Archive

Author Archives: Joakim Kilman

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Jag fyllde år för ett tag sedan. Tanken var att jag skulle blivit klar med den här texten då, men så kom det där livet (läs: diverse piss) i vägen. Det spelar mindre roll, dock. Vad som spelar roll, åtminstone för mig, är de tankar som snurrat i skallen sedan dess. Tankar om dig.

Jag är äldre än dig nu, mamma. Hur gick det till? Du dog, och fastnade i tiden, när jag var sexton år, och sedan dess har jag långsamt men säkert närmat mig, och nu sedan en tid passerat dig. Vilket slog mig först nu, när jag fyllde år igen. Jag är äldre än dig, mamma. Först nu hade jag kunnat trösta dig ordentligt, när jag förstår att man är lika liten när man är stor. Att de där självklara svaren aldrig kommer.

Read More

Precis som så många andra har jag en tendens att försvara det jag ömmar för. Kanske ta i lite extra för att belysa dess positiva sidor, eller ignorera det som inte funkar. Ibland handlar det mer om att intala mig själv att jag tycker om något, än om att övertyga andra. När jag lämnade biografen efter att ha sett Prometheus muttrade jag för mig själv att den hade intressanta grejer. Visst, den var inte perfekt, men den var snygg och hade ju en fascinerande tematik och så där. Jag ville så förtvivlat tycka om den, och ville inte erkänna för mig själv att jag innerst inne hatade den. När jag såg om filmen på blu-ray orkade jag inte ens se klart hela. Den var för dålig. Det mantra jag använd för att försvara den klingade så ihåligt att det ekade i mitt huvud: “…men förutom det så är den rätt bra”.

Samma känslor drabbar mig när jag spelar The Last Guardian. Min lista på klagomål fylls upp mer och mer när jag spelar, men ständigt lägger jag mentalt till att “förutom det så är det ju bra”. För jag ville ju så gärna tycka om det här. Jag ville älska spelet lika mycket som jag älskar spelets stora dragplåster, varelsen Trico. Men till syvende och sist får jag ge upp. Mitt inre försvar ekar ihåligt. Dessutom är missriktad välvilja det mest respektlösa man kan hysa gentemot ett verk med konstnärliga ambitioner. Det är som en klapp på huvudet. Och sådana kan som bekant göra ont.

Efter så många år, när många av oss börjat tro att spelet aldrig ens skulle se dagens ljus, har så The Last Guardian anlänt. Många älskar det. Och jag kan förstå det, på ett vis. Det är lätt att sympatisera med det, och med dess skapare. Det är lite som en spelvärldens Boyhood. Efter så många år är den här, med ett till synes originellt och storartat koncept, som sedan kanske inte är fullt så speciellt när man tittar lite närmre. Även om jag nu uppskattade Boyhood. Jag uppskattar även The Last Guardian på flera vis, åtminstone i teorin, men det frustrerar mig samtidigt enormt mycket.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

 När man återberättar sitt liv är det så lätt att fokusera på det som etsat sig fast mest på näthinnorna, eller framför allt i hjärtat. Ofta är det sådant som gör ont. Det är också lättare att berätta om det som gör ont på ett relevant vis. Att gestalta lycka blir ofta rena pekoral, och inte gärna hemskt självupptagna skildringar som mest tycks handla om att utmåla sig själv i ett smickrande ljus. Se så fint vi har det i vår familj. Se så roligt vi har det. Se så välartade vi är.

Nå, välartade vore väl lögn att kalla min familj – men vi har våra stunder. Och det vore orättvist att inte försöka berätta om de stunderna också.

Read More

Uncharted 4 är årets mest överskattade spel. Ni som inte kastat ut era läsplattor, monitorer eller mobiler genom fönstret och är lugna nog att fortsätta läsa – grattis. Den här texten handlar inte om er. Faktum är att det knappt en handlar om spelet i fråga. Jag gillar Uncharted 4, och jag gillar Naughty Dog. Jag gav spelet en positiv recension i NWT. Det är den sortens gammaldags matinéäventyr jag ofta saknar, där man sveps med till en värld full av fantastiska vyer, uråldriga mysterier och spektakulära actionscener. Precis det som en gång i tiden cementerade Raiders of the Lost Ark som en av mina personliga favoriter.

Det som gör hela diskussionen kring Naughty Dogs storslagna äventyr så problematisk är att de värsta fansen fått sätta ribban för vad man får och inte får säga om spelet utan att brännmärkas som ”hatare” eller, om du är kritiker, en oproffsig sopa vars åsikter förstör det ack så heliga Metacritic-snittet. I myten om Uncharted 4 är spelet nämligen så objektivt perfekt att en negativ recension ses som en direkt hädelse.

Den som insinuerar att Nathan Drake inte är spelhistoriens mest fascinerande karaktär får snabbt finna sig i en flod av ilskna kommentarer som inte argumenterar för sin sak så mycket som för det omedelbara utrotandet av kätterska åsikter.

Read More

Det finns de som föredrog Sierra framför Lucasarts. De här personerna har fel, så klart, men när jag spelar till exempel Gabriel Knight kan jag ändå förstå dem. Och framför allt kan jag sakna Sierras prägel på moderna äventyrsspel. Överlag är det Lucasarts ande som fortsätter inspirera, snarare än Sierras. Särskilt vad gäller pusseldesignen.  Sierras klassiker känns ofta ganska föråldrade idag, men det finns samtidigt mycket i den som förtjänar att inspireras av och bygga vidare på.

Framför allt är det de ganska elaka pusslen och de ideliga dödsfallen i Sierras gamla äventyr som åldrats sämst. Men istället för att skrota det helt, borde det gå att uppdatera på ett rimligt vis. Det oerhört komplexa pusslandet från Gabriel Knight 3 har till exempel aldrig fått en värdig arvtagare, trots att det borde varit startskottet för något nytt och spännande – där ett pussel kan vara väldigt stort, komplicerat, vara en del av intrigen och ta halva spelet att till fullo lösa. La Serpent Rouge-pusslet i Gabriel Knight 3 krävde efterforskningar i spelets inbyggda databaser, och den information du fick var du tvungen att bena i själv, utan att spelet erbjöd lösningarna åt dig. Det var komplicerat och bitvis frustrerande, men också enormt unikt och fascinerande.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans. 

Det finns en anledning till att vi sällan orkar bry oss om idyller. Dels är de ofta religiöst betingade, som amerikanska Seventh Heaven, där alla problem löses med ett sliskigt tal om Gud och familjen. Eller för den delen i Dantes gudomliga komedi, där alla läser om helvetet och sedan tvärt slutar när Dante kommer till himlen. Där slutar det vara intressant.

Det finns även andra orsaker till varför det ofta fungerar bättre att skildra dystopier och helveten snarare än himmelriken. Framför allt är lidande och ångest något mer universellt än vad varje enskild person ser som paradiset. Skildringar av vitklädda människor som går på moln eller i släta vita miljöer är till exempel inte min bild av ett himmelrike, snarare ett diffust new age-sjukhus. Däremot är det väldigt lätt att förstå att ett ställe där vargar sliter inälvorna ur en dagarna i ända är ett helvete. Elände är lättare att förstå än någon sorts total, fulländad men i slutänden diffus och abstrakt lycka. Helvetet är mycket mer konkret, även när det handlar om psykiskt lidande.

Ändå behöver vi idyllerna. Vi behöver drömmen om en perfekt plats för oss. För människan. Vi behöver drömmen om harmoni och evig, metaforisk sommar. Den naiviteten dör inte bara för att vi lämnar barndomen bakom oss. Hur bitter och cynisk man blir finns nog ett frö inom oss alla – en längtan efter ett idealsamhälle. Eller en idealplats. Även om det, som för min far, var en plats av ensamhet – mitt ute i Alaskas vildmark. En idyll kan nämligen göra ont, och vara full av sprickor – och ändå vara en idyll.

Read More

PPoTBild

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Jag fyllde alldeles precis år. Exakt hur många år spelar mindre roll. Men jag börjar så smått närma mig min mentala ålder på ungefär 150 år. Jag firade genom att ta min katt till veterinären för att ta ut stygnen efter en skada hon fick i ett bråk med en ettrig grannkatt. Efter det halvsov jag på soffan. Ensam, förutom min lika trötta katt.

Några av er ryggar förmodligen tillbaka nu. Herregud vad deppigt, kanske ni tänker. Men det är det inte alls. Skärp er. Det som är viktigt för en kanske är helt oviktigt för en annan. Särskilt när det handlar om traditioner. Särskilt fåniga traditioner som handlar om att sjunga för folk om hur de ska skjutas… i en skottkärra? Jag säger inte att mitt liv inte är ett deprimerande, avskräckande exempel – bara att det i så fall inte beror på min slöa inställning till födelsedagar.

Read More

Vi sammanfattar spelåret 2015, och efter Microsoft är det till sist Sonys tur.

Sony hade ett ganska nedtonat och lugnt 2015. De kunde ju glida vidare på försäljningsframgångarna och i lugn och ro promenera vidare i medvinden. Visst har PS Vita i princip övergivits, men PS4 har ett starkt fäste på marknaden. Således har PS4 ständigt matats med nya spel, stora som små. Kanske inte så många exklusiva titlar, men det är ett tecken i tiden, och som Christoffer skrev i texten om Microsoft så känns inte det nödvändigtvis som en dålig utveckling.

Read More

Vi sammanfattar spelåret 2015, och tar det goda med det onda. Först till rakning är Nintendo.

Nintendo har sällan några direkt dåliga år. Det betyder inte att Nintendo aldrig kan vara tråkiga, upprepa sig eller göra dåliga spel. Men oftast släpper de ifrån sig i alla fall ett par spel som letar sig in på årsbästalistor lite varstans. Så även 2015. Så det går inte att kalla Nintendoåret 2015 dåligt. Snarare ojämnt.

Trots att både Wii U och 3DS allt mer framstått som döda eller döende konsoler under året har Nintendo ändå prånglat ur sig i alla fall en handfull rätt bra spel. Särskilt till Wii U. För min del har 2015 ändå varit ett mellanår för Nintendo. Inte för att vi inte fick ett nytt Zelda eller Smash Bros. Jag är glad att vi fick något annat. Men dalarna har samtidigt varit riktigt låga för Nintendo i år, och sprickorna i den skimrande ytan tydliga. Vi börjar i den spruckna änden.

Read More

PPoTBild

Jag hatar nyårsafton. Det är en lång, mörk, kall vinternatt som leder in i ett nytt år fullt av långa, mörka nätter. Jag är så klart också medveten om hur cyniskt det låter – men det är icke desto mindre sant. För oss som inte dricker är det dessutom ofta plågsamt att vistas bland folk under kvällen. För att göra en lång, kall vinternatt rolig krävs kanske gott om alkohol. Men det gör inte natten roligare, bara ribban för leendena lägre. Vilket ger oss som står bredvid ännu mindre att le åt.

Jag föredrar ofta att inte fira nyårsafton alls. Lite som med min födelsedag. Det är bara ett mått på att tiden går. Något jag inte egentligen uppskattar alls. Tiden går för fort. Det är inget att fira, det är något jag sörjer.

Förändring och tidens gång är något jag alltid förknippat med fara. När jag växte upp hette det att mamma var sjuk. Hon var ledsen. Med ojämna mellanrum försökte hon ta sitt eget liv. En vanlig dag kunde snabbt förändras till något väldigt mörkt då mamma fick köras till akuten med ambulans för att magpumpas. Förändring var hot om död. Stiltje var lugn och trygghet.

Read More

Mina föräldrar var inte alltid konsekventa. Det tog lång tid innan de lät mig se Star Wars hemma. Eller Stjärnornas krig, som vi ju sade på den tiden. Pappa lät mig dock se Alien när jag var ensam hemma för första gången någonsin (jag var väl runt tio år, ungefär). Mamma låg på sjukhuset och pappa var tvungen att göra ett ärende. Utan att förklara ett smack satte han i ett VHS-band i videospelaren och tryckte på play. ”Här ska du få se på nånting”, skrockade han. Och jag satte mig nyfiket för att titta. När pappa kom hem ett par timmar senare var jag euforisk. Det är fortfarande min starkaste filmupplevelse någonsin.  Pappa var däremot tämligen orolig över att jag skulle skvallra för mamma.

Efter Alien-incidenten var det inte längre något tal om att jag inte fick se Star Wars. Jag hade ju redan sett den mörkaste sidan av rymden. Men vid det laget hade jag redan sökt upp filmerna hos vänner och släktingar för att se allt det coola som alla pratade om på skolgården.

Första gången jag såg Star Wars var hos min faster. Min kusin, Markus, tittade på den och jag passade på medan de vuxna pratade om tråkiga vuxensaker. Jag var inte mer än kanske sex eller sju år, och blev totalt golvad när Darth Vader stormade in och tillfångatog Leia medan laserstrålarna ven i de vita korridorerna.

Det var en värld att förlora sig i. Många var de som fantiserade om att vara Han, Leia eller Luke. I min lilla, lilla pojkhjärna snurrade dock allra mest en tanke. Tänk om det fanns ett spel om Star Wars.

Read More

 

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Att vistas på ett sjukhus väcker väldigt motstridiga känslor i mig. Lika delar trygghet och otrygghet. Jag kände en väldig samhörighet med min mor. Vi var båda inlagda periodvis, men för olika saker. Jag för fysiska smärtor, hon för psykiska. Den stora skillnaden var att när jag opererades eller skulle experimenteras på så fanns mamma där för att trösta. Hennes vistelser på diverse behandlingshem och psykavdelningar var ensamma, deprimerande historier om att förgäves kämpa för att må bra.

Men samtidigt vet jag att mamma såg mina sjukhusvistelser som en sorts fristad, precis som jag. En slags overklighet där man kunde fokusera på ett enda problem för en stund och släppa all annan oro. Där man kunde inrätta sig efter de utstakade scheman och regler som gällde där för en stund. Det var inte det att vi älskade sjukhusvistelser. I grunden var det sorgsna upplevelser, fyllda av vemod. Men vi hade ett slags samförstånd att göra det bästa av dem. Och vi kunde rå om varandra. Även om mamma stod för den absoluta majoriteten av både trösten över min smärta, och ångesten inför den.

Read More