Archive

Author Archives: Christoffer Holmbäck

Det har på senare år blivit vanligare och vanligare att försöka fokusera mer på team och mindre på enskilda personer när vi pratar om spel. Samarbete över individuell briljans. Det är något positivt.

Men med japanska Platinum Games senaste actionspel, om robotar som flera tusen år i framtiden slåss över mänsklighetens överlevnad, känns det som läge att återigen damma av auteurteorin.

Den första att säga att Nier Automata inte är ett perfekt spel är upphovsmannen och regissören, Taro Yoko. Han verkar faktiskt inte ens speciellt intresserad av perfektion. Det finns så mycket viktigare saker att sträva efter. I ett föredrag som Taro Yoko höll på Game Developers Conference 2014, Making weird games for weird people, förklarar han att ”story, gameplay, snygg grafik och sätt att tjäna pengar på” inte är viktigt för honom, han vill bara göra något som resonerar hos människor, något som bryter in och stannar kvar i vår vardag när spelet är över. Ur de flestas munnar hade orden låtit som idealiserade, orealistiska fantasier. PR-fluff. När Taro Yoko – mannen som alltid framträder i mask för att han inte gillar att stå i rampljuset och önskar separera verk från person – säger det; då känns det på riktigt.

Taro Yoko är inte en spelskapare som kör på halvfart för att undvika misstag utan någon som tar i för allt han är värd. Han säger att han vill utforska gråzonen mellan vad man kan och inte kan göra i spel och tänker alltid på kreativa lösningar som kan särskilja spelmediet från film och litteratur. Det får helt enkelt bära eller brista när Taro Yoko gör spel.
Read More

Magisk rostbältsrealism om att finna mening i tillvaron.

Spelvärlden har sällan varit bra på att kommentera samtiden, i alla fall inte medvetet. Det är svårt att ta sig an dagsaktuella ämnen när tiden från idé till färdigställande ofta sträcker sig över flera år, både för små och stora produktioner. Det som är brinnande hett idag kan vara totalt överspelat imorgon. Hur annorlunda känns inte världen nu jämfört med hur det såg ut bara för ett halvår sedan?

Därför är det en stor bedrift att Night in the Woods, även om det är stöpt i tidlösa teman, känns så 2017 att det nästan gör ont.

Efter avbrutna collagestudier återvänder Mae till uppväxtorten Possum Springs, en långsamt döende kolarbetarhåla i det amerikanska hjärtlandet. Det här är Trumpland, befolkad av fattig, sönderarbetad arbetarklass utan framtidstro. Det är här globaliseringen, teknikutvecklingen och finanskrisen slagit som hårdast. Jobben har försvunnit, hus står öde och människor driver runt på gatan. I den en gång så livliga gallerian finns bara en handfull butiker kvar.
Read More

No Man’s Land utser de tio bästa spelen från 2016.

2016 var ett väldigt bra år för spel, men ett väldigt dåligt år för mycket annat. Så när vi satte oss ner för att sammanfatta 2016 kunde vi inte riktigt skaka av oss all sorg och oro. Vi ville göra något mer än bara lista några väldigt bra spel och presentera dem rakt upp och ner, som tidigare år. För 2016 kändes inte som tidigare år.

Samtidigt, årsbästalistor är till för att hylla konsten och lyfta fram alla de positiva krafter som hjälper till att göra livet, och världen, lite mer lätthanterligt. Visa och fira alla intressanta uttryck som människan har att erbjuda.

Så det är vad vi valde att göra.

Men vi valde att göra det med hjälp av några röster som inte längre finns med oss. För tillsammans gör vi dem odödliga.

 

Avlidna artister presenterar: 2016 års tio bästa spel (i alfabetisk ordning).


Read More

De minst åtråvärda priserna, till de mest välförtjänta pristagarna.

En av få positiva saker med helvetesåret 2016 var att det släpptes så många bra spel att jag håller på att avliva av backlogångest. Därför känns det inte mer än rätt att avsluta året med det låga, och spara det fina till början av 2017 (det dröjer åtminstone till den 20 januari innan en risigt skriven tweet kan råka trigga atomundergången; förhoppningsvis finns det en liten dos optimism kvar innan dess). Så låt oss samlas för att fira det dumma, det fåniga och det direkt pinsamma från spelåret som gått.

Det här är DEN ALTERN SPELGALAN 2016.

(Klädkod: ickeexisterande – jag sitter i pyjamas.)
Read More

Gears of War 4 och Dishonored 2 är väldigt olika som spel, och som uppföljare. Men ställda mot varandra avslöjar de väldigt mycket om vad som krävs för att göra en uppföljare bra, och varför det ena är ett av årets bästa spel medan det andra är ett av de sämsta.

Efter att Rod Fergusson kom till Irrational Games för att färdigställa det problemtyngda Bioshock Infinite blev han känd i hela spelvärlden som the closer – mannen man plockar in för att få ett spel från beta till butik. Men i stället för att fortsätta hoppa från utvecklare till utvecklare som en av branschens främste fixare valde Rod Fergusson att flytta hem till Kanada för att få jobba med spelserien han älskade mest: Gears of War.

Under sin tid på Epic Games hade Fergusson varit med och producerat den Gears-trilogi som blev ett av Xbox viktigaste varumärken. Så det var passande att det blev just han som fick huvudansvaret för The Coalition, Microsofts Vancouver-baserade studio som tilldelats uppdraget att förvalta Gears of War efter att Microsoft köpt alla rättigheter av Epic Games i januari 2014.

För Microsoft innebar det en möjlighet att koppla samman seriens arv med dess framtid, för Fergusson innebar det en chans att återgå till seriens kärna med entusiasmen som kommer med ett nytt team.
Read More

När man vill tilltala så många som möjligt blir resultatet att man inte riktigt talar till någon. Om spelutvecklare vill skapa stor konst av aktuella ämnen behöver man bli bättre på att sätta tonen.

Tidigare i år stod Dominic Butler på Ubisofts E3-scen och väntade på applåder som inte riktigt ville komma. Han hade rest från Paris till Los Angeles för att visa upp spelet han lett utvecklingen av under de senaste åren – Tom Clancy’s Ghost Recon Wildlands. Och han var mäkta stolt över ”Ubisofts största öppna värld någonsin”, en boliviansk sandlåda där en grupp hårdnackade, amerikanska soldater skickas in för ett gerillakrig mot knarket.

Premissen, att ett av Sydamerikas fattigaste länder helt tagits över av en mexikansk drogkartel som det är upp till ”the ghosts” att slå ut, är snurrig till och med för ett spel som bär Tom Clancys namn. Men Dominic Butler verkar ändå högst allvarlig när han presenterar spelet och pratar om hur kokabladet är en central del av boliviansk kultur, för att sedan, med bubblande förtjusning, förklara att kokainet har förvandlat Wildlands Bolivia till en narco-state.

Man skulle kunna få intrycket att Ubisoft gör Sicario – en cynisk skildring av USA:s misslyckade krig mot knarket – i spelform, men trailern som rullat precis innan Butler kom upp på scen för snarare tankarna till de mest ostiga av actionfilmer från Reagans 80-tal mixat med, tja, Crackdown.
Read More

En recension av Playdeads Inside från en person som verkligen inte gillade deras debutspel Limbo.

När danska Playdead debuterade med Limbo 2010 var de en viktig del av den spelvåg som förändrade konsolmarknaden och gjorde Xbox Live Arcade-konceptet till en sådan framgång för Microsoft. Limbo var ett av spelen som stack ut och hjälpte till att definiera det – extremt luddiga – begreppet indie. Tillsammans med verk som Braid, Castle Crashers och Super Meat Boy visade man att den digitala distributionen var framtiden även på konsol.

Ett drygt år efter Limbos initiala release till Xbox 360, efter att spelet konverterats till Windows och Playstation 3, nådde danskarna milstolpen en miljon sålda exemplar och kunde köpa sig fria från de investerare som hjälpt till att finansiera utvecklingen. Två år senare hade man sålt ytterligare två miljoner exemplar och gjort spelet tillgängligt för mobila plattformar.

Limbo var överallt.
Read More

Mentala krigsskador och vad X-Com kan lära av Darkest Dungeon.

För hundra år sedan förändrades vår syn på krig. Under första världskrigets början gav sig soldater ut på slagfälten i skinande, färgsprakande uniformer utan huvudskydd för att utkämpa ärorika slag som var tänkt att förvandla pojkar till män. Men gårdagens krigsglorifierande äventyrare mötte morgondagens dödsbringande vapenteknik – kulsprutor, arteriell, stridsgas – och alla naiva föreställningar raserades.

Det skulle inte längre gå att dölja krigets fasor från allmänheten.

Tusentals och åter tusentals människor skickades av förbryllade ledare mot en säker död, rakt in i Europas köttkvarnar, och många av dem som överlevde skulle aldrig återhämta sig. Ingen var förberedd på vad det gör med en person att spendera månader och år i kalla och blöta skyttegravar medan ens kamrater slits i stycken på gyttjiga slagfält. Hur fysiskt och psykiskt nedbrytande det är att utsättas för öronbedövande artillerield som aldrig tycks ta slut; vars tryckvågor skakar om en ända in i själen, tills det inte länge finns någon styrka kvar att hämta.

Pojkarna blev män, och männen blev förstörda.
Read More

Spelmakare hämtar ofta inspiration från filmens värld men verkar rädda för att verkligen utforska dess tekniker och formspråk, vilket gjort att spelen ofta fastnar i konventionella former. Det finns alltid mönsterbrytare, men de behöver bli fler.

Nyligen släppta Firewatch är inte bara ett välspelat, mänskligt, rörande och oerhört vackert spel; det vet också när det här dags att klippa.

Firewatch är uppbyggt kring olika dagar, som fungerar som spelets individuella scener. Första dagen (men inte den första scenen), när vår protagonist Henry inleder arbetet som eldvakt i Shoshone National Forest, uppe i den nordvästra delen av Wyomings storslagna natur, tar runt en halvtimme att spela. Andra dagar är över på någon minut.

Ibland klipper utvecklarna Campo Santo fram till nästa dag, andra gånger hoppar de flera veckor framåt. En sektion med flera korta dagar i mitten av spelet referera Campo Santo till som deras montagescen.

Världen som den lilla Kalifornienbaserade studion byggt upp är inte jättestor; det tar inte överdrivet lång tid att vandra runt i den, så det är inte av bekvämlighet som det klipps. Att tvingas gå tillbaka till Henrys utkikstorn efter varje utförd uppgift fyller bara ingen narrativ funktion, så när scenen spelats ut går Campo Santo abrupt vidare till nästa.

Vilket är extremt ovanligt i en spelvärld där utvecklare ofta gör allt för att dra ut på speltiden för att kunna skryta om hur lång tid deras verk tar att klara (underförstått att mängd skulle vara lika med kvalité, vilket nästan aldrig stämmer).
Read More

2015 kändes som året då popmusiken äntligen fick sitt genombrott i spelvärlden. Varför dröjde det så länge? Och var det en tillfällighet eller ett trendtecken?

Det har aldrig rått brist på bra musik i spel, från Koji Kondo och Nobuo Uematsu till Danny Baranowsky och Austin Wintory – för att nämna några – har vi genom åren fått uppleva fantastiska kompositioner av alla dess slag. Men spelvärlden har varit betydligt sämre på att hämta hjälp utifrån och utnyttja kraften i populärmusiken. Nykomponerad musik kan skapa magi på egen hand men få saker kan stärka en scen eller höja ett ögonblick lika mycket som en perfekt placerad popslinga. Med rätt låt på rätt plats kan vi tillskriva dem ny mening och bilda djupgående emotionella band. Det är därför knappt någon från min generation kan föreställa sig en personlighetsstörning utan att höra Pixies Where is My Mind? spelas i huvudet eller varför Sias Breath Me genast får mina ögon att tåras eftersom låten transporterar mig till slutet av Alan Balls mästerverk Six Feet Under.

Popmusik kan vara helt avgörande för att slå an en viss ton, tänk bara på hur betydelsefulla de svängiga 70-talshitsen är för att särskilja Guardians of the Galaxy från övriga Marvelfilmer (låtarna berättar också en historia på egen hand). För regissören James Gunn var musiken så viktig att den var inskriven redan i manuset och spelades under inspelningen. Uppsvinget för låtar som Come and Get Your Love säger också allt om filmens avtryck i vår samtid.
Read More

No Man’s Land presenterar de bästa spelen från 2015.

Det finns många sätt att göra listor på. Det går att bestämma antalet först och spelen sen, eller börja med spelen och se var man hamnar. När vi satte oss ner för att göra årets urval landade vi efter ett tag vid åtta titlar och en lista som vi var väldigt nöjda med. Men om vi inte dragit gränsen där kunde det lätt blivit åtta till, och det kändes inte riktigt rätt att lämna så många utanför så vi smög in några bubblare som också förtjänar ett omnämnande.

Så här kommer våra åtta favoriter från 2015 (orankade; här är alla vinnare) och åtta eftersläntrare som inte heller var så dumma.

 


Read More