Att bestiga en tröskel

 

Det här är en del i den pågående bloggserien Press play on tape. En självbiografisk resa genom spelhistorien. Det är en resa vi gör tillsammans.

Att vistas på ett sjukhus väcker väldigt motstridiga känslor i mig. Lika delar trygghet och otrygghet. Jag kände en väldig samhörighet med min mor. Vi var båda inlagda periodvis, men för olika saker. Jag för fysiska smärtor, hon för psykiska. Den stora skillnaden var att när jag opererades eller skulle experimenteras på så fanns mamma där för att trösta. Hennes vistelser på diverse behandlingshem och psykavdelningar var ensamma, deprimerande historier om att förgäves kämpa för att må bra.

Men samtidigt vet jag att mamma såg mina sjukhusvistelser som en sorts fristad, precis som jag. En slags overklighet där man kunde fokusera på ett enda problem för en stund och släppa all annan oro. Där man kunde inrätta sig efter de utstakade scheman och regler som gällde där för en stund. Det var inte det att vi älskade sjukhusvistelser. I grunden var det sorgsna upplevelser, fyllda av vemod. Men vi hade ett slags samförstånd att göra det bästa av dem. Och vi kunde rå om varandra. Även om mamma stod för den absoluta majoriteten av både trösten över min smärta, och ångesten inför den.

Jag var ett barn, och barn är tåliga. Jag kunde ta det mesta så länge jag kände att jag hade någon i ryggen, och det hade jag alltid. Det var något jag lärde mig av sjukhusvistelsen i Uppsala.

Vid ett tillfälle efter den stora operationen med de tjugo spikarna i benet, blev jag nedkallad till kirurgen igen. Han var tvungen att rätta till det stora metallmonstret på mitt ben. Han började skruva och bända i den, och jag kände hur det stramade – från huden ända ner till skelettet.

Läkaren stack upp huvudet från fotänden och sade torrt: ”Det här brukar vi inte göra när patienten är vaken.”

Jag vet fortfarande inte om han skämtade eller inte. Läkarhumor är lika delar torr som svår, och ofta omöjlig att begripa.

Det var i Uppsala jag till sist lärde mig besegra det notoriskt utmanande Zelda 2. Spelet är knappast ett av de svåraste till NES, men det har en väldigt hög tröskel tidigt i spelet, där man måste ge sig i kast med en labyrint full av yxsvingande tuppkamsmonster. Allt för att hitta en sketen hammare. När man väl gjort det rullar spelet på i mer jämn takt, men just den där tröskeln hade varit obestiglig tidigare.

Efter att ha fått tjugo spikar i benet kände jag en kulen sjukhusmorgon bara på mig att jag var redo. På kvällen hade jag sprungit igenom hela Zelda 2 och besegrat det. Den där tröskeln hade filats ner i mitt medvetande, och plötslig upplevde jag den som en baggis.

Det är något jag älskar med gammaldags, snorsvåra spel. De är en liten miniallegori över tillvaron. Saker som tidigare känts överväldigande känns plötsligt vardagliga. Sådant som tidigare paralyserat en med rädsla är plötsligt en baggis. Eller så fortsätter de vara svåra livet ut – som Battletoads. Eller att be om hjälp.

Nyligen följde jag med min lillebror Emil till sjukhuset för att genomgå en del av en undersökning. Både pappa och farmor hade en ovanlig ärftlig sjukdom som vi syskon naturligvis är oroliga över att vi också bär på. Emil var bara ett år när mamma dog, och femton år när pappa tog sitt sista andetag.

Jag känner mig ibland skyldig för att jag fick spendera den där tiden på sjukhuset med mamma, men inte mina syskon. Mamma borde varit med Emil till röntgen. Inte för att det var någon stor sak. Vi satt mest och suckade i ett väntrum i över två timmar. Men ändå.

Pappa hade också följt med, så klart. Men motvilligt. Den mannens sjukhusskräck var smått legendarisk. Vid ett enda tillfälle följde han med när jag blev inlagd istället för mamma. Han höll på att krypa ur sitt eget skinn. Vankade oroligt av och an i korridorerna medan jag fick försöka lugna hans nerver. Jag var ju van, och förstod inte alls varför han var så förbannat nervös. Det var en enorm uppoffring från hans sida, men han gjorde det. Men bara en gång. Vilket räckte mer än väl.

Förhoppningsvis kan jag förmedla lite av den trygghet mamma och pappa gav till mig när jag var barn. Vidarebefordra den när det behövs.

Det går inte att tala om rättvisa eller orättvisa när det handlar om livets många vindlingar och irrvägar, egentligen. Men många har ofta sagt till mig att det är orättvist att jag ska behöva ha den här smärtan i fötterna, och ha behövt spendera delar av barndomen på sjukhus. Men det är inte orättvisa så mycket som ett enkelt faktum. Vissa får mycket längre tid med sina föräldrar än andra. Det handlar inte heller om rättvisa. Det är bara livet. Och ibland är det förbannat grymt.

Det finns skönhet i det sorliga, och sorg i det sköna. Och ibland är ett kalt väntrum på ett sjukhus tillsammans med en lillebror den enda platsen man vill vara.