Att försöka se ljuset

Ett försök till att gå vidare efter en ovanligt dyster och deprimerande vecka i spelvärlden.

Det hör till ovanligheten att det går en hel veckan utan att jag känner “fuck video games” åtminstone en gång, den senaste tiden har det dock varit utgångspunkten som jag inlett varje dag med. Det är svårt att känna annorlunda när den underliggande sexism som alltid ligger och bubblar helt plötsligt exploderade och lade sig som ett äckligt lager över allt som hade med spel att göra. Vecka 34, 2014 var helt enkelt en bedrövlig vecka för spel.

Jag vill dock inte rota mer i det som hänt (om någon missat och vill ha bakgrund: se här och här), det mesta har redan sagts av människor som är både kunnigare och mer vältaliga än undertecknad. Jag tänkte därför presentera några av dem här, så att vi kan se att det kommer positiva saker även ur det negativa. Visa att hoppet lever.

Egentligen sades det mesta som kunde sägas nästan omgående av utvecklaren som hamnade mitt i hatstormen. I ett inlägg kallat “Återigen, jag förhandlar inte med terrorister” gör Zoe Quinn en tydlig markering om varför hon inte kommer uttala sig: för att det är hennes privatliv det rör sig om – och det har inte vi med att göra. Men tyvärr växte smutskastningskampanjen till sådana proportioner att själva attackerna i sig blev omöjliga att ignorera, och det är det vi bör fokusera på.

En av de bästa analyserna av vad som hänt har Liz Ryerson stått för. Hon har tittat på vad som driver dessa misogyna nätaktivister och på sin blogg ger hon en övergripande bild av deras förhållningssätt till spelkulturen och går igenom de paranoida vanföreställningar som hela tiden dyker upp på platser som 4chan och reddit. Ryerson ser agerandet som ett desperat försök att klänga fast vid förlegade idéer som är på väg att försvinna i takt med mediets mognad.

they struggle to understand and adjust to a rapidly shifting cultural landscape, in and out of games, that’s moving away from traditionally catering to them and their empathy-deficient values into something more culturally sensitive and aware. and so they find simple explanations for these complex phenomena that fit within their bigoted worldviews – boogeymans of evil, manipulative and misleading women like Zoe Quinn or Anita Sarskeesian. ”

Luke Pullen gör en uppföljning på Liz Ryersons inlägg men går ett steg längre när han finner obehagliga spår hos mansrättsaktivisternas sätt att resonera kring konst. Och han tror inte att det kommer sluta.

John Walker skriver även han om internetmobbar, går in på hur de fungerar och varför deras påståenden har en förmåga att få fäste (vilket en googling eller besök på valfritt spelforum visar att de tyvärr gör). Walker menar dock att genom att uttala sitt stöd för de som är utsatta, och visa att de inte är ensamma, så går det att slå tillbaka mobbarna. Och Leigh Alexander har satt ihop en lista på tips för hur man bekämpar internetsexism på bästa vis.

Ett av sätten som människor har uttalat sitt stöd på är genom twitterhashtaggen #welovegamedevs, och på Nöjesguiden har Michael Gill mobiliserat svenska utvecklare för att ge stöd åt Quinn och Phil Fish (som blev indragen när han i sin tur gav stöd och Quinn), för det behövs kärlek för att mota bort mörkret (och kom ihåg: det finns inget bäst före-datum på vänliga kommentarer).

Därmed inte sagt att det alltid är en bra ide att gå i klinch med trollen. Att reagera, vara aktiv och stödja är en sak, men det är ofta lönlöst att faktiskt argumentera med en fundamentalist – de är allt för blinda för att se reson, vilket Matt Lees argumenterar för på ett väldigt träffsäkert sätt:

“Games industry conspiracy theorists take things to the next level, stepping up from correlation (the claim that two variables are somehow related) to full-blown causation (the claim that one variable is directly influencing another). These leaps are made without any actual evidence, using bastardised ‘logic’ to plug any gaps. It’s a risky system that entirely relies on the person involved being Sherlock-fucking-Holmes.”

Lana Polansky förklarar varför “Comments are banned and always fucking will be” på ett så pass övertygande vis att jag överväger att skrota kommentarerna även här.

They are desperate to conserve something: a social pecking order. This is an outrage driven by rancorous insecurity and jealousy. They want this industry treacherous and unfair, and they want the people whose bodies and lives to which they believe they are entitled to fail. They want us lowly and disempowered and scared into absolute silence. The second that we achieve something they believe we shouldn’t have—that by virtue of birthright, they should have and they do not—that’s the second they get territorial. And that’s why, if the dogs of war want to take to this corner of the park, they’ll find themselves muzzled.”

Det är också viktigt att tänka bortom de tillfälliga lösningarna – de är plåster och bandage som används för att stoppa de mest akuta av blödningar  – och Maria Myhr skriver därför om tre saker som vi måste sluta med, och tre saker som vi kan göra mer av, för att spelvärlden ska bli lite bättre.

Och bättre kommer den bli, allting tyder ändå på det, trots att en aggressiv gupp gör allt den kan för hindra den oundvikliga utveckling som ständigt fortgår. För även om de är många så är vi fler.

***
(Tröjan på bilden är framtagen av Maya Felix som en hyllning till alla “Cuties Killing Video Games“.)