten de få tillfällen ryggen tillät). Tavlor han ärvt av farmor – varav några målade av farfar.

Read More

Den här texten är en del i bloggserien Press play on tape, som är en självbiografisk resa genom spelhistorien.

 

Vi har alla sådana där definierande minnen. Inte nödvändigtvis minnen som förändrat oss i grunden som personer, utan minnen som vi hakar upp våra barndomar på. Som vi använder som kompass när vi navigerar genom vår uppväxts igenvuxna skogar.

Jag brukar se minnets tidslinje som en stjärnhimmel, där minnena utan kronologiska samband ligger strålar mer och mindre starkt på en svart himmel. Mellan alla de där minnena kan man sedan måla stjärnbilder lite som man vill.

Jag har ett ganska bra minne. Jag har om inte annat väldigt tydliga minnen från mycket unga år.  Vad som bör vara mitt allra tidigaste minne är från en badstrand en varm sommardag. Jag är rätt säker på att jag knappt kunde prata. Kanske några enstaka ord, men inte långa vettiga meningar. Men jag minns att jag förstod vad folk sade till mig.

Jag sitter på en filt på en strand och dricker gul saft ur en nappflaska. Jag tänker att det här är ju asgott, ungefär. I efterhand vill jag gärna tänka att jag satt där och tyckte att bättre än så här blir det inte, men jag antar att det är en efterkonstruktion.

Read More

Det här är en del av den pågående självbiografin Press play on tape – om ett liv i spelhistorien. Den här texten är en fortsättning på en text du kan läsa här.

Jag begrep det nog inte, egentligen. Eller jo, det gjorde jag nog. Jag förstod varför, men kunde inte (eller ville inte), sätta ord på det. Alltså varför jag ständigt drogs till det vanskapta, det ärrade, det trasiga.

Jag blev helt tagen av Kurt Russels ögonlapp i Flykten från New York, jag tyckte i smyg att den smöriga kärleksfilmen Mask var fin, och jag hörde definitivt till de som lade märke till ärret på Harrison Fords haka.

Mer ödesdigert var dock att jag, närhelst jag spelade Street Fighter II, alltid valde Sagat framför de äckligt ointressanta och provocerande trista slätbullarna Ken och Ryu. För mig är Sagat ospelbar. Jag får alltid stryk när jag spelar med honom, men ändå ger jag mig inte. Ju mer jag tänker på det, desto mer passande blir det. Som en metafor för en ständig, hopplös kamp mot sig själv.

Read More

Det här är en del av den fortgående självbiografiska bloggserien Press play on tape. En berättelse om ett liv genom spelhistorien.

Den här historien börjar egentligen i mammas mage. Men en sak i taget.

När jag var cirka fem år räddade jag mitt första liv. Det var ingen stor grej. Jag brydde mig inget särskilt om den jag räddade, och jag reflekterade inte då att jag överhuvudtaget höll på med något som kunde relateras till liv och död.

Jag hade fått mitt första Game & Watch-spel. Det var min faster Ulla som hade köpt det åt mig, och även om jag aldrig hade spelat något liknande i hela mitt liv var det som om mina händer var gjorda för det. Som om min ryggrad redan visste exakt hur det skulle spelas. Det var så intuitivt. Inga tutorials. Bara tryck start och spela.

Spelet i fråga var Lifeboat. Man ska åka fram och tillbaka över två skärmar med antingen en eller två båtar och rädda människor som hoppar från en brinnande båt. Det handlar alltså om en katastrof – en mänsklig tragedi. Men för mig var det bara roligt. Jag räddade den första gubben som hoppade, mitt första räddade liv någonsin. Men jag var nyfiken på vad som hände om man missade, så jag offrade snart en person. Lät honom falla i vattnet. Jag hade dödat för första gången.

Read More

Det här är en del av den fortgående självbiografiska bloggserien Press play on tape. En berättelse om ett liv genom spelhistorien.

De flesta av oss har varit med om saker som tar tag i oss, och ruskar om. Som förändrar en för alltid. Ofta är det rätt stora saker. Men även böcker, musik och även spel kan, till viss del, göra det. Inte förändra en i grunden, men vissa aspekter. Öppna ögonen för nya uttryck.

Kanske var jag ett skadat barn (bry er inte om att svara på det, frågan är retorisk), men jag var väldigt upptagen med sådana här frågor. Det har väl sina förklaringar, antar jag. Som det mesta här i världen.

När jag spelade Little Nemo the Dream Master till NES som barn så tog det fullständigt andan ur mig. Inte så att spelet var bättre än allt annat jag spelat. Verkligen inte.

Däremot så var det ett äventyr med en väldigt unik och involverande atmosfär. Musiken och estetiken gjorde att jag levde mig in i spelvärlden och på allvar kände att jag upplevde ett äventyr som jag inte kunde finna någon annanstans.

Read More

PPoTBild

Det här är en nystart för den självbiografiska resa genom spelhistorien som jag kallar Press play on tape. Om du läst förut så är det här en omarbetad och förbättrad version, och om du inte läst så välkommen. Färden började för längesedan, men från och med nu reser vi tillsammans.

Jag fyllde nyligen år. Hur många är inte viktigt, men låt oss säga 25+. Och så några plus till. En ålder då man bör vara mogen. Trygg i sig själv. Världsvan. Jag känner mig mest gammal och vilsen. Det är inte de mest åtråvärda egenskaperna i vårt moderna samhälle. Vilsen är okej, men inte gammal. Du ska helst säga att du känner dig ung tills du drar ditt sista andetag.

Mitt pass gick ut nästan samtidigt som min födelsedag, vilket fick mig att börja grubba över mina livsval. Det kan tyckas som en underlig sak att göra – börja noja på grund av ett litet pass. Det är ju bara att skaffa ett nytt, trots allt.

Problemet är bara att mina senaste fem år av livet kan sammanfattas med de blanka, tomma, ostämplade sidorna i mitt pass. Jag vill inte gå händelserna i förväg, men min far dog 2009. Det var mycket som fick ta en paus efter det. Planer på att resa försvann in i ett töcken av otrygghet och ångest. Read More