Barnen som blev

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

När jag var liten talades det väldigt tyst om något mina föräldrar inte alls ville att jag skulle få reda på. Det var ingen stor familjehemlighet eller så. De var mest oroliga över hur jag skulle reagera om jag fick veta att jag kanske aldrig hade funnits om mitt äldre syskon överlevt.

Missfall är inte ett vanligt tema i spelvärlden. Det är inte ett särskilt vanligt tema i fiktion överhuvudtaget. Ändå är det något väldigt många är med om. Antingen själva eller hos närstående. Mina föräldrar genomled flera. Varje gång försökte de igen, och till världen kom ett av mina många syskon.

Det går att sörja människor som aldrig blev. Det behöver inte ens vara missfall. Det kan vara uteblivna barn överhuvudtaget. Jag har inga barn, och chansen är liten att jag någonsin får ett. Det är naturligt att tänka på det, och fundera över hur en eventuell mini-version av mig själv skulle tett sig. Vem jag hade varit om jag var en far? En ännu större besserwisser, förmodligen. Men det är givet. Det verkar vara det mest gemensamma draget för alla fäder – en enveten tro att de alltid har rätt.

I år har jag spelat inte mindre än två spel som fått mig att fundera på barnlöshet och missfall igen. Det ena var det storartade retrorollspelet Pillars of Eternity (läs gärna min analys av barnlöshetstemat i spelet här). I det spelet har en hemsk farsot drabbat befolkningen, vilken gör så att barn föds utan själar. Dödfödda, med andra ord.

Det berör mig på flera plan. Kroppen som ett tomt skal är något jag ofta skrivit om, mycket på grund av vad som hände mamma. Det är en märklig känsla att betrakta en person vars kropp fortfarande lever, men som i allt väsentligt är död. Allt det som gjorde henne till den hon var är borta. Utan hjärnverksamhet är vi intet.

När föräldrarna i Pillars of Eternity tvingas slå ihjäl sina nyfödda barn, eftersom de i praktiken redan är döda, gör det ont. Det är en ovanligt närgången och mänsklig skildring av en klassisk fantasyvärld full av magier och monster. Oftast finns det ett känslomässigt avstånd till fantasy som jag finner svårt att komma över. De små hoberna må böla ögonen ur sig i Sagan om ringen-filmerna, men det gör aldrig någonsin ont.

Ont gör det däremot i Witcher 3. Även det skildrar en trasig, blodig fantasyvärld som tematiskt har väldigt lite gemensamt med de tillrättalagda sagor vi oftast möter. Pillars of Eternity och Witcher 3 är väldigt olika, men samtidigt närbesläktade. Styrkorna är liknande, åtminstone. Det är den mänskliga pulsen under alla spelsystem som fångar min uppmärksamhet.

Tidigt i Witcher 3 möter du en karaktär med smeknamnet Bloody Baron. En blodig baron, alltså. Inte en jävla baron. Eller kanske både och, för han är något av en skitstövel. Han vill att du ska finna hans försvunna hustru och dotter, men ju mer du upptäcker om vad som hänt – desto värre blir det. I centrum för allt står ett missfall. Baronen finner en blodig säng med ett foster i, och begraver det i hemlighet. Det leder i sin tur till att en grotesk varelse, en botchling, uppstår från det försmådda fostret. Övergivet och undangömt – ett trauma alla vill glömma. I en fruktansvärt smärtsam scen, där även en hustrumisshandlande krigsherre som baronen tillåts mänsklighet och empati, måste du ge frid åt det förvridna fostret. En del av det är att ge det ett namn. Erkänna att det existerade. Först då kan livet gå vidare, och monstret är borta – förvandlat till något annat. En beskyddare snarare än förgörare. Få andra spel har lyckats så väl med att sudda ut gränserna mellan bödlar och offer som Witcher 3 gör.

Innan jag föddes fick mamma ett missfall. Hon trodde att jag skulle bli upprörd av att få reda på det. Att insikten om att jag kanske aldrig hade funnits skulle traumatisera mig på något vis. Men inte ens då såg jag det så. För det första är det väldigt svårt, särskilt för ett barn, att föreställa sig att man aldrig skulle ha existerat. För det andra har barnafödande alltid framstått som ett slumpartat lotteri för mig. Jag tyckte synd om mitt syskon, som aldrig fick chansen att leva. Men mer än så var det inte.

När mamma berättat om det, och erkänt att missfallet ägt rum, gick livet bara vidare. Efter det var det ingen stor sak att prata om det. Sorgen över barnen som aldrig blev behövde inte krocka med existensen av de som faktiskt överlevde.