Årets spel 2016

No Man’s Land utser de tio bästa spelen från 2016.

2016 var ett väldigt bra år för spel, men ett väldigt dåligt år för mycket annat. Så när vi satte oss ner för att sammanfatta 2016 kunde vi inte riktigt skaka av oss all sorg och oro. Vi ville göra något mer än bara lista några väldigt bra spel och presentera dem rakt upp och ner, som tidigare år. För 2016 kändes inte som tidigare år.

Samtidigt, årsbästalistor är till för att hylla konsten och lyfta fram alla de positiva krafter som hjälper till att göra livet, och världen, lite mer lätthanterligt. Visa och fira alla intressanta uttryck som människan har att erbjuda.

Så det är vad vi valde att göra.

Men vi valde att göra det med hjälp av några röster som inte längre finns med oss. För tillsammans gör vi dem odödliga.

 

Avlidna artister presenterar: 2016 års tio bästa spel (i alfabetisk ordning).


 

Dishonored 2 – Scenario

No holds barred, no time for move fakin’

Dishonored 2 är gjort av en studio med självförtroende. Som efter ett första, lite trevande, försök hittat rätt och kunnat fokusera all energi på att ge spelaren bästa tänkbara miljöer att leka i, och system att experimentera med.

I’m all that and then some, short, dark, and handsome

Ett kompetent actionspel men en briljant smygare. Där man utforskar fantastiskt designade byggnader – som känns som platser, inte banor – proppfulla med minnesvärda detaljer.

My days of paying dues are over, acknowledge me as in there

Dishonored är inte längre en serie som står i skuggan av Deus Ex och Thief – annat än för att lönnmörda dem.

 

 

Doom – Life on Mars?

Id Softwares största bedrift med nya Doom är inte de tunga, akrobatiska, precisa, brutala, hypersnabba, pulshöjande striderna; utan den kusligt träffsäkra tonen, kanske bäst illustrerad av skärmen som förkunnar ”demonic invasion in progress” (i fall att det rådde några tveksamheter).

Doom slayer vaknar upp med endast ett jobb: att skicka tillbaka varenda demon till det helvete de kom ifrån. Och allt är designat utefter det. Doom slayer är inte intresserad av att rädda värdefull teknik, lyssna på torr exposition eller diskutera moral. Doom slayer är, precis som vi, här för att röja.

Is there life on Mars?

Nä. Det såg Doom slayer till.

 

 

Firewatch – Out in the Woods

Well I’m going down, going down a hard road

Ibland är verkligheten så brutal att det endast hjälper att springa ifrån den. Överge vardagens alla problem.

But I think I’ve been walking, I’m walking round i circles

Men flykt är bara ett tillfälligt botemedel. Verkligheten kommer alltid ikapp. Även i Wyomings storslagna natur.

Think I might’ve been gone, I’ve been gone too long

Individerna i Firewatch är trasiga själar. Ensamma och förvirrade. Utan svar.

I’m lost and all alone

Men isolationen är i slutändan vad som visar vikten av närhet. Dialogerna är deras livlina. Gemenskapen, inte vildmarken, är lösningen.

Can’t fix this broken heart of mine

Även om hjärtat aldrig läker, kan man inte fortsätta fly i evighet. Man vänder åter, eller går förlorad för alltid.

Har ett spel någonsin varit mer mänskligt?

 

 

Forza Horizon 3 – Let’s Groove

Let this groove get you to move

Turn 10:s Dan Greenawalt har länge predikat om att förvandla bilälskare till gamers och gamers till bilälskare. Men deras Forza Motorsport har alltid känts lite för stelt för att lyckas. I stället är det avstickaren från Storbritannien som för världarna samman. För det svänger ordentligt om Forza Horizon 3.

Let this groove light up your fuse

Ena halvan av NML kör simulatorer med racinghandskar, den andra har inte ens körkort. Men båda faller för Horizons körglädje, vare sig det handlar om vansinnesfarter i en Lamborghini på blöta motorvägar, breda ställ med en klassisk Lancia längs sandiga stränder eller utförsåkning med en trophy truck i snöstorm (i den utmärkta expansionen).

Bilspel blir inte mycket bättre än så här.

 

 

Inside – Jag är monstret

Jag kom hit från det stora mörkret

Och in i dig som litet barn

Inside var flera resor bättre än danska Playdeads debutspel, Limbo. Förutom fantastisk estetik hade Inside nämligen både smarta små spelmoment och en gastkramande atmosfär som inte liknar något annat. Dessutom var dess diffusa tematik faktiskt värd att fundera över.

Jag är monstret som styr dina tankar

Jag är koderna bakom programmet

Det omtalade slutet var kronan på verket, men knappast det enda som stannade kvar långt efter att eftertexterna rullat färdigt. Det var som att spela en halvt bortglömd mardröm från barndomen. Det är lätt att dra paralleller till David Cronenbergs filmiska gärning, men i slutänden är Inside sin egen skapelse. Egen och märkvärdig. Precis som Freddie Wadling.

 

 

Stardew Walley – The Farm

Bought myself a farm out in the country

Stardew Valley är ett sådant där spel som kan övertyga tvivlare och smälta de hårdaste av hjärtan. På förhand såg det föga spännande ut. En västerländsk variant av gamla Harvest Moon, varken mer eller mindre. Men djävulen finns i detaljerna, och detta enmansutvecklade spel visade sig vara så mycket större än summan av de familjära delarna. Från den smekande musiken till alla underbara detaljer i animationer och miljöer lyckas Stardew Valley helt enkelt med att presentera en trovärdig idyll. Den har sina sprickor, vilket gör den genuin. En idyll måste kämpas för. Den kan inte tas för given.

Took to growin’ lettuce milkin’ cows and honey

I Stardew Valley skapar du dig din egen vardag. Gör det du vill. Skapar dig den tillvaro just du vill ha. Och när du i slutänden beskådar ditt fina lilla hörn av världen så är det ditt eget pixliga svett, och dina egna pixliga handflator som byggt allt detta. Det känns fint.

Sen tänker man inte mer på det och går och metar en stund istället.

 

 

That Dragon, Cancer – Sometimes it Snows in April

Sometimes it snows in April

Sometimes I feel so bad

2016 års mest hjärtslitande spel stod två föräldrar för. Amy och Ryan Greens spel om deras son Joel och hans kamp mot cancern var uppriktigt, obarmhärtigt och fantastiskt vackert i sin kompromisslösa kärlek.

Sometimes, sometimes I wish life was never ending

All good things, they say, never last

Joel blev bara fem år gammal, men berättelsen om honom kommer att leva kvar i åratal hos alla som spelade hans spel. That Dragon, Cancer är ett genuint viktigt spel. Inte bara för dess gripande, dokumentära innehåll, utan även för hur det berättar om det konkreta på ett poetiskt och abstrakt vis utan att bli oformligt eller obegripligt. Vissa saker går inte att säga bara rakt ut. Smärtan ett döende barn, och hans desperata föräldrar, känner måste gestaltas för att förstås.

That Dragon, Cancer hjälper oss att begripa det obegripliga.

 

 

Tricky Towers – Laugh it Off

Hey, don’t get mad when you lose at 21

Just roll the dice and go on having fun

Egentligen finns inte mycket att säga om Tricky Towers. Dess simpla men briljanta koncept talar för sig självt. Bara ta Tetris och lägg till en fysikmotor och ändra reglerna så att poängen är att bygga torn istället för att få bort bitar. Ja, och multiplayer då. Underbar, lokal multiplayer.

And laugh it off

Ha ha, laugh it off, son

Att pussla mot tre andra vänner som sitter i samma soffa är lika hektiskt som det är kul. Och även när allt går åt helvete och tornet rasar för hundrade gången i rad så är det omöjligt att inte ha roligt. Det djupt imponerande och intellektuellt givande The Witness får ursäkta, men Tricky Towers tog hem pusseltronen. Det bjöd helt enkelt på ren, oförvanskad glädje, och ibland är det viktigare än allt annat.

 

 

The Witcher 3: Blood and Wine – 8 Million Stories

This honey ripped me off of all my loot cakes

Tekniskt sett är det ju bara en expansion. Men den är lika ambitiös, genomarbetad, detaljerad och fullmatad som vilket fullprisspel som helst. Om CD Projekt Red höjde ribban för vad rollspel kan vara med The Witcher 3 så höjde de den ännu lite till med Blood and Wine-expansionen. Det går att spendera ett helt liv i CD Projekts organiska, smutsiga värld.

Even if you get me boots, you’ll neva see my loot

Okej, så The Witcher 3 handlar mindre om loot och stats och mer om berättande, frihet, världsbygge och rollspelande. Men ändå – håll händerna borta från Geralts loot. Han har förtjänat det.

 

 

X-Com 2 – Everybody Knows

Everybody knows that the dice are loaded

Everybody rolls with their fingers crossed

För ett otränat öga kan X-Com 2 se ut som mer av samma, för grunden Firaxis lade med Enemy Unknown är kvar. Det är fortfarande ett spel om att hitta rätt position för att ha så stor chans som möjligt att blåsa skallen av illasinnade aliens. Missa. Och slå sönder tangentbordet.

Everybody knows the war is over

Everybody knows the good guys lost

Men Firaxis har samtidigt vänt in och ut på så gott som varenda detalj. Och beslutet att bygga uppföljaren på gerillakrigföring – mänskligheten förlorade och står under ockupation – skapar en mer passande dynamik. X-Com: en diversifierad, anpassningsbar motståndsrörelse redo att bekämpa infiltratörerna vid makten. Så passande.

 

***

 

Och med det sätter vi punkt för 2016 och välkomnar (?) 2017. För vi behöver, äh, take it away George…