Archive

Observerat

De minst åtråvärda priserna, till de mest välförtjänta pristagarna.

En av få positiva saker med helvetesåret 2016 var att det släpptes så många bra spel att jag håller på att avliva av backlogångest. Därför känns det inte mer än rätt att avsluta året med det låga, och spara det fina till början av 2017 (det dröjer åtminstone till den 20 januari innan en risigt skriven tweet kan råka trigga atomundergången; förhoppningsvis finns det en liten dos optimism kvar innan dess). Så låt oss samlas för att fira det dumma, det fåniga och det direkt pinsamma från spelåret som gått.

Det här är DEN ALTERN SPELGALAN 2016.

(Klädkod: ickeexisterande – jag sitter i pyjamas.)
Read More

2015 kändes som året då popmusiken äntligen fick sitt genombrott i spelvärlden. Varför dröjde det så länge? Och var det en tillfällighet eller ett trendtecken?

Det har aldrig rått brist på bra musik i spel, från Koji Kondo och Nobuo Uematsu till Danny Baranowsky och Austin Wintory – för att nämna några – har vi genom åren fått uppleva fantastiska kompositioner av alla dess slag. Men spelvärlden har varit betydligt sämre på att hämta hjälp utifrån och utnyttja kraften i populärmusiken. Nykomponerad musik kan skapa magi på egen hand men få saker kan stärka en scen eller höja ett ögonblick lika mycket som en perfekt placerad popslinga. Med rätt låt på rätt plats kan vi tillskriva dem ny mening och bilda djupgående emotionella band. Det är därför knappt någon från min generation kan föreställa sig en personlighetsstörning utan att höra Pixies Where is My Mind? spelas i huvudet eller varför Sias Breath Me genast får mina ögon att tåras eftersom låten transporterar mig till slutet av Alan Balls mästerverk Six Feet Under.

Popmusik kan vara helt avgörande för att slå an en viss ton, tänk bara på hur betydelsefulla de svängiga 70-talshitsen är för att särskilja Guardians of the Galaxy från övriga Marvelfilmer (låtarna berättar också en historia på egen hand). För regissören James Gunn var musiken så viktig att den var inskriven redan i manuset och spelades under inspelningen. Uppsvinget för låtar som Come and Get Your Love säger också allt om filmens avtryck i vår samtid.
Read More

No Man’s Land presenterar de bästa spelen från 2015.

Det finns många sätt att göra listor på. Det går att bestämma antalet först och spelen sen, eller börja med spelen och se var man hamnar. När vi satte oss ner för att göra årets urval landade vi efter ett tag vid åtta titlar och en lista som vi var väldigt nöjda med. Men om vi inte dragit gränsen där kunde det lätt blivit åtta till, och det kändes inte riktigt rätt att lämna så många utanför så vi smög in några bubblare som också förtjänar ett omnämnande.

Så här kommer våra åtta favoriter från 2015 (orankade; här är alla vinnare) och åtta eftersläntrare som inte heller var så dumma.

 


Read More

Vi sammanfattar spelåret 2015, och efter Microsoft är det till sist Sonys tur.

Sony hade ett ganska nedtonat och lugnt 2015. De kunde ju glida vidare på försäljningsframgångarna och i lugn och ro promenera vidare i medvinden. Visst har PS Vita i princip övergivits, men PS4 har ett starkt fäste på marknaden. Således har PS4 ständigt matats med nya spel, stora som små. Kanske inte så många exklusiva titlar, men det är ett tecken i tiden, och som Christoffer skrev i texten om Microsoft så känns inte det nödvändigtvis som en dålig utveckling.

Read More

Vi sammanfattar spelåret 2015, och tar det goda med det onda. Först till rakning är Nintendo.

Nintendo har sällan några direkt dåliga år. Det betyder inte att Nintendo aldrig kan vara tråkiga, upprepa sig eller göra dåliga spel. Men oftast släpper de ifrån sig i alla fall ett par spel som letar sig in på årsbästalistor lite varstans. Så även 2015. Så det går inte att kalla Nintendoåret 2015 dåligt. Snarare ojämnt.

Trots att både Wii U och 3DS allt mer framstått som döda eller döende konsoler under året har Nintendo ändå prånglat ur sig i alla fall en handfull rätt bra spel. Särskilt till Wii U. För min del har 2015 ändå varit ett mellanår för Nintendo. Inte för att vi inte fick ett nytt Zelda eller Smash Bros. Jag är glad att vi fick något annat. Men dalarna har samtidigt varit riktigt låga för Nintendo i år, och sprickorna i den skimrande ytan tydliga. Vi börjar i den spruckna änden.

Read More

Har du någonsin drömt om att skriva manus till ett storspel? The Writer Will Do Something ger en skrämmande inblick i hur det kan gå till.

Matthew S Burns CV innefattar bland annat producentroller på flera spel i Halo– och Call of Duty-serierna, så när han tar oss med in på ett produktionsmöte på en stor, fiktiv AAA-studio kan vi vara säkra på att han har erfarenhet av vad han skildrar.

The Writer Will Do Something är ett kort och ganska linjärt Twine-spel där man ikläds rollen som huvudförfattare på Shattergate: Future Perfect, tredje delen i en tidigare omtyckt actionserie som efter en längre tids utveckling bara är några månader från att släppas. Efter den senaste rapporten från speltestare visar det sig dock att flera stora problem måste lösas och det råder tryckt stämning när de olika avdelningscheferna sammanstrålar i ett av konferensrummen. Vad som sedan följer är en beskrivning av dagens spelläge där Burns med en stor dos svart humor släpper lös frustrationen som uppstår när olika kreativa viljor kraschar in i varandra samtidigt som de krossas under AAA-världens kommersiella krav.

Men The Writer Will Do Something är egentligen inte så mycket en attack på AAA-världen som det är ett sympatiskt försök att förklara varför spel blir som de blir och hur svårt det kan vara att samarbeta under stor press. Det är en kärleksfull kritik av hela mediet, skapandeprocessen och våra föreställningar om vad som utgör bra speldesign.
Read More

Pol Clarissou tar oss på resor genom natten.

En av mina svagheter är att jag alltid vill skriva stort – och gärna om stora ting. Jag stöter ofta på sakers som, om jag inte kan placera dem i ett större sammanhang, inte blir placerade alls, på sin höjd hamnar i en flyktig tweet.

Jag intalade mig att det var för att hålla uppe en viss nivå – att No Man’s Land var en plats för substans, där varje inlägg var viktigt och bar tyngd, och inte skulle bli undanskymt av trams – men att välja bort mindre verk förtjänta av uppmärksamhet på grunda av risken att inte verka seriös nog visar enbart på mina egna rädslor.

Spel kan vara så oerhört mycket, ta så många olika former. Då borde samma sak kunna gälla för en blogg.

Och därmed är jag färdig med att be om ursäkt för att jag egentligen inte har så mycket att säga i resten av det här inlägget som jag hade önskat.
Read More

No Man’s Land presenterar de tio bästa spelen från 2014.

Listor är roliga, framför allt att bråka om, men det finns samtidigt ett ohälsosamt jämförelsebehov som ofta överskuggar det primära syftet att vilja lyfta fram något. Att därför försöka ranka årets bästa spel, och dra jämförelser där inga jämförelser går att dra, kändes lika poänglöst som kontraproduktivt.

Vi är här för att hylla de som hyllas bör, och efter att ha sett alla fantastiska spel som inte ens tog sig in vore det fel att hävda något annat än att alla som är här är vinnare. Och oerhört värdiga sådana.

Således, 2014 års bästa spel, sorterade i bokstavsordning och inget annat.

 


Read More

Priserna ingen vill vinna, från galan ingen vill besöka (och inte ens drickat ingår).

Det såg länge ut att inte bli någon gala i år. Den senaste tiden har varit osedvanligt dyster och när juryn granskade året som gått såg det ut som att Gamergate skulle ta hem alla kategorier. Och en sådan fest vill man ju inte närvara vid.

Men sen kom jag ihåg att juryn enbart består av mig, och att jag är en oetisk speljournalist som bryr mig om social rättvisa, så jag valde helt enkelt att diskvalificera Gamergate från all tävlan (ledsen Milo, men det blir alltså inget pris för din otroliga ”recension” av Dragon Age: Inquisition, antar att det är konsekvensen av att verka i ett korrupt fält styrt av kulturmarxister (suck, blir matt bara av att skämta om det)).

Som tur är finns det mycket att skämmas vara stolt över ändå, så låt den alternativa spelgalan 2014 börja!

(Det är begränsat med platser så sätt fart…)

( Okej, men då börjar vi väl utan dig då…)
Read More

Med Dragon Age: Inquisition har Bioware äntligen skapat en fantasyvärld värd att rädda. Men att vara hjälte i Thedas är inte lika okomplicerat som vi är vana med i spelvärlden. För Bioware är ute efter att omdefiniera det vi kommit att ta för givet.

Denna text försöker diskutera bakomliggande tematik utan spoilers.

Ett av de vanligaste klagomålen på Telltales spel är att ens val inte har någon större betydelse för utgången, att det mesta sker bortom vår kontroll. Det är egentligen inte så mycket ett problem med Telltale som det är med andra spel som betonar vikten av moraliska val. The road to hell is paved with good intentions, sägs det, men i spelvärlden har vi fått lära oss att moraliskt goda handlingar leder till goda slut, och tvärt om. Ett binärt förhållningssätt som bara kan fungera i värld skapad av ettor och nollor. Verkligheten är mer komplicerad än så.

När världens mäktigaste man år 2009 fick Nobels fredspris var det baserat på ”hopp för en bättre framtid”. I den norska nobelkommittén var man så överväldigade efter Barack Obamas presidentvalskampanj och första år i Vita huset att ord snarare än handling räckte för att motivera beslutet. ”I 108 år har den norska nobelkommittén försökt stimulera just de policys och attityder som Obama nu blivit världens ledande talesperson för”, hette det. Global massövervakning och drönarbombningar ingick nog inte bland dessa policys.

Varken världen eller USA har blivit speciellt mycket tryggare sen dess och hoppet som omgav Obamas valkampanj – Yes We Can – är sedan länge bortblåst. Man får gå tillbaka till Jimmy Carter för att hitta en mer genomgående impopulär amerikansk president.

Både Carter och Obama ses ändå ofta som idealister med hjärtat på rätt ställe (Carter skulle tilldelas Nobels fredspris 2002), goda män som vill väl, men det är bara i spel som det skulle garantera framgång. I verkligheten är det betydligt svårare att bli allsmäktig och få sin vilja igenom, som tur är.
Read More

Ett försök till att gå vidare efter en ovanligt dyster och deprimerande vecka i spelvärlden.

Det hör till ovanligheten att det går en hel veckan utan att jag känner “fuck video games” åtminstone en gång, den senaste tiden har det dock varit utgångspunkten som jag inlett varje dag med. Det är svårt att känna annorlunda när den underliggande sexism som alltid ligger och bubblar helt plötsligt exploderade och lade sig som ett äckligt lager över allt som hade med spel att göra. Vecka 34, 2014 var helt enkelt en bedrövlig vecka för spel.

Jag vill dock inte rota mer i det som hänt (om någon missat och vill ha bakgrund: se här och här), det mesta har redan sagts av människor som är både kunnigare och mer vältaliga än undertecknad. Jag tänkte därför presentera några av dem här, så att vi kan se att det kommer positiva saker även ur det negativa. Visa att hoppet lever.

Egentligen sades det mesta som kunde sägas nästan omgående av utvecklaren som hamnade mitt i hatstormen. I ett inlägg kallat “Återigen, jag förhandlar inte med terrorister” gör Zoe Quinn en tydlig markering om varför hon inte kommer uttala sig: för att det är hennes privatliv det rör sig om – och det har inte vi med att göra. Men tyvärr växte smutskastningskampanjen till sådana proportioner att själva attackerna i sig blev omöjliga att ignorera, och det är det vi bör fokusera på.
Read More